De flesta av oss jagar inte enbart ett vilt. Dessutom jagar vi inte alltid ett vilt på exakt samma sätt. Ta exemplet vildsvin. Hundförare får ofta skottchans på korta håll, inte sällan samtidigt som en hund arbetar med viltet. När skottchansen kommer till en passkytt är avståndet oftast längre, chansen snabb och viltet i rörelse. Smyg-, skydds- och åteljägaren har oftast gott om tid, bra stöd och full kontroll när det handlar om avstånd. Det är tre helt olika scenarier, under jakt på samma vilt.

Det finns hundförare som helst väljer fragmenterande kulor som öppnar upp snabbt, direkt efter träffen. Alltså den typ av kulor som i folkmun kallas blöta. Skälet är att kulan helst ska stanna i viltet. Man vill undvika genomslag, för att minimera risken för att hunden som arbetar med vildsvinet (eller björnen/älgen) ska riskera att träffas.

Fragmenterande kulor avlämnar massor med energi direkt och snabbt i djuret efter träff. Alltså det som kallas ”knall och fall”. Restvikten är låg, ofta neråt 70 procent.

1. Klassiska bondade kulor, där bly och mantel är hoplödda, ger god djupverkan och ofta genomslag. Resultatet bli en hög restvikt. 2. Fragmenterande kulor, en modern med plastspets och en äldre modell med blyspetsen skyddad av manteln. Den här typen av kula lämnar mycket energi tidigt i djurkroppen, målet är knall och fall. Restvikten är låg och kulan ger mer sällan genomslag. 3. Helmantel, för övningsskytte samt småvilts- och fågeljakt. 4. Blyfria kulor blir allt vanligare. Blyet är ersatt av koppar och nickel. Effektiviteten och det säkra uppträdandet matchar blykulor utan problem.

Olika val

Andra hundförare, som vill minimera samma risker för hundarna, väljer tvärtom en bondad, hård kula. Den kulan har en hög restvikt, ofta uppåt 97–99 procent, men resulterar nästan alltid i genomslag. Skälet bakom det valet är att en bondad, hård kula inte lämnar mycket splitter efter genomslaget.

Många passkyttar vid drevjakter vill helst ha knall och fall-effekt. Valet blir alltså en fragmenterande kula. Å andra sidan blir skottplatsundersökningen enklare efter ett genomslag, vilket talar för en hård, bondad kula. Samma val har skydds- och åteljägare.

Utmärkande för en bondad kula är att blyet och manteln är hoplödda. Kulan svampar upp efter träff, men håller samtidigt ihop. I konstruktionen finns dessutom ofta ett ”lås” som gör att kulans form, förutom uppsvampningen, bibehålls. Resultatet blir en rak, djup sårkanal, genomslag och hög restvikt.

Fragmenterande kulor, ett känt exempel är trotjänaren Vulkan, ger oftast mer köttförstöring. Bondade kulor, som den allmänt kända Oryx, har generellt sämre knall och fall-effekt.

Den grupp av kulor som allmänt kallas blyspets är i regel fragmenterande. Blyet och manteln är inte är hoplödda.

Jagar du räv med kulvapen spelar köttförstöring ingen roll. Jagar du dovkalv däremot, då kanske värdet av köttet bedöms som högt. Båda kulorna, rätt placerade, gör samma jobb, djuret dör. Det som skiljer är den effekt som kulan avger inne i djuret.

Helmantlade kulor gäller vid övningsskytte, men också när du jagar exempelvis toppfågel. Skjuter du fågel med blyspets, fragmenterande eller bondade kulor finns det inget att ta rätt på efter en fullträff.

Fem olika kulor i kaliber .308 Winchester efter att ha skjutits i blött tidningspapper som ska simulera träff i vilt. Till vänster två blyfria kulor av olika fabrikat, båda med en restvikt över 99 procent. I mitten en bondad blykula, restvikt 95 procent. Näst längst till höger en modern obondad blyspetskula, restvikt 89 procent. Och sist en äldre obondad blyspets där restvikten är 60 procent.

Avståndet viktig dimension

En annan dimension som har med kulvalet att göra är avståndet. Alla kulor har ett avstånd från mynningen där de gör jobbet allra bäst. Vi kan kalla det verkansavstånd. Precis framför mynningen är farten för hög och längre bort är den för låg. När farten är hög öppnar inte expanderande kulor upp sig tillräckligt snabbt i djuret. När kulans fart minskar tillräckligt händer samma sak, då kan en kula som ska expandera i stället bete sig som en helmantlad kula och behålla ursprungsformen genom hela djurkroppen. Där har moderna kulor, framtagna med hjälp av ny och mer avancerad teknik, ett försteg framför äldre kulor. 

Generellt har moderna kulor ett betydligt längre verkansavstånd. Den typen av kulor fungerar bra och som de ska från cirka fem meters avstånd från mynningen ända upp till 200 meter, även om dessa siffror inte är en generell sanning för all nyutvecklad kulammunition. Äldre kulor, eller kulor i uppenbart billig ammunition, har nästan alltid ett betydligt snävare verkansavstånd. Det kan handla om en så kort marginal som 30–80 meter från mynningen.

Bly eller blyfritt?

Nästa val jag står inför om och när det är dags att välja ammunition, är det mellan bly och blyfritt. Än så länge är valet fritt men flera saker talar för ett framtida blyförbud i all jaktammunition. En av de sakerna är politiska vindar. Just nu blåser det rejäl kuling mot bly.

Men hur mycket sämre kommer vår kul-
ammunition att bli helt utan bly? Faktum är att det har funnits blyfria alternativ i många år. Ett ganska stort antal erfarna jägare och skyttar över hela världen är eniga om att blyfria kulor av bra kvalitet fungerar utmärkt.

Dessutom finns ett hela tiden ökande utbud av blyfria kulor av alla typer, från bondade till fragmenterande. Här har blyet, i de flesta blyfria kulor, ersatts av koppar och nickel. Det betyder att den blyfria kulan har lägre vikt. Det har ställt stora krav på tillverkarna, eftersom en lättare kula får högre fart, vilket påverkar allt som händer från mynningen och framåt.

Diskussionerna om ett eventuellt – och på flera håll genomfört – blyförbud, har satt fart på ammunitionstillverkarna. Det finns i dag ett antal kulor i handeln som utan tvekan kan mäta sig med vilka blykulor som helst när det gäller allt från ballistiska egenskaper till effektivitet efter träff i vilt.