Det lilla högviltet är rådjurets hedersnamn. Ett särpräglat hjortdjur som likt en brygga spänner mellan storvilt och småvilt. Vacker men vardaglig är den spridd över landet och enkel att få jaga utan det regelverk som omgärdar hjorten och älgen. Rådjursjakten har en frihet som tilltalar. Man lägger upp den på sitt eget sätt och när det passar en själv bäst.
Kanske är bockjägaren jägarkårens verklige individualist. Och i så fall gäller det även valet av vapen och ammunition.
Alternativen är många. Kula eller hagel, kombivapen eller studsare, klass 1 eller 2. Inte minst är valet av kaliber ett återkommande ämne. Diskussionens vågor går stundtals höga om idealiska rådjurkalibrar och när stormen har bedarrat drar sig var och en tillbaka med orubbad tro.
Men efter några lärorika år ute i markerna kan man såklart ändra sig. Från en lättare kaliber till en tyngre eller tvärsom. Vilket något snävar in spörsmålet. Ska vapnet vara i klass 1 eller 2? Båda är godkända och gör jobbet om allt fungerar. Trots skillnaden mellan älgstudsarens kula på 9–18 gram och lätta småviltsstudsaren i klass 2, vars projektil kan vara en tredjedel eller inte ens en femtedel därav.
Fyra klasser
Klass 1, enligt Naturvårdsverkets fyra klasser för jaktvapen, är kulvikt om minst 9 gram och anslagsenergi vid 100 meter om minst 2 700 Joule (J). Alternativt kulvikt minst 10 gram och anslagsenergi 2 000 J. Lite krångligt är det andra värden för blyfria kulor. Här gäller minst 7,7 gram med anslagsenergi 2 000 J.
Kraven för klass 2 är mindre komplicerade utan tillägg och alternativ. Kulan på minst 3,2 gram ska ge minimum 800 J vid 100 meter.
Hastighet en viktig faktor
Klassificeringen baserar sig på kulans rörelseenergi, angiven i enheten Joule, vid givna avståndet 100 meter. Denna rörelseenergi är en produkt av kulans massa (vikt) och dess hastighet.
Hur mycket energi som en kula avlämnar i en djurkropp under jakt är dock något annat. En hård kula som går genom viltet med en jämn sårkanal kan visserligen skada vitala organ, vilket är eftersträvansvärt, men avlämnar mindre energi och en mindre påverkande vågrörelse i djuret än en kula som blir kvar med stor så kallad restvikt. Så har kulans karaktär, som hårdhet och profilform, stor betydelse oavsett kaliber.
Hastighet är den faktor med vars variation anslagsenergin mest påverkas, då denna ökar med kvadraten på hastigheten. Det vill säga fördubblas hastigheten blir energin fyra gånger så stor och tredubblas den, nio gånger så stor. Detta jämfört med en ökning av kulvikten där förändringen är proportionell, fördubblas vikten fördubblas energin.
Ekvationen ska därutöver väga in att en lätt kula snabbare tappar sin hastighet (och energi) än en tyngre kula som bibehåller hastigheten längre än den lättare.
Exakt vad som händer när ett objekt träffas av en projektil är en vetenskap för sig. Man talar här om terminalballistik. Det är en undervetenskap till ballistiken, vilken säger mer om skottets möjliga verkan än bara kulans rörelseenergi.
Klass 2 – god precision
Klass 2:s styrka ligger i liten rekyl och god precision. Det är lätt att skjuta bra och kraven för licens är enklare. Dessutom finns behändiga vapen som är smidiga på jakten.
Svagheten ligger i kulans ringa vikt. Speciellt de lättaste som avsevärt skiljer sig från klassens tyngre genom känslighet för sidvind och vegetation. Förvisso kan även en 6,5 grams kula i .243 Winchester styras undan av en kvist, men en 3,2 eller 4 grams kula från en .222 Remington är mycket känslig. Till och med späd växtlighet kan ödelägga ett välriktat skott. Kalibern, som innan jägarexamen infördes var mycket populär för rådjur, har fortfarande sina förespråkare i Sverige, men anses exempelvis i Storbritannien för klen och är ej tillåten för viltet.
Lätta kulor kräver högre hastighet än tyngre för att uppnå den rörelseenergi som erfordras. Något som kan orsaka överdriven köttförstöring och dålig skottverkan om kulan splittras vid träff i ben. Även om mer avancerade, så kallade bondande, kulor håller ihop bättre.
Klass 1 – Stabil kulbana
Förespråkare av klass 1 framhåller den tyngre kulans stabila kulbana och djupverkan i viltet, liksom bättre blodspår vid eftersök. Det sistnämnda varierar dock beroende på var djuret har träffats, liksom kulans kaliber spelar in. Skillnaden mellan .243 Win (6,2×52) och 6,5×55 torde vara marginell för ett vilt som rådjur, även om en tyngre sex-o-fem kula teoretiskt har bättre djupverkan.
Med grövre kalibrar som .30-06 eller 8×57 JS blir skillnaden större. Ytterligare en fördel är att klass 1:s tyngre kula inte behöver drivas upp i sådan hög hastighet, vilket minskar risken att viltet trasas sönder.
Men det avgörande är att skjuta väl. Ett dåligt skott är ett dåligt skott, oberoende av kaliber. Kommer du bättre överens med klass 2 än klass 1, ta lättare alternativet. Gärna någon av klassens tyngre. Kanske .243 Win vid vakjakt på fält eller .30-30 i skogen. Annars klass 1 med en lagom kraftig krutladdning. Begrunda och välj vad du själv tror på.
Blågul klassiker
6,5×55 – Som tidigare armékaliber och tävlingsammunition för ban- och fältskytte är sex-o-femman en gammal klassiker. Tillåten för allt vilt i Sverige är den uppskattad som allroundkaliber, men har tappat i popularitet med utbredningen av björnstammen och vildsvinen där många vill ha kraftigare don. 10,1-gramskulan med standardladdning är enligt erfarna jägare den idealiska rådjurspatronen. Kaliberns rekyl är mild för klass I och med jaktmatch man kan stå på älgbanan och mata på utan att axeln blir vare sig gul eller blå. Det finns många och prisvärda begagnade vapen på marknaden.
För jägaren med brytvapen
R – Bokstaven R står för randpatron. Det betyder att hylsan har en kant bak för utdragaren på brytvapen som bockbüchflinte, drilling eller för den skull enkelskottare eller dubbelstudsare. Skjuter du sådana vapen bör du kolla att R står med efter sifferkombinationen, som för dessa klassiker:
5,6×52 R – Även känd som .22 Savage Hi-Power, lanserad av amerikanska Savage 1912 för Savage modell 99. Under sina hundra år främst använd till småvilt, men också hjort. Till och med tiger och buffel i början av seklet, då den vid tiden snabba kalibern ännu hade nyhetens behag som en stopper för storvilt. Förutsatt att skottet satt på rätt ställe (centrala nervsystemet). Jaktvapenklass 2. Lättskjuten som en .222 Rem, men med något tyngre kula än denna, 4,6 gram. Precisionen är utmärkt även om vissa kombivapen kan vara lynniga och kräva noggrann inskjutning. Snabb kula ökar risken för köttförstöring. Förutom till bockjakt lämplig för toppfågel, trädskällarjakt eller räv.
7×57 R – Klass I-kaliber nästan identisk med klassikern 7×57 Mauser. För den som vill ha ett allroundvapen, vilket väl är tanken med en kombibössa, är beprövade 7×57 R svårslagen. Tillåten för allt vilt i Sverige, skonsam rekyl och god precision (med samma reservation som för 5,6×52 R). Finns många begagnade vapen om man inte vill köpa ett nytt. De flesta europeiska ammunitionstillverkare, som Sellier och Bellot eller RWS, har 7×57 R på programmet. Norma saluför två jaktvarianter, en med oryxkulan
på 10,1 gram samt en med tipstrike 10,4 gram. Dessutom finns en Norma Jaktmatch på 9,7 gram. Ut och skjut!
För jägaren med bygelrepeter
.30-30 (7,62×51) – Förekommer i såväl enkelskottare som studsare av mausertyp men mest i bygelrepetergevär, likt västernfilmernas Winchester modell 94. Det är också i Nordamerika som kalibern har flest användare. .30-30 är klass 2, men ammunition finns (Hornaday Levereveolution) vars 10,4-gramskulor med mjuk och böjlig plastspets för rörmagasin ger anslagsenergi klass 1. För att skjuta älg, hjort med flera, krävs dock att högviltsprovet i jägarexamen har avlagts. De för klassen tunga trubbnosade kulorna på 10–11 gram har god skottverkan på rådjur, och enligt jägare med erfarenhet av kalibern blir det ofta knall och fall. Inte den mest flackskjutande kalibern, men .30-30 i en smidig bygelrepeter kan vara intressant för smygjakt på skogsbock. Andra varumärken för .30-30 bygelrepeter är Savage, Marlin och Henry. Den sistnämnda är den enda som ännu helt tillverkas i USA.
