Sedan 1938 har Svenska Jägareförbundet fört årlig avskjutningsstatistik baserad på jägarnas egna uppgifter. Inrapporteringen till systemet, som kallas Viltdata, har i motsats till den avskjutningsstatistik som förs i många andra europeiska länder varit frivillig. Just frivilligheten tror Daniel Ligné, riksjaktvårdskonsulent på Svenska Jägareförbundet, är en styrka.
– När man rapporterar till en myndighet är jag rädd för att det finns en tendens att man gärna friserar rapporten så att den stämmer med vad man tror att just den myndigheten vill ha, säger han och fortsätter:
– När ripjägarna i Norge rapporterar sina jaktresultat till myndigheterna är siffrorna märkligt nog väldigt snarlika år från år. Det känns som om rapporteringen går på slentrian. I motsats till ripjägarna på den svenska sidan av fjällkedjan förekommer inga mellanårsvariationer, trots att vi vet att ripjakten varierar starkt från det ena året till de andra, säger Daniel Ligné.
Hur säkra är då uppgifterna i Viltdata? Det är ju långt ifrån alla jägare som varje år rapporterar in sin avskjutning till databasen.
– Vi får in rapporter från cirka en tredjedel av landets totala jaktmarksareal. Men det finns skillnader i viljan att bidra med avskjutningsstatistik. Jägarna i exempelvis Västerbottens, Stockholms och Kronobergs län är väldigt duktiga på att rapportera. Här täcker vi 40–45 procent av jaktmarks-
arealen. På återstoden av arealen extrapolerar vi, det vill säga uppskattar avskjutningen i förhållande till hur mycket som skjuts på de kringliggande markerna, förklarar Daniel Ligné.
Rapporteringsgraden varierar
Generellt är rapporteringsgraden högre i län med många viltvårdsområden än i län med fler och mindre jaktmarker. Även i län med stora godsmarker är rapporteringsviljan lägre. Många gods som säljer jakter betraktar nämligen sina årliga avskjutningssiffror som affärshemligheter.
Trots att uppgifterna i Viltdata alltså ingalunda är någon hundraprocentig sanning, känner sig Daniel Ligné trygg med avskjutningsstatistiken.
– För några år sedan skickade vi ut en enkät till 15 000 jaktkortslösare med en fråga om hur mycket vilt de hade fällt under den gångna jaktsäsongen. Deras uppgifter stämde förvånansvärt väl med uppgifterna i Viltdata och därför vågar jag påstå att felen i den nationella avskjutningsstatistiken ligger på högst fem–tio procent. Sannolikt är felprocenten ännu lägre.
Daniel Ligné köper därför inte påståenden om att avskjutningsstatistiken är alltför grovt tillyxad och att jägarna snarare rapporterar i under- än i överkant.
– Visst kan det bli fel emellanåt, men jag utgår från att jägarna är ärliga. Vi granskar dessutom siffrorna manuellt och då kan vi korrigera uppenbara felaktigheter, säger han.
”De lägre avskjutningssiffrorna i Viltdata tror jag snarare kan förklaras
Daniel Ligné, riksjaktvårdskonsulent på Svenska Jägareförbundet.
av att jägarna ägnar allt mindre tid åt att jaga rådjur. Vildsvin och dovvilt har tagit
över i stora delar av södra Sverige.”
Det finns dock exempel på där uppgifterna i Viltdata helt uppenbart inte har stämt med verkligheten. När Jakt & Jägare häromåret granskade avskjutningen av vildsvin kunde vi konstatera att det under året hade gjorts nära 130 000 trikinanalyser, samtidigt som det bara rapporterades drygt 110 000 skjutna vildsvin. Eftersom det dessutom finns ett ganska stort mörkertal när man jämför antalet trikinanalyser med antalet skjutna vildsvin underskattades avskjutningen i Viltdata. Många jägare struntar nämligen i att ta trikinprover på mindre vildsvin, inte minst på många av de smågrisar som skjuts i samband med skyddsjakt.
Daniel Ligné är också medveten om att avskjutningsstatistiken för just vildsvin blivit fel något enstaka år.
– I samband med att en kvällstidning olyckligtvis publicerade namn på de jägare som hade skjutit flest vildsvin i sina respektive hemlän, kunde vi konstatera att viljan sjönk att rapportera till Viltdata. Därför underskattades avskjutningen i vårt viltövervakningssystem, säger han.
Snabba kast
De snabba kasten i viltstammarna under 2000-talet har annars förvånat många, såväl jägare som biologer. Daniel Ligné är själv förbluffad.
– Det inträffade något speciellt under åren kring millennieskiftet. Plötsligt pekade kurvorna för framför allt vildsvinet och dovviltet brant uppåt. Det är bara spekulationer, men den kraftiga ökningstakten för de här båda arterna kan ha ett samband med klimatförändringarna.
Milda vintrar har nämligen gynnat både dovviltet och vildsvinen. Från millennieskiftet och fram till jaktsäsongen 2019/20 har den årliga avskjutningen av dovvilt ökat från 11 000 till 56 000 djur och vildsvin från knappt 5 000 till inte mindre än 146 000 djur.
Dovviltets kraftiga ökning kan säkert till en del också förklaras av att jägarna, i områden där hjortviltet har börjat etablera sig, har varit återhållsamma med att skjuta hindar. Avskjutningen har inriktats på kalvar och spetsar, och detta har bidragit till tillväxten.
Topp i vildsvinsstammen
Sak samma med vildsvinen. Många jägare och jaktlag har fredat suggorna och det, i kombinationen med flera goda ollonår under 2000-talet med obegränsad tillgång till proteinrik föda, har satt ordentlig fart på tillväxten.
– Nu är det nog dags att vi börjar tänka om. Vill vi bromsa tillväxten i vildsvinsstammen måste vi börja skjuta fler vuxna hongrisar. Självklart ska vi göra det med god etik och givetvis inte skjuta suggor med smågrisar. Men sköter vi vildsvinsjakten rätt är det inte mer fel att skjuta suggor som går utan smågrisar än att skjuta älgkor utan kalv, säger Daniel Ligné.
Jens Gustafsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas Riksförbund, menar också att en ökad avskjutning av vuxna hongrisar kan bromsa tillväxten. Men bollen ligger inte bara hos jägarna, påpekar han.
– I debatten glömmer vi lätt bort att det inte bara är jägare, utan också många markägare, som vill ha starka viltstammar. I en uppbyggnadsfas av vildsvinsstammen bestämmer man sig då för att inte skjuta suggor. Jakten betyder mycket och finns det också dovvilt på markerna har man fantastiskt goda jaktmöjligheter stora delar av året, säger han.
– Men, poängterar Jens Gustafsson, jag tror att vi nu har nått en topp i vildsvinsstammen i stora delar av framför allt sydligaste Sverige. Den förtätas inte mer, däremot fortsätter sannolikt vildsvinen att sprida sig allt längre norr- och västerut i landet.
Säl och skarv blir allt fler
När man talar om vinnare och förlorare under 2000-talet menar Jens Gustafsson att det inte heller går att bortse från sälarnas och skarvarnas våldsamma expansion.
– Tyvärr har vi ingen jakt värd namnet på vare sig gråsälen eller storskarven, men det hade definitivt varit befogat. I dag har vi säkert 50 000 gråsälar i Östersjön.
Kronviltet är också en av vinnarna under 2000-talet, liksom gässen.
– Att gässen, och då framför allt grågässen, har ökat så starkt kan vi nog framför allt tacka EU:s jordbrukspolitik för. Stora åkerskiften med vintergröna grödor ger gässen mat i överflöd. Grågässen är dessutom mer svårjagade än exempelvis kanadagässen som heller inte längre ökar i samma takt som tidigare, säger Daniel Ligné.
Han tror att det allt varmare klimatet åtminstone till en del också kan förklara varför älgstammen har gått tillbaka i södra Sverige.
– Vi ser hur reproduktionen har gått ned och kalvvikterna har minskat. I motsats till vildsvinet och dovviltet trivs inte älgen i vårt allt varmare klimat. I Mellansverige och längre norrut är det framför allt de starkt växande rovdjursstammarna som går hårt åt älgstammen.
Skogsharen missgynnas av milda vintrar
En annan art som har missgynnats av de allt varmare vintrarna är skogsharen. Att vara helvit i en vintergrön skog är inte optimalt för harens överlevnad.
Enligt Viltdata har avskjutningen av skogshare under 2000-talet minskat från nästan 49 000 till 13 000 jaktsäsongen 2019/20.
– Skogsharen har förvisso gått tillbaka i framför allt södra Sverige, men den kraftigt ökade rovdjursförekomsten har också lett till ett minskat intresse för stövarjakten. Av naturliga skäl skjuts det därmed också färre skogsharar. Ingen vill släppa sin hund om man vet att det finns varg i skogen, säger Daniel Ligné.
Flera sjöfågelarter tillhör också förlorarna under 2000-talet. Mest påtaglig är nedgången för ejdern och alfågeln, men också andra dykänder har minskat i antal längs våra kuster. Om orsakerna kan man bara spekulera. Jakten har ingen betydelse, men den så kallade fågeldöden längs bland annat Blekinge- och Smålandskusten spelar säkert en stor roll. Ingen vet med säkerhet vad som orsakar fågeldöden, men forskare har pekat på tiamin-brist, det vill säga brist på B-vitamin, som en tänkbar orsak till att exempelvis så många ejderungar dör.
Rådjursstammen minskar
Avskjutningsstatistiken i Viltdata pekar också på att rådjursstammen minskar. Kring millennieskiftet sköt jägarna drygt 163 000 djur. Tjugo år senare, jaktåret 2019/20, fälldes 106 000 rådjur. Går vi längre tillbaka är nedgången ännu kraftigare. När rävskabben kulminerade i början på 1990-talet sköts under ett år inte mindre än 382 000 rådjur.
– Jämför vi med rådjursexplosionen under de första åren på 1990-talet har nedgången i avskjutningen varit dramatisk. Vi vet att räven är en stor predator på rådjurskiden, och när rävarna försvann svarade rådjuren snabbt genom en explosionsartad ökning, beskriver Daniel Ligné.
– Sedan kom räven tillbaka och då backade rådjursstammen på nytt. Nedgången kring millennieskiftet kan säkert också bero på den ökade födokonkurrensen till följd av att de andra klövviltsarterna ökade.
Men även om avskjutningssiffrorna har gått ner under 2000-talet är Daniel Ligné inte övertygad om att stammen verkligen har minskat. Spillningsinventeringar pekar tvärtom på att rådjuren är på försiktig uppgång i delar av Sverige.
– De lägre avskjutningssiffrorna i Viltdata tror jag snarare kan förklaras av att jägarna ägnar allt mindre tid åt att jaga rådjur. Vildsvin och dovvilt har tagit över i stora delar av södra Sverige, säger Daniel Ligné.
