”Tjoo-yysch”, ”Tjoo-yysch”…
Så smått börjar det ljusna. Nattens dimslöjor lättar över skogstjärnen och på myren intill tar orrspelet sin ljudliga början. Tre, fyra tuppar har anlänt och på andra sidan Kaveltjärn sitter några till avvaktande i grantopparna. Hitkomna när man knappt såg silhuetterna mot himlen. Men vingbullret hördes och tittade man ut i mörkret var det som om skogens andar samlades till rådslag. Skiftningar i luften som anades.
”Tjoo-yysch”, Tjoo-ysch”…
Fåglar slår från alla håll. Ett dussin säkert eller fler. Gryningsljuset sätter fart på dem. Får orrblodet att svalla trots att det inte är vårens parningsdans som försiggår där ute. Spelet är lika intensivt denna tid när björkarnas höstlöv speglas i tjärnens svartvatten. Det väser, bubblar och flaxar. Ett naturens skådespel som jag drar mig i det längsta för att störa.
I skydd av mörkret
Men det är höst och jakt. Inte för inte har jag stigit upp mitt i natten för att i skydd av mörkret ta mig ut till myrholmen. Den lilla moränknölen med sitt gömsle av ris. Utan det hade jag snart blivit upptäckt. Orrarna är lätta på vingarna. Om något misstänkt alarmerar bullrar de i väg för gott. Åtminstone den här morgonen. Men nu har jag chans på en prost eller två. Kanske tre.
Kricon med Redfieldsiktet 3-6×26 står riggad i en glipa mellan grenarna och strax kommer en tupp in i synfältet. Allt ligger till rätta och försiktigt matas en patron i loppet. Så faller hårkorset på plats snett bakom vingknogens vita vingfläck.
Men tuppen har tiondelarna på sin sida. I avfyrningens avslutande andetag försvinner den bakom en tuva. Spelet böljar fram och åter. Utfall och reträtt mellan hugg och slag till reptillika väsanden. Ett kuttrande joller som genljuder mot berget på andra sidan tjärnen och tillbaka igen när fåglarna blåser upp sig i svartvit fjäderskrud och rödsvullna ögonbryn.
”Tjoo-yysch, Tjoo-yysch.”
Skottchans
Men till slut kommer skottchansen utan skymmande tuvor eller ris.
”Krack!”
Mynningsknallen från .22:an slår ut över myrlandskapet. Men någon dånande knall är det knappast. Mer som en pisksnärt som tvärt klipps av. En ensam prost i kanten av spelet sträcker observant på halsen. Möjligtvis mot den skjutna tuppens vingslag i mossan. Men ännu anas inget oråd. Försiktigt vrids Kricons pipa mot tupp nummer två, 60 meter bort.
”Krack!”
Fågeln rullar omkull med några spastiska klipp av vingarna. Och den här gången blir intrycken av främmande ljud och artfränder som stupar för mycket för spelets kombattanter. I på varandra följande vågor far orrfåglarna i väg åt olika håll.
Det tycks som om chanserna är över, när det plötsligt bullrar till i luften snett bakom gömslet. Sakta vrider jag mig om och ser mot morgonrodnaden österut, silhuetten av en orre som har träat i en martall. Inom håll men oroligt spanande. Situationen kräver action med ett snabbskott i avig ställning.
Krutrök
”Krack!”
Ett stick av krutrök svävar över riskojan när jag reser mig och stegar 99 meter till tallen. Den arla ottans skörd blir tre granna orrtuppar på tre skott. Tack vare väckarklocka och en välskjutande .22 Winchester Magnum.
Den skildrade jakten är ett minne från förr, en lyckad morgon i orrkojan. Jag jagade mycket skogsfågel då, på 80-talet. Även älg förstås, men vad fågel gällde var det orre och tjäder. Mest med stående hund men även på spel. Det var långa jaktdagar som kunde börja med spelskytte för att utöver dagen låta vorstehn söka ut i myrkanter och blåbärsbackar och framåt kvällen avsluta med ett bockpass i någon hyggeskant.
Valet av vapen
För råbocken hade jag en kombibock, men kalibern 7x57R kändes onödigt kraftig för närskyttet på orre. Stundom spelade de så tätt inpå gömslet att hagelbössa var vettigaste valet, men vanligen var det håll på 50, 60 meter. En finkaliberstudsare tarvades och valet föll på en begagnad Krico .22 Win Mag med ett variabelt Redfieldsikte som jag hittade till bra pris. Ett precisionsvapen till cirka 100 meter som var lättskjutet och kul att träna målskytte med. Jag trivdes med bössan på fågeljakten och fick även någon enstaka räv. Men som solen hade den sina fläckar. Tillkortakommanden vilka inte var något aber om de togs i beräkning.
Kulbana och anslagsenergi var förstås begränsande. Strax bortom 100 meter föll den lätta kulan brant varför skytte på längre håll blev vanskligt. Någon gång hade jag Kricon med på toppjakten men jag kom sällan tupparna så nära att jag vågade mig på ett skott. Det var på höstens spelmyr som kalibern kom till sin rätt och som beskrivet även på fågel som träat. Emellertid fanns en annan grej att se upp med. Vid skott mot tallarnas toppar gav sidvind en lynnig avdrift på de längre hållen. Dessbättre var det vanligen vindstilla när orrarna spelade om morgonen.
Testade produkter
.22 WMR (5,6x27)
Som enda patron med kantantändning intar .22 Winchester Magnum en speciell position i klass 3. Och som sådan är den likt .22 long i klass 4 förbrukad efter skott. Hylsan kan inte laddas om på samma sätt som en centralantänd hylsa med tändhatt. Andra likheter är lågt pris, utmärkt precision samt mer eller mindre obefintlig rekyl. Men där slutar också likheterna. Anslagsenergin är vid 100 meter ungefär 50 procent högre än vad .22 long har vid mynningen, vilket är skillnad nog för att göra .22 Win Mag till ett kompetent jaktvapen. Hålspetskula ger lite extra knall och fall-effekt för klassens större vilt som räv och grävling.
Skapad: Fabrikstillverkad 1959 av Winchester.
Kulvikt: 1,9–3,2 g.
Hastighet: 500–700 m/s.
9x19 Luger/Parabellum (9x19 NATO carbine)
De som har utbildats på kulsprutepistol m/39, så kallad k-pist, känner igen patronen från lumpen. Kalibern utvecklades för den tyska Lugerpistolen, vilken med sin speciella profil har blivit känd från krigsfilmer och spionthrillers skildrande de båda världskrigen. En grov och långsam kaliber vanligast i halvautomatiska pistoler som med denna patron ännu är populära tjänstevapen världen över. Jaktgevär är mer sällsynta, men Ruger saluför en halvautomat som har testats i svenska jakttidningar. Möjligtvis finns fler småviltsstudsare men ännu är 9×19 Luger en doldis i markerna.
Skapad: 1902 från 7,65×22 Parabelllum av Georg Luger för tyska DWM.
Kulvikt: 7,5–9,5 g.
Hastighet: 300–400 m/s.
.22 Hornet (5,6x36)
Effektiv upp till dryga 150 meter är .22 Hornet ett snäpp upp i prestanda. En ”riktig” patron med hylsa som kan laddas om med krut, kula och tändhatt. Som alla klass 3-kalibrar är den behaglig att skjuta med, har utmärkt precision och dessutom högre anslagsenergi än .22 Win Mag. Att .22 Hornet efter snart hundra år fortfarande är aktuell talar sitt tydliga språk och i USA är den kaliber nummer ett för vildkalkon. I Norden anses den pålitlig vid skogsfågeljakt med trädskällare liksom vakjakten på räv. Med diskret mynningsknall och lätt kula ett återkommande val bland kommunjägare vid jakt i tätbebyggt område där dispens kan ges för rådjur. För vanlig rådjursjakt är dock kalibern såväl olaglig som olämplig.
Skapad: Wildcat från 20-talet lanserad av Winchester 1930.
Kulvikt: 2,9 upp till 4 g för handladdning.
Hastighet: 800–900 m/s.
.204 Ruger (5,2x47)
Den gamla Lugerpatronens raka motsats. En modern höghastighetskaliber med lätt kula från moderpatronen .222 Remington Magnum. Vid introduktionen var .204 Ruger den näst snabbaste fabriksladdade ammunitionen med en anslagsenergi på 1 363 J vid 100 meter. Mitt emellan kulvapenklasserna 1 och 2. Men med en kulvikt under klass 2:s minikrav om 3,2 g, trillar den ner i klass 3. Populär i Amerika för långhållsskytte mot mindre skadedjur, så kallad varmintjakt, där höghastighetskulan ger god knall och fall-effekt för vilt upp till prärievargs storlek. Även vanlig för precisionsskytte mot tavla på långa håll. Ännu ovanlig i Sverige.
Skapad: Introducerad 2004 av Ruger och Hornady.
Kulvikt: 2,4–2,9 g.
Hastighet: 1 100–1 200 m/s.
