En vårdag för ett antal år sedan hittade jag skelett- och pälsdelar efter ett antal rådjur i en skogsbacke. Hela bergssidan var täckt av blocksten i alla storlekar och former, en perfekt biotop för grytlevande vilt och kanske, med tanke på resterna efter rådjur, också för lodjur.
En oktoberdag samma år stod en gråhund och skällde älg inte så långt från just den skogsbacken. En vettig gråhund har inga problem att stå länge med en lugn älg, så min ansmygning fick ta tid. Kanske var det min försiktighet som gjorde det. Eller också, vilket förmodligen ligger närmare sanningen, är lodjur inte särskilt lättskrämda. I den ljumma senhöstens solstrålar genom storstammig skog såg jag plötsligt en lo sitta högst upp på en av de stora stenarna och titta rakt på mig, som om jag vore ett intressant inslag i bilden men inget mer än så.
Jag frös i steget, för första gången såg jag ett lodjur i det vilda. Men katten verkade inte överraskad, snarare lätt uttråkad. Den böjde huvudet bakåt, nafsade i pälsen som för att störa undan flygfän, innan den lyfte och slickade på ena tassen, precis som bondkatterna hemma.
Och så var den borta, uppslukad av skrevorna mellan stenblocken.
Skogens kronprins
Flera år senare, under en av de större jakter där jag går med hund i såtarna, ropade en av de andra hundförarna i radion. Han stod och tittade på ett lodjur som satt helt lugnt, mitt under jakten, och stirrade tillbaka på jägaren klädd i signalfärgad väst.
– Lon verkar mer nyfiken än rädd, den bryr sig inte om att hunden driver för fullt i planteringen, sa hundföraren.
Älgen kallas skogens konung, men jag undrar om inte lodjuret kan göra anspråk på den tronen, i alla fall i landets södra delar där björnen sällan visar sig. Lon är i alla fall en av hovets coolaste medlemmar, när någon frågar mig. Skogens kronprins, minst.
Björn Lindberg är en engagerad jägare och naturmänniska. På gränsen till nördig, framför allt när det gäller rovvilt. Han jagar allt rov med specialtränade hundar. Men han har tidigare också lagt väldigt mycket tid på att spåra framför allt lodjur för att länsstyrelsen i Östergötland ska veta hur många som faktiskt finns, hur många föryngringar som honorna har fått fram under en säsong.
– Det är fantastiska djur, trygga i sig själva och med en enorm koll på sina omgivningar. Om en lokatt inte vill att du ska se den, ja då ser du den inte. Men en vuxen lo är inte rädd, den värderar allt som händer och anpassar sig till situationen. Det är därför som det ofta blir ståndskall efter relativt korta sträckor när en duktig hund får ett helt färskt slag efter lodjur att jobba med.
Hushållar med energin
Björn berättar att lodjur är explosivt snabba korta sträckor men knappast långdistanslöpare.
– De rör sig över stora områden och kan gå långt, men inte i så hög fart att det tröttar ut kroppen. Ett vuxet lodjur vill inte slösa energi i onödan och eftersom de inte är särskilt oroade av en förföljande hund stannar de ofta för att helt enkelt markera sin styrka. Hit men inte längre, håll avstånd, det är vad lon visar hunden.
Att en människa närmar sig ett sådant ståndskall bekymrar sällan lodjuret, menar Björn. Han har flera gånger sett lodjur som har klättrat upp i träd och ligger avslappnade på en gren till synes helt obekymrade över att en rejäl stövare öser skall med framtassarna mot stammen.
Mer spårarbete än jakt
Björn Lindberg är alltså en erfaren lodjursjägare. Men när det gäller nedlagd tid har hans spårarbete för att kunna konstatera och därmed kvalitetssäkra föryngringar i lodjursstammen med stor sannolikhet varit längre än den tid som han lagt på jakten.
– Ja, spårarbetet kräver både tid och flexibilitet. För att kunna spåra säkert är det snö som gäller, direkt efter ett snöfall måste man ut. Man behöver också vara på plats ganska snabbt efter tips eller bilder från viltkameror. Eftersom lodjur kan röra sig över stora områden finns annars risken att samma familjegrupp spåras två gånger på olika ställen.
Men den risken är i praktiken ganska liten på grund av de avståndskriterier som finns. Ett exempel är ett färskt spår i snö efter en lodjurshona med en unge. Det spåret ska följas sammanhängande i tre kilometer för att spårdelningar säkert ska kunna dokumenteras. Skälet är att en grupp lodjur ofta går långa sträckor spår i spår i lite djupare snö. Dessutom krävs en del vana för att säkert veta att spåren är gjorda samtidigt. Har honan flera ungar är det en kilometer sammanhängande spår som gäller.
– Är man ute på ett nytt spår dygnet efter en konstaterad föryngring måste avståndet till det nya spåret vara minst åtta kilometer. Sedan ökar det avståndet för varje dygn som går. Här hos mig är bytestätheten hög. Längre norrut, där det är glesare med framför allt rådjur för lon att jaga och äta, ska avstånden mellan spårningarna vara ännu längre. Ofta är man ganska säker på att det finns fler föryngringar inom ett större område men man får helt enkelt inte isär spårningarna, säger Björn Lindberg.
Knappt 1 500 lodjur
Enligt forskningen finns det i dag någonstans mellan 1 400 och 1 500 lodjur i landet. Hur säker kan man vara på den siffran med tanke på att spårningen som säkerställer antal föryngringar ställer så stora krav på den personal länsstyrelserna har anlitat för spårarbetet?
Henrik Andrén är ganska säker. Han är viltforskare och professor med lodjur som ett av sina specialområden. Egentligen har han klivit in i pensionsåldern, men han är fortfarande starkt knuten till den viltforskning som bedrivs vid Sveriges lantbruksuniversitet och Grimsö forskningsstation.
– Min bedömning är att den uppskattade siffran är hyfsat rätt, säger Henrik.
Hyfsat rätt, kan du utveckla det resonemanget?
– Vi räknar på olika sätt, använder oss av kunskaper i populationsdynamik, gör prognoser och uppskattningar både i Sverige och Norge. Allt spårarbete som görs tillsammans med information från viltkameror spelar förstås viktiga roller i sammanhanget. Men att inventera vilt, inte minst rovvilt, ställer höga krav. Det är svårt att få fram ett exakt svar.
Jakttiden diskuteras
En annan fråga som ofta diskuteras, och som ofta ställs till viltforskare, är den om jakttiden på lodjur. I dag är det månaden mars som gäller, då lodjurens parningstid infaller i södra delen av Sverige.
– Ja, och någonstans i det regelverk som finns för jakt och jakttider står det att man inte ska störa naturliga beteenden i det vilda. Men vi vet faktiskt inget angående om och i så fall hur jakten stör lodjurens brunst. Alternativet skulle vara att flytta jakten till februari, men det som talar emot är att vi inte vet tillräckligt mycket om hur beroende fjolårets ungar är av sin mamma vid nio–tio månaders ålder, säger Henrik.
Viltforskare Andrén berättar att senare studier med hjälp av gps-teknik har visat att fjolårsungar, som vanligtvis separerar från mamman i februari, verkar komma tillbaka till lodjurshonan lite oftare under vintern än man tidigare har trott.
– Man kan alltså säga att det finns stöd för båda argumenten om jakttid i februari eller mars. Det är ett av skälen till att vi den här vintern gör en större studie med gps-märkta lodjur för att lära oss mer om hur pass beroende ungarna är av lodjurshonan i februari innan brunsten infaller, säger Henrik Andrén.
