Skogsstyrelsen konstaterar i en utvärdering av skogens hälsotillstånd att vi inte lyckas nå målen för en levande skog. Omfattande åtgärder föreslås för att vi ska ha skog också i framtiden.
Bara ett par månader innan denna rapport, Levande skogar, kom den 30 september gick Lantbrukarnas riksförbund, LRF, till storms mot viltet i våra skogar. Odlad mat på bordet ställdes mot vilda djur och ”nöjesjakt”. Andemeningen var tydlig: Viltet är skadligt och hotar vår försörjning.
Skogsstyrelsens utvärdering analyserar hur vi i Sverige lever upp till miljökvalitetsmålen för just levande skogar. Det är skrämmande läsning för den som tänker en stund på innebörden. Av allt att döma kommer alla goda krafter att behövas om våra barnbarn ska kunna möta skogen i något annat än historieböckerna. Utvärderingen slår fast att vi med nuvarande takt och åtgärder inte kommer att nå de mål som krävs.
På flera områden i skogen är utvecklingen också negativ. Viltet är ett av dessa områden. Vi kommer inte att kunna bevara våra skogar utan starka viltstammar. Det är i detta scenario som LRF:s förbundsordförande Palle Borgström utmålar samma vilt som ett hot mot vår försörjning, i en debattartikel med rubriken ”Vad är viktigast, mat på bordet eller nöjesjakt?” som publicerades i Svenska Dagbladet i juli.
System i samspel
Utgångspunkten för den som vill förstå Skogsstyrelsens rapport behöver vara något vidare än den produktionsinriktade. Att betrakta skogens träd som en resurs som man kan utvinna utan att ta större hänsyn till hur det påverkar samspelet med andra arter är den strategi som vi som samhälle har haft hittills. Men det är också det sättet att agera som har försatt oss – och skogen – i den situation som Skogsstyrelsen beskriver.
Detsamma gäller för viltet. Skogsstyrelsen konstaterar att vi nu förlorar naturvärden som inte går att återskapa under överskådlig tid. Flera arter har redan dött ut, i just de skogar där vi jagar och utvinner virke. Samtidigt fortsätter vi människor att förstöra deras livsmiljöer. Kulturlämningar, vattendrag och andra livsmiljöer rationaliseras bort.
Utgångspunkten för den som vill bevara skogen bör vara att alla de arter och miljöer som finns därute på ett eller annat sätt är beroende av varandra för sin existens. Utarmar vi en art, eller en miljö, kommer andra att följa med. Ofta vet vi i förväg inte vilka, eller hur många. Det är ett tungt vägande skäl till att hålla starka och livskraftiga viltstammar. När LRF argumenterar för möjligheten att via lagstiftning drastiskt minska på viltstammarna kan det därför ses som en åtgärd med höga insatser.
Här måste också tilläggas att antalet individer inom en art kan försvåra mänskliga verksamheter. Lantbrukets eller trafikens behov att balansera viltet mot den egna verksamheten är en realitet. Men på senare tid har utarmningen av arterna blivit ett akut problem. Åtgärderna i skogen måste följaktligen ske mot bakgrund av denna kunskap. Målen behöver också prioritera arternas mångfald och livsmiljöer. Skogsbruk och viltförvaltning måste i högre grad än tidigare skapa långsiktigt gynnsamma livsbetingelser för allt vilt och alla inhemska arter.
Varför är det viktigt med många arter?
I den skog där du jagar lever i dag runt 12 000 arter. Där finns allt från björkar och mossor till älgar och fjärilar. De är på olika sätt beroende av varandra. Av dessa arter är 2 444 rödlistade, vilket betyder att de är under någon form av hot, från ”nära hotad” till ”akut hotad”. Slutstadiet på den skalan heter ”utdöd”. De arter som är rödlistade kommer alltså att dö ut om inget avgörande inträffar.
För oss människor handlar det inte bara om att göra insatser för enskilda arter, eftersom alla arter lever i ett finstämt system med andra arter. Cirka 2 000 av de hotade arterna är helt beroende av detta ekologiska samspel. Antalet skogslevande arter som är hotade ökar också för varje år. De senaste decennierna har 66 arter försvunnit från våra skogar, alltså dött ut.
Varför är det då så viktigt med många arter? Fredrik Widemo, lektor på Institutionen för vilt, fisk och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, svarar:
– Man kan säga att mer diversa system ger en högre resiliens; ju fler arter vi har i ett system, desto mer stabilt blir systemet när fler kan göra samma jobb. Arterna ska helst kunna komplettera varandra i sitt nyttjande av marken. I dag ser vi att ett medelhögt betestryck från en kombination av arter är bra för just mångfalden och skogens värden för samhället. Älgar skadar skogsplanteringar, men älgar gör samtidigt nytta och det är många andra arter som är beroende av älgen.
Fredrik Widemo pekar på hur skogen såg ut för 150 år sedan. Då betade våra tamdjur både på betesmarkerna och ute i skogen. Växt- och insektsarter mådde väl av det och skogstyperna var också mer varierade. Betesdjuren och de vilda djuren kompletterade varandra och hade tillgång till de miljöer som de behövde för att överleva.
– I dag är tamdjuren försvunna från skogen och antalet tamboskap som betar öppna marker har minskat. Skogstyperna är betydligt färre, vilket också har drabbat mångfalden. Därför är de vilda betesdjuren viktigare än någonsin. De skapar förutsättningar för så många andra, i slutänden för oss. Detta är en faktor som man måste ta stor hänsyn till om man vill minska på viltet, säger Fredrik Widemo.
400 av de hotade arterna, alltså de som snart kan vara utdöda, hotas av just det rationella trakthyggesbruket (kalhyggen). Här är det dags att dra sig till minnes att de livsmiljöer som vi talar om är system av överlappande arter. Om en art är hotad är det mycket sannolikt att fler arter befinner sig i samma situation. Om en art dör ut, kommer flera att följa. Och alla arter är beroende av sin speciella livsmiljö, från stengärdsgårdar och odikade sumpmarker till gamla lövskogar. Alltså miljöer som vi har grävt eller dikat bort.
Fredrik Widemo för in en ”klassiker” i resonemanget.
– Vi ska inte glömma att viltet också är mat för oss människor. Ett stort antal arter med många individer är en viktig resurs för oss om insatsjordbruket skulle fallera. Det där har fått förnyad aktualitet i dag. Tittar vi tillbaka har vi aldrig ätit så mycket ekorre som vi gjorde under andra världskriget. Det exemplet visar att det finns flera skäl att hålla viltresursen levande.
Viltskaderapporten
Ur Svenska Dagbladet 22 juli 2022.
Bakgrunden till LRF-basen Palle Borgströms debattartikel i somras är en rapport om viltets skadeverkningar, Viltskaderapporten. Den är beställd av LRF och skogsägarintressena.
Opinionsbildningsprocesser börjar ofta med en iscensatt händelse, till exempel en beställd rapport. Med en sådan startpunkt kan sedan pr-folket driva opinion. Det gör man genom till exempel pressmeddelanden och debattartiklar. Man framhäver de ”huvudbudskap” som händelsen (rapporten) ger fog för och som gynnar de egna frågorna.
Här är inte rätt plats att kritisera rapportens metod eller slutsatser. Men det är inte konstigt om de resultat som Viltskaderapporten redovisar direkt eller indirekt är ett svar på beställarnas önskemål. Denna effekt är inte ovanlig och vi bör vara medvetna om den när vi värderar materialet.
I nästa steg av processen förädlas Viltskaderapportens slutsatser till debatt. Med glasklara exempel beskriver Palle Borgström i sin artikel hur landets lantbrukare dignar under vilttrycket. Våra vilda djur kostar oss 330 miljoner brödlimpor, 13 000 villor, 3,5 miljarder toarullar och 8,6 miljoner liter miljövänlig diesel. Uppgifterna är medvetet exakta.
Frågan ”i förhållande till vad?” ställs inte. Viltets positiva roll för just artmångfalden nämns inte heller. Hur vår drastiskt minskande insekts- och markflora ska bevaras när de betande tamdjuren blir färre redovisas inte. Men för att tydliggöra budskapet används djurrättsrörelsens skällsord ”nöjesjakt”.
Palle Borgströms debattartikel serverar ett tydligt budskap: Jaktlagstiftningen skyddar vilt som ställer till problem i skogen och på åkrarna. Det vilda är ett hot mot vår försörjning, lagstiftningen måste ändras.
På en punkt har LRF-basen rätt. Det är ett nöje att jaga.
Viltet är mer än kött
Den kortsiktiga vinsten av jägarnas påtagliga intresse för viltet är också 12 miljoner kilo älgkött, 5 miljoner kilo vildsvinskött och styvt 1 miljon kilo rådjurskött. Rakt in i livsmedelsförsörjningen, annat vilt ej att förglömma.
Men viltet ger samhället mer än så. Köttet får vi under tiden som vi förvaltar resursen. Men vi förvaltar också det vilda därför att det spelar en avgörande roll för en annan sorts helhet, den helhet som handlar om vårt eget beroende av ett
fungerande ekosystem.
Låt oss för en stund hålla oss kvar på den vardagliga nivån. För den som har varit med i några år, och kanske också jagat över flera arrenderade marker, känns LRF-basens utspel lite märkligt. Jägare som möter markägare ser ofta andra sidor än man kan tro efter att ha läst debattartikeln. Vildsvinen är ett exempel. De förstör, härjar runt och skapar ekonomiskt underskott för LRF:s medlemmar. Men när själva jakten ska värderas och arrendepriset betalas är prislappen hög. På vissa marker så hög att yngre jägare inte har råd att betala.
Vildsvinsexemplet antyder var problemet med för stora viltstammar ligger. Hos markägarna. Det är så jaktlagstiftningen är formulerad. Utöver den formella skyldigheten att långsiktigt förvalta det vilda har markägarna stora möjligheter att själva reglera viltstammarna. Men det förutsätter ett ökat samarbete, både markägare sinsemellan och mellan markägare och jägare.
Kanske måste vi också våga tänka nytt. Skogsstyrelsen rapport antyder det. Det vilt som är skogs- och lantbrukets problem i dag, är samma vilt som i morgon hjälper oss att rädda skogen.
Fotnot: Uppgifterna om mängden viltkött kommer från Naturvårdsverket, Rapport 6635, Viltkött som resurs.
