Tankarna om hur förvaltningen av lodjuren ska se ut är faktiskt precis likadana i de två grannlänen. Minimimålet är sex årliga föryngringar och förvaltningsmålet är mellan åtta och elva föryngringar.
Den senaste inventeringen har dokumenterat nio familjegrupper, alltså föryngringar, i båda länen. Enligt forskningens sätt att räkna betyder nio föryngringar att det, i runda slängar, finns minst 50 lodjur i respektive län.
De två myndigheterna, som bor vägg i vägg, drar alltså olika slutsatser och fattar helt olika beslut trots att resultaten av inventeringarna är identiska.
– Det första vi måste acceptera är att naturen inte passar särskilt bra i ett Excel-dokument eller något annat mjukvaruprogram i en dator. Naturen står inte stilla så att vi enkelt kan räkna på fingrarna och lite lättvindigt göra tydlig statistik av den.
Olika bedömningar
Det säger Jens Gustavsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas Riksförbund. Han är inte förvånad över att två närliggande länsstyrelser gör helt olika bedömningar av samma insamlade fakta.
– Det finns för mycket osäkerhet i det mesta som rör inventeringen av lodjur. Har det funnits tillräckligt mycket spårsnö under tillräckligt lång tid för att tillräckligt erfarna lodjursspårare ska hinna särspåra olika familjegrupper? Har länsstyrelsen tillräckligt många viltkameror uppe på rätta ställen? Är de människor som bor och verkar där lodjur lever tillräckligt observanta och intresserade av att rapportera vad de ser?
Jens menar att det förmodligen är just denna osäkerhet som ligger bakom den till synes märkliga skillnaden i beslutsfattande mellan geografiskt uppenbart jämförbara län.
– Det stora problemet är inventeringen. Så länge det inte finns större resurser för att jobba med att exempelvis dna-säkra tillräckligt många individer i lodjursstammen så kommer den där osäkerheten att fortsätta leda till att olika myndigheter drar olika slutsatser av samma insamlade faktaunderlag, säger Jens.
“Populationen är underskattad”
Tror du att problemen med inventeringen kan leda till att lodjursstammens storlek i vissa län underskattas?
– Det känns i alla fall omöjligt att det kan leda till en överskattning. Kombinationen av snöfattiga vintrar och omräkningsfaktorer som baseras på gammal kunskap från i huvudsak viltfattigare tider och mer glesa populationer av lodjur, bör tillsammans göra det uppenbart att populationen är underskattad. Vart och ett av problemen leder ju sannolikt till underskattning.
Beslutsfattare hos länsstyrelsen i Jönköpings län håller sannolikt inte med om det resonemanget.
– I just det fallet handlar det förmodligen om att ha dubbla skyddsnät, om att bära både livrem och hängslen, säger Jens Gustavsson.
Fotnot: Jakt & Jägare har utan framgång sökt ansvarig personal på länsstyrelsen i Jönköping.
Korta fakta om lodjur
- I hela världen finns det fyra arter av lodjur. I Norden lever den i storlek största arten, det eurasiska lodjuret.
- Vår svenska lodjursstam uppskattas till 1 500 djur. Ungefär 50 procent av vår stam finns i Mellansverige och utgör faktiskt en av världens tätaste lodjursstammar.
- En konsekvens av en så tät stam blir att lodjurens främsta föda, rådjuren, kan minska med så mycket som 80 procent i vissa områden. Ett lodjur tar, enligt studier, ett rådjur i veckan. Det betyder 52 rådjur per år, per lodjur. De cirka 1 000 lodjur som lever i Mellansverige äter följaktligen uppåt 50 000 rådjur per år.
- Harar och andra mindre däggdjur samt skogshöns står också på lodjurets meny. Längre norrut är renen lodjurens stapelföda. Där bedrivs skyddsjakt.
- Lodjur är generellt skygga och visar sig sällan för människor, vilket inte är så konstigt eftersom de framför allt är aktiva nattetid.
- Lodjur lever ensamma och har stora hemområden. Honornas hemområden kan vara uppåt 600 kvadratkilometer stora, ibland ännu större beroende på bytestätheten. Finns det gott om mat kan honan trivas inom 200 kvadratkilometer.
- Handjurens hemområden är ofta dubbelt så stora som honornas. Hanarnas främsta mål i livet är att para så många honor som möjligt, vilket förklarar de enorma hemområdena.
- Honornas mål är att få många och stora kullar som de lyckas försörja fram till vuxen ålder. För lodjurshonor är alltså det mest väsentliga att leva i områden där det finns gott om bytesdjur.
- Vissa år får många av de vuxna honorna ungar. Andra år är det tvärtom. Varför det är så vet ingen säkert, men möjliga förklaringar kan vara variationer i bytestäthet och allmän näringstillgång, klimat och inte minst åldersstrukturen bland honorna.
- Lodjur är kortdistanslöpare. De är extremt snabba korta sträckor. Jakttaktiken går ut på att smyga sig så nära ett byte som möjligt utan upptäckt och att använda sprinterns explosivitet för att snabbt hinna i kapp. Om detta inte lyckas brukar lodjuret ge upp och avbryta redan efter ett hundratal meter.
