Emil Stridsberg bor i Vollsjö i Sjöbo kommun, en ort som odödliggjorts då det var här författaren Fritiof Nilsson Piraten föddes, och det var i den trakten som romanfiguren Bombi Bitt upplevde sina äventyr när det förra seklet var ungt.
Då fanns det ingen varg på bygden, men nu är den en del av reviret Linderödsåsen – det första i Skåne i modern tid.
– Jag hör många som är tveksamma och rädda. Ska man våga släppa hunden? Så talas det hela tiden, säger Emil Stridsberg och fortsätter:
– Själv fick jag mig en tankeställare nyligen då jag släppte hunden i ett litet skogsområde. Fem vargar sprang ut, en extremt obehaglig känsla följer på det kan jag intyga.
Förutom att han ägnar mycket tid åt vanlig jakt är Emil en flitig eftersöksjä-
gare, och han rör sig i stora delar av länet som han anser är synnerligen illa lämpat att hysa en stor vargstam.
En mindre del av Skåne är bevuxet och då handlar det ofta om lägre vegetation förutom skog, resten består av åker och äng.
– Det är klart att koncentrationen av rovdjur blir hög.
Förändrat djurliv
Han beskriver ett djurliv som är statt i förändring, en förändring som märks på bara ett knappt år.
– Närmare kärnan i reviret har vi haft ett enda rådjur i år. Stigarna som dov- och kronvilt har trampat upp börjar bli övervuxna och det är färre vildsvin.
Som svar på frågan om hur mycket varg det rör sig om nämner han att uppgiften om ett 20-tal djur florerar. Sedan tillägger han att det är bäst att stämma av med länsstyrelsen.
– Men det föddes en stor kull förra året och en i år. Dessutom vandrar det ner strövargar. Jag skulle säga att vi har två revir och att ett tredje håller på att bildas. Det är i varje fall fler vargar än vad som har bekräftats.
Hittills i år har han släppt sina hundar vid 52 tillfällen, och det kommer han att fortsätta göra, samtidigt som han säger sig ha full förståelse för jägare som väljer på annat vis.
”Jag ändrar inte på jakten. Men jag skulle inte tveka att försvara hundarna, det gör man ju med sina familjemedlemmar. Jag är beredd.”
Emil Stridsberg, eftersöksjägare
– Jag ändrar inte på jakten. Men jag skulle inte tveka att försvara hundarna, det gör man ju med sina familjemedlemmar. Jag är beredd.
Dagens situation till trots är det framtiden som oroar honom mest. Om spåren efter varg redan syns tydligt i markerna hur kommer det då inte att vara om fem år? Eller om tio år?
– Jag är rädd för utvecklingen. Det måste till en fungerande förvaltning och det har vi inte när en art tillåts konsumera upp hela sin omgivning.
Finns risk för vargexplosion
Sven-Olof Sandberg, Jägarnas Riksförbunds distriktsordförande i Skåne, delar bilden och nämner det plötsliga skifte som skedde 2020 då vargetableringen var ett faktum. Rapporterna om ökande skador för lantbruket på grund av dovvilt har sedan dess duggat tätt – ett symtom på att flockarna har störts av varg och sökt sig till nya områden.
Men det tydligaste tecknet är att det blir glesare mellan viltet i skogarna. Enligt Sven-Olof är det bara början på något som helt kan komma att förändra förutsättningarna för mänskliga aktiviteter på den skånska landsbygden.
– Tar vi inte i vargen nu riskerar vi att få en explosion liknande den som vi har haft med vildsvinen. Det finns inga socioekonomiska skäl att ha varg söder om Jönköping. Samtidigt har jag stor förståelse för dem som lever med varg sedan länge och ser fram emot att stammen glesas ut där de bor och växer hos oss.
– Men problemet blir inte mindre för att man förflyttar det geografiskt.
Det är mot den bakgrunden som Sven-Olof Sandberg säger att han är mycket besviken över att länsstyrelsen i Skåne inte fick Naturvårdsverkets förtroende att besluta om licensjakt på varg.
– Ytterst olyckligt. Jägare, markägare och lantbrukare i Skåne hyser ett stort förtroende för länsstyrelsen. Det goda ryktet riskerar nu att raseras. Vi måste själva få möjlighet att hantera problemet, som jag vet att också tjänstemännen på länsstyrelsen ser.
Mer specifikt noterar Sven-Olof två konkreta hot mot specifika arter: dels den skånska kronhjorten, en nominatras som är något mindre till storleken än kronvilt i övriga landet, dels den hårt ansatta älgstammen som riskerar att knäckas av vargnärvaron.
– Jägare och markägare har verkligen ställt upp och satsat på att bevara vårt unika kronvilt. Nu är risken stor att insatserna som har kostat möda och pengar har varit förgäves. Dessvärre har vi många vargobservationer i Skurupstrakten som är ett riktigt kronviltsområde. Det kommer också in rapporter om djur med bitskador på bakdelarna och rivna hjortar.
Samarbete och information
Vad gäller älgstammen i Skåne fastslogs nyligen under ett informationstillfälle, med bland andra viltförvaltningsdelegationen och älgförvaltningsgrupperna, att det saknas förutsättningar för en älgstam i stora delar av länet. Klimatförändringarna nämndes, liksom långa jakttider. Men det är vargen som slutligen hotar att knäcka ryggen på älgstammen.
Linderödsåsens älgskötselområde har kommit fram till liknande slutsatser och skickade i somras en vädjan till Naturvårdsverket om att myndigheten måste beakta skånevargarnas framfart vid framtida licenstilldelningar.
Utifrån Sven-Olof Sandbergs och de andra skånska jägarnas horisont känns dock licensjakten avlägsen, samtidigt går utvecklingen åt fel håll.
– Men JRF-Skåne fortsätter att aktivt jobba för att besluten ska få tas av länsstyrelsen i Skåne, försäkrar Sven-Olof.
”Men JRF-Skåne fortsätter att aktivt jobba för att besluten ska få tas av länsstyrelsen i Skåne.”
Sven-Olof Sandberg, JRF
Samarbete och informationskampanjer riktade mot involverade myndigheter är den taktik som återstår för jägarkollektivet. I någon mån går det att säga att vargsituationen har fört det goda med sig att leden har slutits och de gemensamma insatserna förstärkts.
Sven-Olof Sandberg berättar att det har etablerats fortlöpande kontakter mellan Jägarnas Riksförbunds distrikt i Halland, Kronoberg, Blekinge, Kalmar och Jönköping. Länen har det gemensamt att de nyligen har drabbats av vargetablering, eller rimligen kommer att göra det inom en snar framtid.
Han låter hoppfull när han säger:
– Vi pratar oss samman och vänder oss till politikerna i viltförvaltningsdelegationerna för att få dem att inse allvaret. En del av dem är duktiga på att återkomma. Men grunden är att fortsätta det goda samarbetet med länsstyrelserna och tillsammans påverka Naturvårdsverket så att vi får licensjakt på varg.
”Naturligtvis ett större lidande”
Sedan det första skånska vargreviret konstaterades arbetar eftersöksjägarna under nya förutsättningar. Enligt JRF:s Jimmy Låås vågar man inte släppa hunden, och i förlängningen ökar skadat vilts plågor.
I februari 2021 gick Tommy Nilsson, länsansvarig för Nationella viltolycksrådet, NVR, vid Skånepolisen ut med en varning till länets trafikeftersöksjägare.
Bland annat underströk han att det kan vara farligt att använda löshund i samband med eftersök i vargrevir. Dessutom uppmanades jägarna att arbeta i par för att minska riskerna.
När Jakt & Jägare frågar om dagsläget säger han:
– Grunden är att man inte ska använda mer resurser än vad som krävs. Det är upp till jägarna att göra en bedömning, de får själva avgöra om de ska jobba i par.
Så de tidigare rekommendationerna gäller inte längre?
– Nej, jag har inte gått ut med något ytterligare. Jägarorganisationerna informerar, och det lägger vi oss inte i. Vi lutar oss mot jaktförordningen och behandlar allt vilt lika, utan att göra skillnad.
Enligt Tommy Nilsson har oron över risken för vargangrepp mot hundar lagt sig.
– Jag tror att jägarna har varit duktiga på att själva ta reda på fakta, jag har inte hört mycket sedan det skånska reviret bekräftades.
Jimmy Låås, Jägarnas Riksförbunds representant i Nationella viltolycksrådet, tror att oron som en jägare känner då hon eller han släpper sin hund i ett vargrevir är svår att komma ifrån.
Spårarbete med hunden i en lina är en sak, men en lös hund är något helt annat.
– Du vet ju inte om hunden försvinner i väg 100 meter eller fem kilometer, säger han och fortsätter:
– Också en varg kan så klart hämta spår från ett skadat byte och då gå efter samma djur som hunden. Jag är övertygad om att många eftersöksjägare väljer att inte släppa hunden. Och då krävs det ofta två personer, eftersom det är svårt att hålla hunden och samtidigt hantera vapen.
Jimmy Låås påpekar att det är stor skillnad på Skåne och de län som har haft varg under lång tid.
”I Värmland eller Dalarna till exempel väljer man ofta att inte släppa en hund när det finns varg i närheten.”
Jimmy Låås, Jägarnas Riksförbund
– I Värmland eller Dalarna till exempel väljer man ofta att inte släppa en hund när det finns varg i närheten. Å andra sidan har man bra koll på vargarna och man är van att leva med stora rovdjur. Djungeltrumman går och då det är vargfritt vet eftersöksjägarna att de kan använda löshund, säger han.
Resultatet av vargnärvaron menar han leder till att fler trafikskadade djur måste lida i onödan.
– Det tror jag. Man väljer att inte släppa hunden i många lägen, och går det inte att spåra i kapp det skadade viltet innebär det naturligtvis ett större lidande. För en eftersöksjägare som endast får en liten peng för ett uppdrag och riskerar att förlora sin bästa jaktkompis blir valet nog tyvärr ganska lätt.
