Det är såklart svårt att veta varför just din hund inte vill jaga, men det är inte ett helt ovanligt problem som du beskriver. Din hund är dessutom i en ganska känslig ålder och det skulle kunna bero på hormoner eller andra mognadsprocesser i kropp och huvud.
Jag brukar börja med att ställa frågan om hon har varit med om något traumatiskt nyligen, blivit skadat av ett vilt eller skrämd på något sätt? Om så inte är fallet och om du inte upplever att hon beter sig annorlunda i övrigt, alltså en beteendeförändring som skulle kunna bero på hormoner eller andra naturliga orsaker, så skulle jag börja med att besöka veterinär för att utesluta en medicinsk diagnos som till exempel fästingsjukdom eller något annat som kan påverka hennes arbetsvilja.
Om hunden är frisk och du inte hittar andra orsaker skulle jag besöka ett hägn med älg eller snälla vildsvin för att se hur hon reagerar där. Jag skulle också spåra och leka mycket för att hålla i gång henne och trigga henne till kamp och bygga självförtroende.
Det är som du förstår inte så enkelt att ge konkreta råd. Men jag vill ändå skicka med att du inte ska ge upp, det brukar gå att få tillbaka arbetslusten om den en gång har funnits där.

Jag förstår precis vad du menar och svaret blir: nja.
Till att börja med finns det två grundkriterier för bra jakthundar. Olika jägare värderar det ena mer än det andra beroende på övertygelse, traditioner och jaktförutsättningar.
Det ena kriteriet handlar om att varje hundras har en tydlig jaktegenskap specifik för den rasen och att den ska bevaras och användas som den är tänkt. Här är det oftast jaktprov, officiella meriter och blodslinjer som avgör vad som är en bra jakthund.
Det andra kriteriet är mer kortsiktigt, men för den skull inte fel. Då lägger man mer vikt vid hur hunden – oavsett ras och arbetssätt – levererar vilt på den egna marken.
Exempel: En jämthund, som normalt sett ska ha ett stort sök och ett långt förföljande med mera för att få bra poäng på jaktprov, passar sällan bra på en mindre mark runt till exempel Stockholm. Men om en jägare får tag i en jämthund som älskar att leta reda på vildsvin, inte går så långt ifrån föraren och är väldigt styrbar, ståndskallar bra men förföljer relativt kort, så kan det vara en väldigt bra hund för den jakten på den marken.
Vad som är en bra jakthund ligger alltså till stor del i betraktarens ögon.
Våra jaktsätt förändras också kontinuerligt och mycket fortare än våra jakthundsrasers rasstandarder. Det får många att ”experimentera” med att använda raser och blandraser till uppgifter som de normalt inte används till, vilket ibland fungerar kanon sett till de lokala förutsättningarna.

Det en vanlig fråga och om ett tydligt rätt svar tvista de lärde. Jag ska försöka bena ut några olika infallsvinklar på saker att tänka på kring skyddsväst. Förhoppningsvis ger det dig underlag att ta ett klokt beslut.
För vildsvinshundar finns det många olika modeller av skyddsvästar och det kan vara en djungel att leta bland dem och förstå vilken väst som ger det bästa skyddet då det inte finns någon fastslagen standard för vildsvinsskydd för hund.
Till att börja med är väldigt viktigt att du hittar en väst som passar bra på din hund, så att inte västen hämmar hundens rörelser och skapar obehag, skav eller i värsta fall gör att hunden inte kommer undan en attack som den utan väst hade klarat sig från.
Olika västar har olika slags skydd. Vissa västar skyddar mest mot stickskador andra mer mot revor, vissa västar även mot själva ”slagkraften”. En del västar skyddar bara bålen och andra även lår och hals. En väst som skyddar en större yta är såklart bra, men det medför ofta att västen blir lite tyngre och klumpigare.
Jag har haft några hundar som har jagat vildsvin och jag går också många eftersök på vildsvin. Min syn på behovet av vildsvinsväst och även typ av väst har jag baserat på mina hundars arbetssätt och ibland även på terrängen.
Små hundar blir, enligt mig, mer påverkade än större hundar av att bära skyddsväst. Vissa hundar jagar sämre, ibland inte alls, med västen på medan andra inte verkar berörda av den alls.
Jag anser att i de fall som hunden blir träffad av ett vildsvins betar så är skyddsvästen bra. Men frågan är om hundar ibland blir träffade just för att de har västen på sig, eller hur mycket jakten i övrigt påverkas för dem.
Om mina hundar inte jagar med skyddsväst så har jag reflexväst på dem, för att synas är alltid bra. Men som du ser vill jag varken säga ja eller nej till skyddsväst eller rekommendera någon specifik modell, då det inte finns någon tillförlitlig forskning kring hur bra effekten är eller vilken som skulle vara bäst. Bestämmer du dig för att skaffa skyddsväst tycker jag dock att du ska ta dig tid att prova ut en som sitter bra och känns rätt.
Ett plus är att det ofta finns förmånliga försäkringsvillkor för jakthundar som har skyddsväst.

Det är en intressant fråga. Jag har själv hört detsamma vid olika jakter, framför allt i de norra delarna av landet.
Till att börja med vill jag berätta att jag inte har hittat någon relevant forskning om det här, eller hört någon vetenskaplig tes om hur eller varför det skulle vara på det ena eller andra sättet. Men jag har ändå några idéer om varför en del i alla fall verkar tro att hundarna var bättre förr.
För det första, om vi pratar om folk som jagade älg med hund på 1980-talet så var ju tillgången på älg otroligt mycket större än i dag. Sedan är det klart att genetik på både älgar och hundar kan spela in i antalet som skjuts, precis som vi pratar om att rovdjuren kan ha betydelse för hundens möjlighet att arbeta med älgarna.
Jag tror dock att den enskilt största skillnaden är alla hund-gps:er som finns nu för tiden. I dag ser vi vad hundarna faktiskt gör och kan inte drömma oss bort och för vårt inre se vår fyrbenta kompis springa gigantiska sökrundor om så inte är fallet. Dessutom är det inte längre bara hundförarna som ser hunden på gps:en, utan alla kan följa och då blir verkligheten tydlig. Jag tror dock att verkligheten alltid har sett ungefär likadan ut, men inte gått att se.
I det här sammanhanget måste vi också fråga oss: Hur jobbar en bra hund?

Det är en komplex och bred fråga, men jag ska svara så gott jag kan.
Oavsett om vi pratar om en hund eller en människa så behöver individen näring av olika slag och mängder för att kunna prestera, ja faktiskt för att leva. Ju hårdare vi arbetar desto mer näring behöver vi för att orka och för att kroppen ska utvecklas och inte bara brytas ner efter ansträngning.
Kosttillskott är precis vad det låter som, ett tillskott utöver kosten. Och till att börja med är det viktigaste att ge hunden ett bra foder. I de flesta fall är det tillräckligt. Men är det så att du har en hund som antingen har specifika behov eller arbetar extra hårt kan kosttillskott absolut vara bra, precis som det för de flesta människor på gymmet räcker med att ”äta rätt” medan en extrematlet kommer att behöva kosttillskott.
Kosttillskott kan också vara en bra hjälp om en hund lider av en skada eller en förslitning, till exempel vid artros finns det ett flertal kosttillskott som kan lindra problemen.
Det är viktigt att veta att kosttillskott vid fel användande eller fel doser kan vara skadligt för din hund. Men om du anser att din hund borde kunna prestera bättre än den gör, men inte på något sätt är sjuk eller skadad, bör du ta kontakt med någon som är specialist på näring eller träning av hund för att få hjälp med rätt kosttillskott då det bokstavligen är en hel vetenskap att hitta rätt.

Den här frågan dyker upp ibland i lite olika former och jag brukar ha ett ganska bestämt svar: Varje hund bör ges tid att själv lära sig att hitta vilt och arbeta med vilt självständigt. Det kan absolut finnas lägen där det kan vara bra att ta hjälp av en äldre och mer erfaren hund, till exempel om man har testat allt annat för att få i gång hunden eller om hunden har blivit skrämd.
Min erfarenhet är att om hunden inte jagas in självständigt utan bara får springa med andra hundar som gör arbetet åt den, så kommer den inte att lära sig vad den ska göra den dagen det inte finns en annan hund att förlita sig på. Då får man oftast en väldigt ineffektiv jakthund som dessutom tenderar att springa
dit det smäller eller som skäller utan att jaga själv.
Mitt standardtips är helt enkelt att ge hunden mycket tid i skogen och jaga och jaktträna så mycket som du bara hinner, låt det ta tid att bli bra. Jag låter normalt inte mina hundar samjaga med andra hundar förrän
de är cirka tre år.

Vilken typ av hund som får användas till olika arter är inte reglerat i detalj i Sverige, och det är vi glada för. Löshundsjakten, liksom andra jaktliga traditioner i Sverige, bygger till stor del på frihet under ansvar och så vill vi att det ska förbli. För att vi ska fortsätta på denna väg måste vi dock visa att vi tar ansvar och säkerställer att jakten bedrivs på ett etiskt vis.
Det som, rent juridiskt, reglerar detta är jaktlagen § 27 som anger att jakten ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande. Den paragrafen tydliggör ju att ett visst, nödvändigt, lidande är acceptabelt men att det finns en gräns som inte får överträdas för att lidandet ska bli onödigt.
Att jaga rådjur med snabba hundar är inte, per definition, oetiskt eller olagligt så länge vissa förutsättningar stämmer. Dels måste hänsyn tas till väderförhållanden (snödjup kan ju till exempel göra jakt med snabba hundar olämplig) och dels måste naturligtvis hundens egenskaper vägas in. En snabb hund, som en vorsteh, får inte följa ett rådjur för länge. Exakt hur länge beror även det på förutsättningarna, men en vorstehs arbetssätt är normalt lämpligt för att stöta ut rådjur ur mindre såter och då brukar ett efterföljande på några hundra meter vara lagom.
Men för alla hundraser finns också individer, och vissa drevrar kan driva i väldigt hög fart under en lång tid likväl som en vorsteh kan vara spårnoga och röra sig långsammare. Därför är det svårt att svara svepande på frågan, för hänsyn måste tas till andra förutsättningar också.

Det är ur många aspekter en intressant fråga som du tar upp och jag ska försöka svara på den på ett så tydligt och lättförståeligt sätt som möjligt, även om det egentligen är en ganska avancerad fråga om både genetik, uppfostran och vanligtvis många missförstånd som jag skulle kunna diskutera hur länge som helst.
Att din hund arbetar tyst i början och sedan kommer i gång med skall efter olika lång tid beror på att den letar efter dofter och helt korrekt är tyst till dess att den har hittat rätt doft. Sedan skallar den när den börjar förfölja ett för den intressant vilt. Precis så vill jag att en hund ska jobba. Det tyder på att flera av hundens egenskaper används på rätt sätt, till exempel jaktlusten.
Hundar som skäller redan i bilen gör det inte på grund av starkare jaktlust utan för att de har en hög negativ stressnivå. Jag misstänker att dessa hundar är av mindre eller medelstor storlek och av drivande typ, då det inte alls är ovanligt bland den typen av hund. Många ägare blandar ihop en stor vilja att arbeta med hög negativ stress. Det optimala sättet att agera för en arbetande hund är, enligt mig, att vara lugn och energisparande utanför arbetet så att den får lätt att lägga all energi på det jobb som ska utföras.
Anledningen till att det här blir komplicerat är för att det på grund av okunskap råder olika uppfattningar om vad det är som hunden visar upp när den skäller och stökar hela tiden, alltså inte bara när den fokuserar på sitt ”jobb”. Och för att beteendet till stor del beror på avel och ålder, men också till viss del på träning, förberedelser och
uppfostran.
Så, utan att veta hur din hund är för övrigt, låter det som att den jobbar på ett trevligt sätt som förhoppningsvis inte kommer att ändras allt för mycket.

När det gäller hund för eftersök så är min absoluta övertygelse att individen är mycket viktigare än rasen. Med det sagt tycker jag att det finns raser som generellt är bättre än andra för uppdraget.
Jag vet inte var i landet du bor eller om det är speciella viltslag som du tänker dig att gå eftersök efter, men jag kan ge några exempel på hur jag tänker.
För att kunna bli ett ”komplett eftersöksekipage” behöver man antingen jobba med två hundar, en spårhund och en släpphund, eller så jobbar man med en hund som klarar båda uppgifterna.
Spårhunden kan till exempel vara en bayersk eller hannoveransk viltspårhund, en labrador eller en alpenländische dachsbracke. Släpphunden – som bör vara av en snabbare ras – brukar då oftast vara en spets, exempelvis jämthund, gråhund eller lajka. Väljer man att arbeta med en ”kombihund” så kan man välja till exempel vorsteh, lajka, karelsk björnhund eller en blandras.
Jag skulle börja med att fundera över mina förutsättningar: hur många eftersök jag tror att jag kan få, på vilka viltslag jag helst går och vilken typ av hund jag trivs med. När man vet svaret på de frågorna tror jag att vissa raser kommer att kännas mer naturliga än andra och då är det bara att vänta på att rätt individ dyker upp.

Jag har hört det här tankesättet förut och mitt svar brukar lyda ungefär så här:
Försäkringar oavsett om det är en hundförsäkring, hemförsäkring eller en annan typ av försäkring är till för att skapa trygghet, att du ska veta att du kan ha råd att till exempel operera din hund om det behövs. Det är i de flesta fall inte en ekonomiskt bra ”investering”, utan innebär att din ekonomi kan spela stor roll för ditt beslut.
Tanken med att spara pengar för en eventuell större skada har, som jag ser det, en stor brist. Skadan kan ju komma tidigt i hundens liv och då är sparkontot fortfarande litet. Det är dessutom så att den enskilt största anledningen till att försäkringarna har ökat i pris är att det har blivit dyrare med veterinärvård.
Priset för en veterinärvårdsförsäkring skiljer lite mellan de olika bolagen, men gemensamt för försäkringarna är att raser med högre sannolikhet att bli skadade eller sjuka har en dyrare försäkringspremie.
För mig som hundägare har det alltid varit viktigt att ha en försäkring som gör att jag känner mig trygg ekonomiskt om min hund skulle göra sig illa eller bli sjuk. Och för mig är det självklart att ha en bra hundförsäkring för mina hundar.
Var noga med att prata med en försäkringsrådgivare eller ett hundförsäkringsombud, så att du får svar på alla dina frågor och rätt försäkring för just dig och din hund.

Det här med att ”byta päls i fel tid” är en intressant fråga. Jag har varit med om att mina hundar har gjort det och har även pratat med många andra hundägare som har upplevt samma sak. Jag tror att det beror på att hundarnas ”system”, beroende på miljön som de lever i, kan ha svårt att avgöra årstid.
Jag ska försöka förklara hur jag menar. Om jag till exempel har min lajka i hundgården en stor del av vintersäsongen, inte dygnet runt men många timmar per dag, och det är kallt ute, då sätter hon en tjock vinterpäls som hon har kvar hela vintern. Men i vinter, när hon varit skadad en del och jag har velat ha henne inne och varm större delen av dygnet, hade hon tappat det mesta av sin vinterpäls runt nyår. Nu har hon något slags ”mellanpäls”.
Ibland kan det ju också komma en varm period med flera plusgrader mitt i vintern, i alla fall i våra trakter kring Stockholm, och då tänker jag att hundens kropp kanske tror att vintern är över. Men så blir det kallt igen. Jag tror att vi på det sättet som vi håller hund i Sverige ofta lurar det biologiska lite och att pälsbytet kan vara en följd av det. Men det är, som sagt, bara mina egna observationer.
Nu till frågan om ifall karelsk björnhund är en aggressiv ras. Det kan den vara, precis som alla andra hundraser, och karelarna har nog haft ett rykte om sig att vara lite aggressiva. Jag tycker dock att det är oförtjänt i dag. De karelare som jag har träffat under åren har alltid varit supertrevliga.
Hundrasers mentalitet är inte alltid svart eller vit. Det går inte att säga att en ras beter sig på ett sätt. Alla hundar är individer, precis som vi människor, och de påverkas även av miljö och inlärda beteenden precis som vi. Olika hundraser har dock under lång tid avlats mot olika användningsområden och i vissa av dem kan olika mängder skärpa (passiv aggression) och försvarslust (aktiv aggression) vara önskvärda. Det är också så att vissa hundar kan visa aggressivitet när de försvarar en resurs och i övrigt vara hur snälla som helst, medan andra kanske visar aggressiva tendenser när de blir rädda eller trängda. Det finns alltså inget lätt sätt att beskriva aggressivitet hos hundar utan att se och utvärdera varje individ.
Går man tillbaka i tiden var det många jakthundarna som nästan inte hade någon kontakt med människor, utan de satt i sin hundgård eller så var de i skogen och jagade. Det är lätt att tro att en viss osäkerhet mot nya människor fanns där då och att den kunde visa sig i aggressivitet.
Varför andra hundar vill bråka med din sons hund är också svårt att säga utan att utvärdera situationerna. Men det är förmodligen något i hennes ”hundspråk”, alltså hållning och andra signaler, som medvetet eller omedvetet triggar de andra hundarna.

Jag har arbetat med hundar inom många olika områden och vill börja med att tydligt säga att lydnad i sig alltid är positiv och inte på något sätt påverkar din hunds medfödda jaktlust.
Sedan är det så att om man tränar lydnad på fel sätt, så kan ett beteende ändras och jakten påverkas. Om du till exempel kallar in din hund varje gång som den tar ett spår eller får vittring efter älg, och hunden kommer till dig och blir belönad, då finns risken att hunden så småningom när den känner vittring efter vilt springer till dig i stället för att jaga. För då har du lyckats lära hunden att det är ännu bättre att få belöning av dig än att följa vittringen. Hundens vilja att jaga är dock densamma som innan du började träna inkallning, men viljan att bli belönad av dig är just då större.
Det är dock så att en hund med stor nedärvd jaktlust alltid kommer att vilja jaga. Och så länge den får göra det, och på så sätt får sin belöning, kommer lydnad och jakt att kunna samspela på ett utmärkt sätt.
Jag kan ge två exempel från verkligheten:
Min förra östlajka Häxa hade en fantastisk inkallning. Även om hon stod och skällde vildsvin så var det inga problem att på 200 meters håll ropa på henne och när hon kom klappa på henne lite och sedan skicka tillbaka henne att skälla vidare. Det var något som vi började med att träna i hägn. Anledningen till det var att vi jagade en del bredvid stora vägar och jag ville kunna kalla av henne om drevet var på väg mot just en sådan väg. I övrigt kallade jag i stort sett aldrig av henne från ett arbete.
En bekant till mig smög en gång in på ett ståndskall för min östlajka Blixtra, med sin egen karelare lös och under fotkommando, ända in till skottläge på ståndet. Kompisens hund bara gick vid sin förares sida, trots att också den är en utpräglad älghund med många älgar på sitt samvete. Det är tryggt att veta att ens hund lyder.
Så träna du lydnad och skapa ett bra band med din hund. Lydnaden kan, förutom att den underlättar i vardagen, också skapa en både säkrare och effektivare jakt. Tänk vad skönt att kunna kalla av sin hund från fel djur och släppa igen i jakten på rätt djur.

Det är så klart svårt att säga vad det beror på i just det här fallet. Men jag kommer att tänka på två anledningar som jag tycker att det är värt att fundera på och kolla upp.
Först skulle jag boka tid hos veterinär och kontrollera hundens rörelseapparat (skelett, leder, muskler) för att förhoppningsvis kunna utesluta att han har ont. Jag skulle också ta blodprov och kontrollera så att det inte är till exempel någon form av fästingburen sjukdom eller brist hos hunden som spökar.
Smärta och sjukdomar kan ge olika symptom. Min personliga erfarenhet är just det som du beskriver: att hunden vill jaga men inte riktigt orkar.
Det kan också vara något inlärt eller mentalt som gör att hunden av någon anledning väljer att släppa drevet efter en viss tid. Brukar det skjutas eller kallas in efter en viss tid? Kan taxen ha blivit skrämd av något i en viss situation? Då tycker jag dock att den borde jaga lika långt när den tar upp nästa drevdjur.
Jag hoppas att detta svar kan hjälpa dig på vägen och att det löser sig för er.

Jag har hört samma sak några gånger under årens lopp och kan bara säga att det inte finns någon statistik eller forskning som styrker det påståendet. Det finns, så vitt jag vet, inte heller något som tyder på att det skulle
vara tvärtom, utan det beror helt enkelt på individerna och blodslinjerna i kombination med levnadsmiljön för hunden.
Det som är en fördel med de renrasiga hundarna är att det finns statistik över vilka problem en viss ras har och vad du som ägare ska se upp med. De flesta raserna har dessutom en rasklubb vars uppgift är att främja en sund avel på rasen och hålla koll på eventuella sjukdomar eller brister i arbetssättet hos hundarna. Rasklubbarna kan
också ofta ge dig som hundägare stöd och hjälp vid frågor om din hund.
Men, som sagt, det handlar om individer och jag har jagat med många duktiga och friska både av blandrastyp och renrasiga hundar.
När det gäller din fråga om vilken hund du bör välja behöver jag mer information om hur och vad du vill jaga för att kunna ge dig ett bra svar. Du får gärna mejla mig, [email protected], så kan vi ta det vidare därifrån.

Jakten, och även jaktträning, är förbehållen jakträttshavaren. Vem eller vilka som är jakträttshavare kan variera beroende på markägarförhållanden, viltvårdsområden eller andra överenskommelser.
Eftersom du nämner ”småviltskort” antar jag att det är ett viltvårdsområde, och om det är det som gäller så får man inte jaga älg, eller träna en älghund, om man bara har rätt till småviltjakt.

Jag brukar inte vilja diskutera raser utan i första hand individer och det är tveklöst så att det finns individer bland alla älghundsraserna som lämpar sig för vildsvinsjakt, och dessutom gör det riktigt bra. Du nämner att det står mellan jämthund och öst- och västlajkorna. Jag tycker dock att även gråhund och karelsk björnhund borde finnas med i tankarna. Kanske ytterligare några andra raser också.
Dessa rasers populationer är av väldigt olika storlek och provverksamheten i Sverige för ställande vildsvinshundar är relativt ny, så jag tycker inte heller i det fallet att det går att ge ett objektivt svar på vilken ras som är bäst lämpad.
Därför gör jag här ett undantag och ger min personliga syn på hur jag har resonerat när jag har letat ställande hund för att använda för jakt och eftersök på vildsvin.
Jag vill ha en hund med medellånga sök, stor vilja att spåra även lite äldre spår, en hund som jobbar med sin förare men ändå självständigt och som har en stor portion mod. Jag vill även att hunden ska vara snabb i rörelser på liten yta och ha en kroppsform med långa ben och en ganska lätt kropp.
För mig så har det oftast slutat med att jag har letat efter en valp från välmeriterade hundar av rasen östsibirisk lajka. Men med det sagt så har jag en ung karelsk björnhund hemma just nu.
Jag har dock jagat med flera duktiga spetsar av olika raser. Och hur vi än vrider och vänder på det så är det, som jag skrev tidigare, rätt individ som är viktigast. Dels ska den passa dig och det arbetssätt som du föredrar, men den ska också passa på marker som du oftast jagar på.

Den problematik som du beskriver inte är så ovanlig och kan ha många olika orsaker. De fyra vanligaste är:

1. Skada/sjukdom.
2. Hormonell obalans (oftast unga hundar upp till cirka 3,5 års ålder).
3. Låg jaktlust, vilket kräver väldigt mycket retning för att hunden ska jaga.
4. Injagad på mark med mycket vilt, vilket kan leda till att hunden blir ”lat”. Det är lättare att hitta ett nytt vilt än att anstränga sig på ett som springer i väg fort.

För att vara på den säkra sidan skulle jag börja med att göra en hälsokoll på taxen, så att inga sjukdomar eller skador ligger till grund för beteendet även om det är det minst troliga. Och trots att vi inte vet hur hormonerna eventuellt påverkar, så ska vi se vad du kan göra för att ge henne en god chans att bli bättre.
Jag skulle börja med att jaga på marker som kräver en del jobb för att hitta vilt. Det kan öka motivationen att ”hålla i” lite längre när hunden väl förföljer.
Jag skulle också arbeta mycket i lina med henne, så att hon lär sig att följa spåren efter ett och samma vilt under en lång sträcka. Det är absolut ingen nackdel om det skjuts vilt som ni har spårat, om du kan få med en passkytt ut. Framför allt är det bra om ni får spåra, komma ikapp och därefter fortsätta spåra, gärna några kilometer, innan någon skjuter. Om det rör sig om ett inlärt felbeteende, eller lite för låg jaktlust, så brukar det hjälpa. Sedan återstår det att se om det blir helt bra eller bara okej, men det brukar faktiskt göra skillnad.
Du beskriver också att hon inte jagar samma individ två gånger, men kan jaga ett nytt vilt. Precis så har alla mina spetsar gjort. Jag tycker egentligen att det är vettigt och logiskt, då det bör ha funnits en bra anledning till att hunden slutade jaga den första individen. Det är också bra att de inte jagar vilt som jag har kallat av dem från.
Att hunden är pigg, glad och gnyr i bilen betyder att hon mentalt ligger på en förhöjd stressnivå för att hon har en förväntan på att få jaga. Det är viktigt att komma ihåg att hon i dagsläget jagar så som hon vill. Hon tycker förmodligen att det är väldigt roligt och ser inte alls att hon gör något ”fel”. Därför måste du jobba på att visa att ”ditt sätt” är ännu roligare och belönande än hennes.
Jag hoppas att ni kan få till drevtiderna lite, då hon verkar jobba fint i övrigt, och att ni får många roliga jakter framöver.

Det här är inte enkelt att svara på, då jag inte har varit med och sett hundens utveckling och beteenden. Det är dessutom en blandning mellan två hundraser med i normalfallet väldigt olika arbetssätt och en ung individ.
Vi utgår från att hon inte är sjuk eller har ont, något som kan skapa plötsliga förändringar i arbetssättet. Jag har haft tikar som varit väldigt påverkade av de första löpen, samt hund med fästingsjukdom som trots bra kondition hela tiden verkade trött. Och det är självklart så att om din tik råkar vara irriterad i trampdynorna är det inte så skönt att springa långt, även om hon inte kan motstå att dra i väg vid kontakt med vilt. En allergi kan också påverka till exempel andningen, men där tänker jag att veterinären får göra sin bedömning.
Enligt min erfarenhet är det inte heller ovanligt att tikar presterar som sämst i åldern 1,5–3 år, lite beroende på hormoner och fysisk utveckling. Men jag har inga vetenskapliga belägg för att det är så.
Hundar är individer och motiveras av olika saker. När det gäller drivande och ställande jakthundar finns det framför allt två saker som brukar motivera dem: förföljande (spår, eller flyende djur) och dött vilt (mat, kamp, seger). Den typ av hund som du har brukar motiveras främst av dött vilt.
Om vi går in på det jaktliga vore det intressant att veta om det har skjutits djur för tiken. Jag väljer att utgå från att det inte har skjutits för henne eller åtminstone inte mycket, på grund av hennes låga ålder. Jag skulle rekommendera att försöka göra det, antingen genom att jaga där det ges bra möjlighet till skott eller i ett träningshägn där det går att skjuta vid läge. Detta för att ett avslut, det vill säga en ”vinst”, ofta triggar hunden mer och tenderar att hjälpa den att övervinna eventuella rädslor för viltet. Att vinna över något som känns läskigt ger självförtroende. Även om problemet inte sitter i rädslor brukar fler skjutna djur ge en högre motivation att jaga för många hundar.
Ett annat sätt, som kanske låter motsägelsefullt men kan vara värt att testa, är att jaga in hunden på mer djurfattiga marker. Vissa hundar lär sig att det inte är lönt att jaga efter djur en längre tid eftersom det alltid går att ”hämta” andra djur som kanske är lättare att komma i kapp. Hundarna tenderar helt enkelt att bli lite ”lata”.
Tyvärr är det ibland så att när hundar är mentalt mogna är det långt ifrån alla som har viljan och de mentala förutsättningarna att förfölja vilt långa sträckor. Men jag tycker att din hund än så länge är för ung för att göra en sådan bedömning.
Jag hoppas att svaret, även om det blir ganska allmänt, kan var till nytta. Du är välkommen att kontakta mig igen om du har fler frågor.

Jag förstår att det här är ett problem, ett problem som du är långt ifrån ensam om att ha. Det uppstår normalt för att vi släpper hunden för att jaga, vilket hunden tycker väldigt mycket om. Och när vi tycker att hunden har jagat klart så kopplar vi den och åker hem, vilket hunden sällan uppskattar lika mycket. Så när vi släpper hunden är det som att ge hunden en belöning, och när vi kopplar den och tar ifrån den det roliga blir det en bestraffning.
Hunden kommer alltså att uppfatta situationen som att om jag nu är duktig och kommer när husse ropar blir jag bestraffad. Det i kombination med att många jakthundar inte är lösa till vardags, och dessutom mer självständiga än många andra hundraser, gör problemet till ett faktum.
För att åtgärda det är mitt första tips att spendera mycket tid med hunden även utanför jakten och att då under kontrollerade former öva mycket inkallning i olika situationer. När hunden kommer till dig – ge den mycket beröm och belöning så att den tydligt känner att det är positivt att komma till husse.
När det funkar i enkla situationer behöver du träna med störning, det vill säga det ska finnas en konkurrenssituation mellan att komma till dig och att göra något annat roligt. Det kan till en början vara att ha en matskål på gräsmattan med något gott i som hunden vill ha. Ha hunden i lina och låt den komma nära men inte ända fram till skålen. Ropa och locka på hunden och när den kommer till dig så har du något ännu godare eller roligare hos dig som hunden får. Experimentera med olika störningar men med samma tanke i träningen.
Väl ute i skogen är det viktigt att hunden inte kopplas varje gång som den kommer till dig, oavsett om det är för att du ropar eller för att den kommer spontant. Hunden ska alltså förknippa att komma till dig med något positivt som en klapp eller något annat kul, inte som nu att jakten är slut. Kalla gärna in då och då utan att koppla hunden under en jaktdag. Du kan även kalla in, koppla hunden, gå en liten bit och släppa den igen bara för att kopplet inte ska bli ett medel för ”bestraffning” i hundens sinne.
Jag har som grundregel att göra 3–5 inkallningar i skogen per jaktdag och bara koppla hunden vid 1–2 tillfällen. Oftast passar jag på att göra mina inkallningar när jag ser på min gps att hunden redan är på väg tillbaka från en sökrunda eller ett förföljande. På så sätt tar det nästan ingen extra tid av jakten och jag får dessutom en chans att se hunden, och kan kontrollera hur pigg den är och att den inte har skadat sig.

När jag ska introducera en ny eftersökshund på ett skarpt eftersök ser jag först och främst till att jag har tränat hunden så pass mycket att jag känner att den är redo för uppgiften och att jag är trygg med att den kommer att klara av eftersöket.
Jag är också alltid noga med att ha med mig en rutinerad eftersökshund som omedelbart får ta över om jag känner att den yngre och oerfarna hunden verkar misslyckas. Inga djur ska lida i onödan för att vi ”tränar” i skarpa lägen.
Jag brukar säga att man ska ta alla eftersök på största allvar och utgå från att de blir långa och jobbiga. Med det sagt försöker jag välja ett eftersök åt den oerfarna hunden där min känsla är att djuret borde vara dött och inte alltför svårt att hitta.

Hundar kan förstås gäspa av samma skäl som vi, det vill säga att hunden är trött och sömnig. Men i de situationer som du beskriver tror jag att din gråhund tydligt visar lite osäkerhet. Tiken förstår helt enkelt inte vad du säger, vad du menar, vad du vill.
Det finns hundkännare som menar att gäspningen är en lugnande och ödmjuk signal, och det är säkert en bra beskrivning. Om din hund inte förstår dig, och om den samtidigt vill visa att den gärna vill förstå utan att sätta sig på tvären, så visar den faktiskt ödmjukhet (för att använda ett mänskligt uttryck).
Men jag är ganska säker på att det framför allt handlar om osäkerhet, om tveksamhet, och ”jag vet inte vad jag ska göra nu” hos hunden när den gäspar i kommunikationen med andra hundar, människor eller något annat.
Kanske ska du fundera på i vilka lägen gråhunden gäspar när ni ”pratar”. Och förändra dina beteenden i de situationerna. Kanske ska du vara lite mer noga när du förklarar/visar vad du menar.
Å andra sidan tror jag inte att det spelar så stor roll att hunden gäspar ibland när du jobbar med den så länge ni fungerar bra tillsammans, och är snälla mot varandra. För det finns hundar som har vant sig vid att ofta, inte sällan onödigt ofta, använda vissa av hundspråkets fysiska signaler. Det har helt enkelt blivit en inarbetad vana.

Jo, visst finns den kvar. Men samtidigt har du hört rätt.
Det som började med wachtelhundens entré i den svenska jakten, tillsammans med fler och ökande jaktbara viltstammar i södra Sverige, förde med sig ett exploderande intresse för kortdrivande hundar. Terrier ovan jord tillsammans med i grunden fågelhundsavlade raser blev allt vanligare i klövviltsjakten. Däribland skalldrivande spanielar, definitivt rasotypiska som du skriver.
Jag hade själv ett par sådana som fungerade ganska bra under drevjakter. Men eftersom det där med skällandet i viltlöpor inte finns med, inte ska finnas med, i springer spanielns arv, är det inte så enkelt för uppfödare att avla fram skällandet.
Jag tog två kullar på en av mina skalldrivande spanielar. Sammanlagt blev det tio valpar. Tre av dem blev fullt fungerande skalldrivare, två blev halvbra och resten blev i stället riktigt bra och alldeles tysta apportörer. Inte så konstigt då att intresset hos uppfödare för att avla fram skällande spanielar avtog, eller snarare började gå i vågor.
Dessutom har det under ett par decennier importerats ett antal nya raser för att berika den svenska drevjakten. Numer är det ganska tätt mellan stövar-/drivande raser från kontinenten i landets södra delar. Intresset för spanielar som skäller i viltlöpor har minskat också av det skälet.
Men du ska inte tvivla för mycket. För visst finns det skalldrivande spanielar kvar. Du behöver bara leta noga. Och för säkerhets skull, se till att få rekommendationer och kanske till och med få jaga med föräldrahundarna, eftersom det där med skalldrivande kan betyda olika saker för olika jägare. En minut, fem eller 45 minuter – drevtiderna kan variera lika mycket som färgteckningen på springer spanielar.

Visst kan det fungera. Men jag ser den taktiken som det sista man försöker. Risken att din tik börjar skälla bara för att den andra hunden skäller är nämligen stor. Och vad skäller hon på då – grisen eller den andra hunden?
Kanske har du testat allt annat, som att:

• Utnyttja vildsvinshägn. Ha en lina på hunden. Så fort hon tittar mot vildsvinen lägger du lite tryck bakåt i linan. Nästan alla hundar som jag har jobbat med vill framåt om man drar dem bakåt. Lite lagom tryck bakåt, mer och mer i takt med att hunden trycker sig framåt. Det kan få henne att vara närmare, det kan till och med trigga skallet.
• Göra så många dödsök som möjligt. När tiken hittar en nyskjuten gris, låt henne jobba med ”bytet” självständigt.
• Skjuta vildsvin för henne, trots att hon inte skallar. Ju fler desto bättre.
• Jaga älg. Om tiken skäller älg, ge henne ännu mer rutin där. Fäll älgar. Ju mer ren jaktlig rutin hon får, desto bättre kan självförtroendet bli.

Om du har provat allt det, ja då kanske du ska testa din idé. Som faktiskt kan fungera, även om det inte är en kassaskåpssäker taktik.

Ja, en kleiner münsterländer skulle säkert fungera utmärkt. Men det finns några förbehåll.
Münsterländer är i grunden en stående fågelhund. Redan från början, alltså under den första delen av 1900-talet, fanns en skärpa i hundarna som rasentusiasterna tyckte om och fortsatte avla på. Redan då ansågs den lilla, långhåriga fågelhunden ha tillräckligt breda egenskaper för att kallas allround.
Men det är just ”allround” som kan ställa till det. Du vill ha en hund som förföljer vilt med skall i fem-tio minuter, om jag förstår dig rätt. Den hunden får du inte automatiskt om du köper en münsterländervalp. Vissa avelslinjer ger mycket stående fågelhundsegenskaper och ingen av oss har sett en duktig fågelhund driva med skall, i alla fall inte någon längre sträcka.
Å andra sidan, om du tar dig tid att leta, prata med jakthundfolk i allmänhet och münsterländerägare som jagar mycket i synnerhet, då ökar chansen att hitta rätt.
En fördel med den typ av ras som du vill ha är att hunden med stor sannolikhet kommer att jaga det du jagar. Den har ett slags allmän jaktlust med sig i bagaget. Så satsa direkt på prägling av de vilt som du vill att den ska söka, hitta, resa och driva.
Bejaka också självständigheten. Visst är det bra med lydnads- och följsamhetsträning, men för mig handlar det om att också väcka hundens lust till självständigt arbete. Och eftersom du väljer en ras som i grunden ska jobba ganska nära sin förare, finns det en risk att du får korta sök och onödigt korta drevtider om du tränar hunden för mycket i följsamhet. Alltså, tänk tvärtemot om du jämför med fostran av en jämthund eller en drever.
En sak till. Var noga när du väljer uppfödare. Du vill ha en münsterländer som ska jobba självständigt. Ha det som krav när du letar valp. Båda föräldrarna ska också ha drevskallet naturligt, annars kan du få en klövviltshund som jagar onödigt tyst i skogen.

Det är inte första gången som jag har fått den här typen av fråga. Och den är svår.
Fullvuxen jämthund som inte skäller ståndskall, som inte förföljer ordentligt. Handlar det om för låg jaktlust? Har hunden blivit skrämd i ung ålder? Har den verkligen fått tillräckligt många chanser att utvecklas?
Prognosen känns förmodligen dyster. Men ge inte upp. Förvånansvärt många hundar, också jämthundar, mognar sent. Just nu har jag två. Den unga började jaga fullt ut väldigt ung, den gamla mognade mycket senare. Så första rådet är enkelt: Ha is i magen i höst. Släpp och se vad som händer.
Men ni kan också trixa lite med annat. En variant är att låna ut tiken till någon som ni litar på, någon som jagar väldigt mycket och som er hund inte känner så bra. Låt den hundföraren jaga massor med henne, helst i ett par månader under hösten. I händerna på en helt annan människa kan faktiskt hundar ändra beteenden. Dessutom lever tiken med en äldre, rutinerad hund. Inte sällan mognar en ung hund senare om den lever med vuxna hundar, jämfört med om den är ensamhund i huset.
Har ni varit i älghägn med hunden? Om inte – prova det. Sätt en lång lina på hunden och bromsa lite när hon är nära älgen. Lägg alltså lite tryck bakåt i linan när hunden intresserar sig för älgen. En hund som dras lugnt bakåt brukar vanligtvis vilja framåt. Återhållandet i linan kan också trigga skallet.
Har det skjutits älg för tiken? Om inte, gör allt ni kan för att fälla älgen när hunden faktiskt står med den. Min erfarenhet är att det ibland går att få fart på en ”lam” älghund genom att fälla älg i rätt läge. Ge också den unga tiken chansen att spåra och gå i kapp en skadad älg, om en trist skadskjutning sker i höst.
Men framför allt, ge tiken chans att mogna och bli vuxen i huvudet.

Ja, jag har just nu renrasiga spetsar, men jag har haft blandraser. För mig handlar det framför allt om att få fram duktiga hundar och om att ha kul med hundarna när jag jagar. Jag har inget emot korsningar och med stor sannolikhet kommer jag att ha minst en blandras till innan det är dags att sluta jaga.
Å andra sidan tycker jag definitivt att det är jätteviktigt att värna om de raser som vi jagar med. Som tur är finns det gott om seriösa och duktiga uppfödare som sköter den saken.
Och så till din fråga. Visst är det poppis med blandraser. Men när jag var barn, i Värmlands skogar, var det inte alls ovanligt med korsningar. Då var målet att jaga med så bra hundar som möjligt, oavsett hur de såg ut eller vad som stod i pappren.
Att det kanske är ännu vanligare i dag handlar säkerligen om att jakten har förändrats. Vi har mer vilt i Sverige nu än någonsin tidigare, enligt viltforskarna. Arter som dovvilt och vildsvin har fullkomligt exploderat under de senaste decennierna. Det har lett till en annan jaktkultur i landets södra delar. Nu handlar det ofta om drevjakter. Mindre såtar, mer folk och snabba puckar. Och då är det kortdrivare och stöthundar som gäller, ensamjakt med en löshund är faktiskt inte lika vanligt numera.
Och då landar vi i blandraserna. Hundar som enligt planen ska ha fler jaktliga egenskaper i samma kropp, alltså både drivande och ställande. Man korsar helt enkelt hundar som förhoppningsvis bjuder på allt som en jagande hund kan prestera.
Jag tror också att det i början, för sisådär 30 år sedan, framför allt var jägare som jagade väldigt mycket som skaffade blandraser. Och det vet alla, att en hund som får enormt mycket rutin i skogen ofta blir bra. Och så föddes ryktet om att blandraser jagar väldigt bra.
En av de bästa vildsvinshundar som jag har haft var en blandras. Kanske inte för att den hade fler raser i arvet, utan mest för att den hunden fick jaga massor. Rutinen gjorde att den fungerade bra.
Men om du vill värna om rasrena jakthundar, så ska du göra det. Du behövs. Klassiska raser måste få chansen att fortsätta sin utveckling mot framtiden. Jag tänker så med mina spetsar. Men jag kommer nog inte att kunna låta bli den dagen jag står inför en valpkull med två raser i, eftersom mitt mål är jakten, inte hur hunden ser ut eller vad som står i stamtavlan.

Nej, beagle är inget dåligt val. Inte om du vill ha en hund som jagar det mesta. Dessutom är min erfarenhet av beagle, av de hundar som är avlade för jakt, att de är mentalt väldigt bra, med stabil mentalitet och en ganska självsäker inställning till livet.
Gillar du jakt med drivande hund, självständiga hundar som näst intill klarar av att jaga in sig själva, så är rasen ett smart val. Det du gör är mest att styra och vinkla hundens intresse till de vilt som du vill att den ska jaga.
Det pratas en del om att nybörjare ska välja det som kallas ”enkla” hundar. Och då menar man ofta hundraser som delvis är avlade för att vilja vara uppmärksamma på sin ägare, raser som retrievrar och spanielar.
Men jag, som gillar löshundsjakten, är av en annan uppfattning. Jag kan inte se att beagle, drever, tax och basset är dåliga val för någon. Bara du själv älskar att jaga. Får en beagle det som den helst vill ha i livet, alltså mycket jakt, så får du med stor sannolikhet en fantastisk kompis.
Köp du en beaglevalp, satsa på att bygga en bra relation med mycket kontakt- och följsamhetsövningar. Jakten brukar en beagle lära sig alldeles själv.

Vissa hundar går i gång ordentligt på kommunikation med sina ägare. Det brukar leda till att ägaren ökar sin kommunikation med hunden. Eftersom det är trevligt.
Men det finns också en baksida. Hundar kan inte svenska. Däremot gillar många av dem att få bekräftelse. Jag kan ha fel, men det kan vara så att du bekräftar det som hunden gör i skogen på ett sätt som har skapat ett missförstånd.
Om hunden kommer tillbaka efter ett tragiskt dåligt sök, efter en alldeles för kort arbetsperiod, och du reagerar genom att titta på hunden och säga något får hunden bekräftelse för det som den just har gjort. Alltså att den har kommit tillbaka för tidigt. Kanske säger du något i stil med: ”Nej, ut, sök, jobba längre.” I så fall bekräftar du omedvetet hunden, ger den ett kvitto på att du vill att den ska vara hos dig i stället för längre ut. Eftersom hunden inte förstår vad du säger tar den bara med glädje emot bekräftelsen.
Jag har fått din fråga av många andra. En lösning, hur konstig den än låter ur ett mänskligt perspektiv, är att helt ignorera hunden när den kommer tillbaka eller när den vägrar att söka ut självständigt. Du ska inte ens titta på hunden. Prova det under den här säsongen. Påfallande många som har genomfört den taktiken får uppleva en förändring i hundens beteende. För varför ska hunden hålla sig nära dig när du inte ser och bekräftar den?
Glöm inte heller att hundens språk är tyst. Hundar pratar med sina kroppar, med fysiska signaler. Det betyder, rent generellt, att om man tittar på en hund så kommunicerar man med den. Det är därför som hundrädda människor som stirrar på hundar alltid får dem till sig. Och det är skälet till att du den här säsongen inte ens ska titta på din lajka om du vill att den ska bli mer självständig, oavsett hur mycket den jobbar för att få din uppmärksamhet.
Om det finns jaktlust i din hund, så kommer den att bli mer självständig om du drar ner på kommunikationen med den.

Drever tillhör den typ av jakthundar som är enkla att jaga in, om du frågar mig. Släpp hunden så lär den sig att jaga, om den har de rätta sakerna med sig i arvet. Det som framför allt behövs är tid i skogen, tillsammans med lite kvalitet i injagningen. Mer behövs sällan.
Men visst är det klokt att inte börja väldigt tidigt. Det är bra om hunden är färdigvuxen i kroppen, vilket för hundar i dreverns storlek brukar betyda att de ska vara 10–12 månader gamla. Då minskar riskerna för fysiska skador, förslitningar och annat trist.
Förväntan är alltid stor när en ung hund ska jagas in. Men den som har lite tålamod brukar komma ut som vinnare i längden.
När du väl börjar jaga in den unga drevern, är det klokt att låta det gå några dagar mellan varje släpp. Då hinner unghunden smälta det som den har varit med om, den hinner ladda om mentalt. Att börja relativt tidigt med en drever ser jag inte som fel, men för mycket
hårdkörning kan föra med sig bakslag.

Skallet handlar, som jag ser det, mycket om genetik, och vad som nedärvs. Jag har provat många tekniker med hundar som är extremt hårda i skallet, men det är svårt.
De tips jag har kanske du redan har provat, men här kommer de:
Testa att trigga hunden, att stressa fram skall. Gå med tiken i lina tills ni stöter upp vilt. Hon vill ju med stor lust förfölja. När du utan kommandon hindrar hennes lust, genom att helt enkelt hålla henne tillbaka i linan, kan skallet komma. Det är vanligt. Då kan du antingen släppa henne och hoppas. Eller så kan du, vilket jag föredrar, springa efter henne i löpan utan att släppa linan, eftersom det samtidigt bromsar, eller säg triggar, hunden.
Ett annat sätt är att bejaka dödskällandet. Trigga hunden genom att stötta, heja på och själv vara högljudd mot ett nyfällt vilt. Om hundens skall släpper då, fortsätt med det du gör så länge du orkar. Det kan skapa en vana hos hunden.
Eller också lär du hunden kommandot ”skall”. Öva tills det sitter som berget och låt hunden skälla i så många situationer och så länge som du orkar lyssna. Allt för att skaffa en vana hos hunden att använda rösten.
Ingen av dessa metoder är en säker väg till framgång. Dessutom har du en spaniel, en rastyp som egentligen är skapad för att inte skälla när den jagar.
Om du efter att ha provat tipsen ger upp, var inte sorgsen för det. Utnyttja i stället hundens sätt att jaga. Sätt på henne en pingla och fortsätt jaga så mycket du kan. Ha kul i skogen med hunden, skallgivning eller inte.

Många jakthundar som jagar och tävlar har svårt att hålla hullet uppe genom hela jaktsäsongen. Tyvärr är det många hundägare som tror att jaktkondition är detsamma som en mager hund. Detta är givetvis helt felaktigt och dessutom farligt. Jakthunden ska behålla normalt hull genom hela jaktsäsongen. Om den börjar bli riktigt mager måste den ha ett energifoder eller någon form av tillskott.
Du som tränar för tävling på elitnivå med din hund utsätter den för samma ansträngning som till exempel en elitskidåkare utsätts för under en motsvarande prestation. Inom idrotten är kosthållningen en vetenskap och helt avgörande för vilka resultat som den tävlande kan prestera. Detsamma borde gälla våra jakthundar.
Jag tycker inte att vi som är amatörer i ämnet hundmat, som egentligen handlar om näringsfysiologi, ska chansa. Ta kontakt med experter, leta reda på den kunskap som faktiskt finns. Du kan hitta mycket forskning, tips och fakta på nätet, exempelvis på skk.se (Svenska Kennelklubben), slu.se (Sveriges lantbruksuniversitet) och sva.se (Statens veterinärmedicinska anstalt). Många fodertillverkare har dessutom gott om information på sina webbplatser.
Men jag har generella tips, taktiker som jag själv använder. I början av lågsäsongen får mina hundar någon form av dietfoder av hög kvalitet. Detta för att de inte ska gå upp i vikt efter att ha jobbat väldigt hårt fysiskt under jaktsäsongen.
Steg för steg ökar jag näringsinnehållet i hundarnas mat, i takt med att fysträningen inför jaktsäsongen blir allt tuffare. När jakten drar i gång igen har jag alltid extra ransoner i bilen. Efter hård ansträngning får mina hundar små men energirika givor direkt i skogen. Mycket fett gäller, som till exempel matolja utrörd i ett par deciliter fet färs.
Om din hund inte är så matglad – prova dig fram till ett foder, eller ett extra tillbehör, som hunden uppenbarligen gillar.
Det finns också energifoder i små förpackningar att köpa. Dessa innehåller mat med extra mycket energi. Ungefär som det vi människor kallar energikakor.

Det där låter som en spännande idé som du definitivt ska prova. För varför skulle inte en vallhund kunna lära sig att spåra bra? Varför ska den inte kunna användas till dödsök?
Alla hundar har ett makalöst bra luktsinne, så spårningen ska inte vara ett problem. Ett tips kanske kan vara att träna hundens spårteknik i mörker, i alla fall om det är en vuxen och yrkesutbildad vallhund som har vant sig vid att använda synen som ett viktigt redskap.
Det där med dödsök tror jag inte heller blir ett problem. Alla hundar kan följa vittring, och alla hundar kan lära sig att markera.
Välj en av dina hundar som verkligen gillar att jobba med dig, trivs med att göra det som du vill att den ska göra. Börja från början med spårträningen och öka svårigheterna i takt med framstegen. Vänj hunden vid den vittring som du vill att den ska spåra, alltså vildsvinets vittring. Prova att presentera doften lekfullt och bygg fram en vilja att jobba med just den lukten.
Du ska helt klart prova. Jag känner hundar av andra helt ”fel” raser som klarar dödsök på vilt.

Att införliva en valp i familjen, där det redan finns en vuxen hund, brukar mycket sällan leda till problem. Om den tidigare ensamma hunden är stark och frisk. Då delar den oftast människornas toleransfyllda inställning mot nykomlingen. Alla hjälps åt att fostra, passa och föda den och valpen växer smidigt in i flocken.
Men är den befintliga familjehunden mycket gammal, sjuk eller orkeslös, kan bilden se annorlunda ut. Valpens livlighet och lekinviter blir snabbt påträngande för den gamla eller sjuka. Den tidigare så trygga och säkra familjehunden kan behöva ta till de starkaste medel som den har för att värja sig.
Den gamla hunden kan må så dåligt, av det som den anser vara ett intrång, att den helt enkelt väljer att gå undan. Om du ser sådana tendenser kan det vara läge att ”skydda” gamlingen. Inte genom att favorisera den, satsa hellre på att ge den lugn och ro när du ser att den tröttnar på valpen. Ge valpen mycket av din
tid, utan att alltid blanda in den gamla hunden. Jag tycker att man helt enkelt ska ta hänsyn till den gamla hunden. Låt den få vara i fred tillräckligt mycket, låt den själv bestämma hur mycket kontakt och lek den vill ha, och klarar av, med nykomlingen.
Det kan också vara klokt att inte alltid promenera och rasta båda hundarna samtidigt. Gamla hundar är som gamla människor ofta är. De vill ha det som det alltid har varit, de gillar tydliga rutiner. Så håll kvar en del av dina vanor med den gamla.
Därmed inte sagt att valpen och gamlingen ska hållas isär hela tiden. Tvärtom. Om den gamla uppenbarligen trivs i valpens sällskap så ska den få vara där.
Var också tydlig mot båda hundarna. De regler som du har satt upp gäller. Valpen har inga fribiljetter, jämfört med den äldre. Om du bygger en bra relation med valpen så ser den gamla hunden det. Gamlingen
blir trygg av att du är tydlig.

Jag har läst ett par studier i ämnet. Konstigt nog finns det flera svar att hitta där. I vissa fall sägs att ensamvalpar får lite svårare med sociala beteenden, att de kan bli kinkiga med maten och det vi i mänskliga termer kan kalla bortskämda. I andra fall ser man inga sådana tendenser.
Många erfarna hundägare menar att en valp ur en stor kull kämpar hårdare för sin mat. Konkurrensen vid kullens matskålar skapade i så fall ett beteende, det vill säga äter man inte snabbt så blir man utan. Möjligen kan det gå åt andra hållet också, att en ensamvalp äter lite när den har lust, maten finns ju alltid kvar.
Jag har egen erfarenhet. Vid två tillfällen har jag tagit ensamvalpar. En av dem blev en mjuk och naturligt följsam vuxen hund. Den andra växte upp till en dominant hund, extremt självständig och hård i jakten. Inga fasta slutsatser där heller.
Jag tror, helt ovetenskapligt, att det framför allt handlar om individuella skillnader. I en valpkull, stor eller liten, föds individer med lite olika mentala förutsättningar. Ibland är de skillnaderna stora bland kullsyskon. En del ensamvalpar kan säkert forma beteenden som påverkar senare i livet. Hos andra, med ett annat mentalt arv, spelar det säkerligen mindre roll.
Är uppfödaren erfaren ställer du frågan där. Om inte, prata med någon i rasklubben eller en hundförare som är van vid rasen. Kanske får du kloka råd där.
Det viktigaste, som jag ser det, är hur du fostrar och formar valpen när du har hämtat den. Det brukar lägga grunden för hur hunden blir, oavsett hur många valpar det var i kullen.

Kanske har du gjort misstaget att jaga in hunden fullt ut, innan du la in den detalj som kallas följsamhet i ekvationen. De råd som jag har handlar om att backa bandet hela vägen och börja om från början. Ovanpå det kan en annan taktik i skogen när nästa jaktsäsong startar hjälpa till att ändra blandrasens beteende.
Nu är det lågsäsong, alltså inget jobb som löshund alls för en gråwachtel. Börja med att göra dig själv intressant, mycket lek och enkla uppgifter som hunden klarar och blir belönad för. Överraska hunden med allt möjligt som den gillar och tänder på. Korta uppgifter som avbryter de vanliga rastningarna: kasta en klöv, låt hunden hitta en bit skinn från vilt som du vill att den ska jaga, dra korta spår med rejäla belöningar i slutet (leta dig fram till de belöningar just din hund går i gång på).
Tänk ”fem minuter varje dag”. Det behövs inte mycket för att göra en hund glad och mer intresserad av sin människa.
När du märker att hunden blivit lite mer uppmärksam på dig och det som du gör är det dags att lägga in lite krav i träningen. Öva in tre kommandon: ”nej”, ”sitt” och ”kom”. I den ordningen. Då jobbar du med att ett kommando innebär att hunden ska utföra ett moment. ”Nej” betyder stopp, avbryt, lägg av med det som du just nu gör. ”Sitt” låser fast hunden där den just nu befinner sig. De två kommandona – när de sitter i hundens medvetande – brukar leda till att du får hundens uppmärksamhet. Då, först då, kallar du in den.
Börja enkelt, alltså enkelt för dig. I situationer och i omständigheter där du är näst intill 100 procent säker på att det som du vill fungerar.
Stegvis ökar du sedan kraven, samtidigt som du fortsätter med del 1, alltså lekarna och de enkla, för hunden lönsamma, uppgifterna.
När jakten börjar igen gör du så här:
När du hör upptaget, går du dit. Med hjälp av pejlen följer du med i hundens drevlöpa. Då är du närmare hunden när den väl slutar jaga, än om du har stannat där du släppte den. Kalla in i hundens bakslag. Chansen är stor att det lyckas, om du lagt tid på träning under lågsäsongen.
Nu kommer tricket. När du har fått hunden att komma på inkallning i skogen, berömmer du helt kort och skickar direkt ut den på sök igen, ut till ny jakt.
Om du gör ungefär som jag beskriver här blir du vad man skulle kunna kalla en belöningsmaskin för hunden. Det brukar göra hunden betydligt mer följsam.
Förmodligen har du en duktig jakthund, med enorm jaktlust, en sådan som vi alla egentligen vill ha.

Det enklaste rådet, eftersom du har en fungerande inkallning, är att öka trycket i din vissling. Köp en pipa som hörs. Till exempel den typ av fotbollsdomarpipa som italienska domare använder för att signalen ska höras över 50 000 vrålande italienska fans. Öva med den, så hunden lär sig att det galet höga ljudet betyder samma sak som din vanliga vissling.
En annan taktik är att lära terrier att alltid ta sina egna slag tillbaka.
Häng med henne i drevlöpan när du har hört upptaget. Följ linjen i pejlens handenhet, och rör dig snabbt. Då är du nära hunden när den släpper, tappar spåret eller blir stoppad av en annan jägare. Vissla in henne, men direkt när du ser i handenheten att hon rör sig mot dig, så ska du tystna. Börja gå i motsatt riktning, i samma drevlöpa, alltså i terrierns eget bakslag. Knalla på och hon är tvingad att följa efter.
Sätter hon sig igen gör du om samma sak. Envist rör du dig snabbt ”bakåt”. Alla hundar som jag har jagat med har till slut lärt sig att enda sättet att nå fram till hundföraren är att knalla på i bakslaget.

Nej, jag tror inte att det är nödvändigt att alltid låta en hund ragga sig trött. I alla fall inte din hund, som uppenbarligen vet vad den ska göra – och dessutom gör det bra.
Det mesta när det gäller träning och injagning av hundar, tror jag, handlar om individen. Det finns hundar som man vinner på att låta arbeta länge i lugn och ro med ett fällt vilt. Både för präglingens och självkänslans skull. Å andra sidan finns det individer där den taktiken i det närmaste är onödig.
Injagningen av din älghund har gått bra. Söket fungerar, hunden hittar älg, ståndarbetet och förmågan att ställa om verkar sitta redan nu. Dessutom är det älg skjuten för hunden. Visst skulle jag låta hunden ragga, berömma den och njuta av situationen intill älgen en stund. Men inte behöver din hund klä av älgen in på skinnet. Avbryt när du själv vill.

Under ett drevprov hamnar ordet hårdhet under begreppet skallmarkering, eller nyansering. Hårdhet innebär att hunden skallar sparsamt, trots att den har bra kontakt med drevdjuret. Motsatsen, att vara lös i skallet, är en hund som skäller intensivt och ofta också om den ligger långt efter drevdjuret. En riktigt lös hund kan låta som om den har fullt drev, trots att den egentligen bara går och väcker i slag.
Som jag ser det är en lagom hård hund ärlig. Du vet att den har drevdjur framför sig när den skäller. Det ser inte jag som så negativt. Men visst, en drever ska skälla tätt när den jagar.
Jag tror att det där med hård eller lös i skallet är en ärftlig egenskap. Jag tror inte att man kan träna fram ett tätare skällande. Men om du är inne på att gå drevprov med hunden, så gör det. Ju fler hundar som prövas, desto bättre avelsutvärderingar. Och sådana behövs, för rasens skull.
Å andra sidan, din hund är fortfarande mycket ung. Jag tycker att du ska ha lite tålamod och jaga på. För det kan vara så att bristen på rutin gör att din tik har en del problem med drevlöporna. Vänta med drevprov till nästa säsong.
Kanske är hunden ung och ivrig, och har ett högt tempo som helt naturligt leder till kortare eller längre tappter som gör att skällandet går ner i intensitet. Hunden kanske helt enkelt springer fortare än hon tänker, om du förstår vad jag menar.
Kanske vinddriver hon då och då, till och med ofta. Det leder alltid till att hunden får bekymmer med att hålla drevlöpan, vilket gör att skallintensiteten går ner.
Kanske tappar din unga hund avståndet till drevdjuret på grund av dessa skäl. Då blir hon automatiskt gles i skallet.
Så ge unghunden chansen att mogna, att lära sig att jaga, innan du litar på dem som kallar henne alltför hård i skallet.

Som jag ser det spelar det ingen roll för själva apporteringen, men trots det är det bäst att börja med den träningen. Då blir förarkontakten bättre och du får en skaplig grundlydnad på köpet. Om du släpper hunden på frisök efter klövvilt tidigt är risken större att du får en hund som lär sig att framför allt jobba självständigt och att förfölja vilt länge. Den varianten bygger inte den följsamhet som du med stor sannolikhet vill ha när hunden ska apportera.
Oavsett hur du börjar, låt den unga hunden mogna och gå inte för snabbt framåt i träning och injagning.

Nej, är hanhunden frisk så kan inte jag se några problem eller nackdelar alls. Förutom att ålder kan göra att hanhundens spermakvalitet försämras. Är du inne på den hanhunden så ska du förstås para tiken med den.
Är du osäker på om hanhunden är fullt frisk så ber du hanhundsägaren ordna en veterinärkoll, för att få honom friskförklarad.
Ett tips är att ge tiken och hanhunden chansen att para sig ordentligt, helst ett par gånger med rejäla hängningar, med tanke på kvaliteten på sperman.

Det där problemet brukar hänga ihop med att unghunden tränas med alldeles för lätta och synliga apporter. Hunden vänjer sig då vid att se var apporterna faller. Han ser dem hela vägen ut, och då behöver han inte använda alla sina sinnen.

Gör så här: Kasta enkelmarkeringar i en terräng där hunden ser kastet, men inte nerslaget. Terrängen ska vara täckt så att apporten inte syns där den ligger. Då tvingas hunden att använda nosen för att hitta den. Utöka efterhand med flera apporter. Träna i så många olika terrängtyper som möjligt.

Låt också hunden jobba självständigt. Stötta inte, styr inte. Om hunden inte hittar apporten, kalla in och gör om övningen. Det gör att hunden måste vara uppmärksam och koncentrerad på sitt arbete. Tänk också på att variera avstånden, kasta både långa och korta markeringar.

Tänk likadant när du tränar sökarbete. Lägg sök i ganska tung terräng med täckt vegetation. Låt hunden se när du går ut, men droppa apporterna så att den inte ser. Var också noga med att hunden inte får vind av apporterna om den följer dina spår. Eftersom den vet att du har lagt ut apporter kommer den att söka koncentrerat. Lägg gärna ut 7–10 apporter. Om du lägger ut färre lär sig hunden att räkna och kan tro att den är färdig innan alla är hämtade. Avbryt alltid medan hunden fortfarande vill hämta flera apporter! Detta för att hunden alltid ska lita på dig när du säger att det finns fler.

Det är svårt att säga hur just din hund tål kyla då det skiljer sig mellan hundar av olika raser, storlekar, åldrar och individer. Det vi vet säkert är att hundar blir påverkade av kyla. Det finns en gammal regel som säger att hundar kan jobba bra och säkert mellan +15 °C och −15 °C. Men det är absolut inte en exakt siffra, då den faktiska kylan bestäms av bland annat luftfuktighet och vindhastighet.

När det är rejält kallt ute anstränger man hundens luftvägar hårdare och ökar risken för förfrysningsskador på kroppen. Det är också så att hundens behov av vätska och energi ökar vid arbete i kyla. För hundar som jagar under en längre tid är det extra viktigt att vid kallare förhållanden försäkra sig om att hunden har fått i sig gott om näring (inte tätt inpå släpp) och vätska.

Även om du har en hund som normalt dricker ute i skogen under jakt bör du tänka på att detta vatten också kyler hunden inifrån. Ljummet vatten som har tagits med är därför bättre. Glöm inte heller att det alltid är viktigt att värma upp hundens muskler och leder före jakt, och att det är ännu viktigare när det är kallt.

Sammanfattning:
• Se till att hunden har fått gott om näring och vätska (men inte för tätt inpå jakten).
• Värm upp hundens muskler och leder.
• Förvänta dig inte att hunden orkar lika mycket i kylan.
• Försök att läsa av din hunds mående. Är du tveksam, avsluta jakten.
• Ha som regel att inte jaga om det är kallare än −15 °C.

Kanske gör du ett misstag som faktiskt är ganska vanligt: Spåren är för enkla.
Lägger du spår efter viltspårs-
konstens alla regler? Släpar en klöv och droppar blod? Och låter spåret ligga i några timmar? I så fall ska du prova att lägga ett betydligt svårare spår. Om din hund har fattat vad han ska göra, och spåren är – ur den extremt känsliga hundnosens perspektiv – relativt enkla, så har du förklaringen till att hunden springer sig igenom spåret.
Gör ett test. Lägg ett galet svårt spår. Dra en klöv, eller snarare hoppa framåt med en klöv. Och låt spåret ligga länge, varför inte tio timmar? Eller över natten? Kanske har hunden svårt att hålla koncentrationen, spåret är helt enkelt för svårt. I så fall backar du lite, men inte så långt.
Tanken är att hitta gränsen, att finna balansen. Om du lägger spår som är på gränsen till vad hunden faktiskt kan och klarar, tar du snabba steg i utbildningen av en spårhund.
Du kan också träna spårning i moment. Lägg inte in alla krav och trixigheter i ett och samma spår, och gör dem inte alltid exakt lika långa. Öva moment som uppehåll, vinklar och störning av annan vittring separat. Framför allt de delar av spårträningen som hunden har svårigheter med.
Sista tipset har jag fått av en kompis som lyckades få sin unga wachtelhund att spåra med beröm godkänd i öppen klass. Han tröttade helt enkelt ut sin unga hund fysiskt, innan spårstart. Hunden kördes förstås inte helt slut, men den blev så pass fysiskt tillfredsställd att den tog sig igenom ett viltspår i relativt lugn takt. Tidigare hade hunden sprungit mer än jobbat med näsan.

Tänk kvalitet. Jag skulle inte chansa och släppa den jämten på frisök, inte på de marker som du beskriver. Lägg tid på att hitta rätt vilt. Peka inte, prata inte, men ge hunden älg utan att den vet att det är du som har fixat viltet. Du vinner ofta mer på att leta älg från innan till efter gryningen, än att släppa hunden med en förhoppning om att den ska hitta rätt vilt att jaga.
Prata också med alla jaktlag i regionen, eller i varje fall så många som möjligt. Fråga om du kan få komma med din hund när det har fallit älg. Släpp hunden på slaget. Låt den spåra fram till den skjutna älgen. Ge den tid vid älgen, egen tid. Låt den skälla och ragga. Den taktiken tenderar att prägla hunden och är din jämthund rätt avlad, vilket vi utgår från, kommer älgintresset att vakna.
Att samla ”älgdelar” har du förhoppningsvis redan gjort. Dra spår med älgklöv, låt hunden hitta en bit älgskinn, lägg snitthår i ett spår över gräsmattan fram till en klöv, gör allt möjligt för att stimulera hundens intresse för just älgvittring.
Men framfört allt: Tänk kvalitet när du släpper hunden lös i skogen.

Det finns ingen forskning på det där, vilket hör ihop med att du inte kan fråga hunden om den har sus i öronen. Vad man däremot vet är att hundens hörsel är betydligt bättre än människans. Hunden hör ett betydligt bredare register av frekvenser. Det i sin tur, menar forskare, talar för att hundens hörsel, fortfarande i jämförelse med människans, är mycket känslig.
Vilket med stor sannolikhet innebär att hundar kan drabbas av tinnitus.
Rådet blir därför att göra det enda som mildrar påfrestningen av skottljud – öka avståndet. Ju längre bort från ljudkällan, desto mindre påverkas hörseln.
En bullerforskare, som jag intervjuade för några år sedan, berättade att ljudet från smällen är betydligt lägre bakom bössan. Så även om du vill ha dina hundar nära, se till att de väntar så rakt bakom dig som möjligt. Bäst är förstås att du kan lägga dem att vänta tio meter, helst ännu lite längre, bakom gömslet. En praktisk svår sak att lösa, kanske, men helt klart minskar det risken för att dina hundars hörsel påverkas.

Du har rätt om dimman, den ger bra vittringsförhållanden, men det är mycket mer som spelar roll i hundens arbete med att följa en spårlöpa.
Allmänt kan man säga att värme utvecklar dofter betydligt bättre än kyla. Å andra sidan tappar det spår som utsätts för värme sin vittring snabbare. Kalla spår doftar svagare, men det betyder att vittringen stannar kvar längre.
Vittringsförhållandena är bättre då marken är varmare än luften. Det är därför stövarjägare inte tycker om hård barfrost. Det är vanligt att drivande hundar jobbar som bäst gråtunga höstdagar när temperaturen klart och tydligt ligger på plussidan. Och det gäller i praktiken alla hundar som söker och följer vittring.
När skugga byts mot sol råder stora temperaturskillnader mellan ytorna. I sådana situationer krävs mycket av hundens förmåga till koncentration, hur rutinerad den än är. Eftersom förutsättningarna ändras tvärt, och luktmolekylerna plötsligt har en annan sammansättning och tydlighet, brukar det krävas en del ringning när fuktig skugga byts mot ett torrt, solbelyst terrängavsnitt. I kuperad skogsterräng, med öppna åsar och bergavsnitt, kan det vara skälet till att en spårning tar lång tid.
Regn spelar mindre roll. En tränad spårhund brukar inte ha några problem att följa ett nattgammalt spår trots att det har regnat rejält. Mycket stora mängder regn försämrar naturligtvis ändå hundens möjligheter, eftersom blodvittring och andra partiklar helt enkelt spolas bort. Det här problemet är störst i tät barrskog där markvegetationen är knapp och markytan steril.
Ett lätt snöfall påverkar inte spåret särskilt mycket. Mycket nyfallen snö över ett spår kan däremot försvåra spårandet. Om det töar för att sedan frysa på, gör skaren att hunden kan få stora problem. Ligger snön är vittringsförhållandena bäst vid tö. Ett tips är att träna din hund i alla typer av väder och vittringsförhållanden, under alla årstider. Då kommer så småningom rutinen in i arbetet och hunden lär sig att anpassa spårandet till det läge som råder.

Du ska så klart skaffa en setter, en stående fågelhund, om det är den jaktformen som du gillar. Glöm inte att det finns fältfågel söderöver, och skogsfågel. Och varför inte också använda din stående fågelhund som enbart apportör under duv-, kråk- och sjöfågeljakt?
Dessutom tillhör de stående fågelhundarna de hundtyper där du kan konstruera övningar som är verklighetstrogna från hundens synvinkel. Hunden kan få fågelkontakt utan att du jagar. Det går sällan att göra med till exempel en älghund.
Glöm inte att det finns en uppsjö av duktiga tränare av fågelhundar överallt i landet. Gå kurser, träna fågeltagningar, testa förmågan på ett prov för unghundar och fortsätt med prov i öppen klass, lägg tid på följsamhets- och lydnadsträning. Det finns hur mycket som helst att göra för att en stående fågelhund ska vara glad i södra Sverige.
Och ovanpå allt det jagar du ripa med hunden minst två hela veckor varje säsong.
Självklart ska du skaffa den hund som du vill ha. Resten handlar bara om tid och intresse.

Nej, jag ger dig inget råd om en enda ras. Jag tror inte att det fungerar så. Mitt råd blir i stället att du först bör fundera på hur du vill att en älghund ska jaga kombinerat med hur dina marker ser ut.
Vill du ha en hund som framför allt tar slag och spårar sig fram till älgen, så tittar du närmare på gråhunden.
Har du stora marker och vill ha fart i hundens sök, så tittar du lite mer åt det håll där jämthunden finns.
Vill du ha en hund där chansen är större att arbetstiderna blir lite åt det kortare hållet, så börjar du luta åt lajkaraserna.
Ovanpå det börjar du leta dig fram i stamböcker och provresultat, exempelvis på webbplatsen Hitta Älghund, hittaalghund.se. Det tar en stund att förstå hur sökandet fungerar där, men det är väl investerad tid.
Nästa steg är insikten om att det finns stora skillnader mellan hundindivider, ofta betydligt större skillnader än mellan älghundsraserna. Allt det där låter förstås tidskrävande, krångligt och kanske svårt.
Så därför blir mitt främsta råd att du letar upp, hör av dig till och pratar med både rutinerade uppfödare och lika erfarna hundförare. Där finns kunskapen, där kan du få vägledning. Men nöj dig inte med att prata med några enstaka. Lyssna på många och hitta det som finns mitt emellan allt du hör. Där någonstans brukar det klokaste valet ligga.
Och glöm inte magkänslan. Den kan faktiskt styra ganska rätt.

Man får alltid göra en bedömning från situation till situation huruvida det är lämpligt att släppa hund. Om jag skulle släppa så skulle jag börja så tidigt som möjligt på dagen, då temperaturen oftast är något lägre, samt avbryta jakten när temperaturen börjar stiga. Vet man med sig att man har en hund som kan vara lite svår att kalla av från pågående jakt skulle jag fundera på om jag skulle släppa hunden överhuvudtaget.

Det enkla svaret lyder: Titta på valpen. När valpen uppenbarligen tröttnar, det ser ni tydligt, valpen går undan, lägger sig plötsligt eller verkar helt
ointresserad av era inviter till lek, behöver den vila, eller åtminstone lite stillhet.
När det gäller promenader tycker jag inte att man behöver tänka i ”promenadtermer”. En valp på tio veckor behöver knappast det vi oftast menar med promenader. Bestäm inte att ni ska gå en runda med valpen. Gå bara planlöst en bit, utan egentligt mål i form av antal kilometer.
Lek ofta, men kort, med valpen. Tjata inte i leken.
Se också till att valpen har flera ställen i hemmet, och överallt där den har sitt vardagsliv, där den alltid kan vara ifred. Ni kommer snart att märka att valpen tultar till just de ställena då och då. Den känner själv att det är dags för vila, om ni inte ständigt triggar den.

Det är inte ovanligt att en hundägare stannar kvar och nöter mitt i problemet utan att egentligen veta hur det ska lösas.
Då tänker jag så här, varför inte helt strunta i problemet en tid och träna någon helt annanstans med helt andra verktyg. Det kan förstås låta märkligt, men jag vet att den taktiken kan fungera.
Du vill inte att hunden ska missförstå dig. Du vill inte att den ska tro att du inte vill att den ska söka, bära och hämta saker – när du vill det. Först tycker jag att du ska ta bort förutsättningen för problemet. Hunden får alltså inte ha möjlighet att hitta och hämta kadaver eller rester av döda djur. Du har antingen hunden kopplad (gärna i lång lina så att den ändå har lite frihet) eller under tydlig och konsekvent uppsikt.
Sedan börjar du träna följsamhet och lydnad i andra situationer, långt bort från miljöer där problemet brukar uppstå.
Du jobbar fram följsamhet i kommandot ”nej”, för att få hunden att förstå att ett nej är ett nej, ett avbryt, ett stopp, ett ”det är omöjligt”. Den träningen kan du säkert, eftersom du har jobbat mycket med hunden, men du har antagligen inte befäst kommandot tillräckligt. När du säger ”nej”, då ska hunden direkt avbryta det den gör just den sekunden.
Då har du ett verktyg som inte har med apporteringen att göra. Ditt ”nej” betyder ”sluta med det du gör nu”, det betyder inte ”sluta apportera”.
Som jag ser det är lite mental hårdhet och tydlighet i hundträning inget som tynger hunden. Tvärtom, när hunden direkt förstår vad du vill att den ska göra och inte göra, blir den glad. Det du ser som kraftfull lydnad betyder i hundens sinne samarbete, tydligt samarbete när människa och hund verkligen förstår varandra.
När du så har ett ”nej” som fungerar släpper du din apportör varsomhelst. Kommer den tillbaka med ett kadaver, så säger du ”nej”. Observera det. Alltså inte ”loss”, utan ”nej”.

Det där är vanligt. Och kul. Om ni vill jaga grävling med gråhunden när den blir vuxen, vid sidan av älg och vildsvin, är det så klart bara att köra på. Att ställa grävling är rena barnleken för en spets. Det är ett vilt som är långsamt och som nästan alltid väljer att snabbt fronta en snabb förföljare. Så visst lär det bli träning i konsten att stånda vilt, ingen tvekan om det.
Men det finns en baksida som jag själv har hamnat i. Jag tog över en vuxen gråhund som jag släppte på grävling en skapligt sval augustikväll. På ett par timmar sköt jag tre grävlingar för den tiken. Hon höll avstånd, gav sig inte på grävlingarna och visade prov på en intensiv skalltäthet som gjorde mig glad.
Resultatet blev dock, efter ytterligare några augustinätter, att den gråhunden då och då, under ordinarie jaktsäsong på älg och vildsvin, hamnade med halva kroppen ner i olika gryt.
Jag känner en hundförare som stolt berättade att han under en enda augustimånad, när hunden var ung, sköt 30 grävlingar för den. Även han ångrade sig senare.
Om ni väcker lusten efter grävling, och gör den för stark, kommer hunden med stor sannolikhet att välja grävling när den inte får tag i de vilt som ni då vill att den ska jaga.
Ni får helt enkelt välja. Träna ståndarbete och ha kul när hunden är ung. Eller ta det säkra före det osäkra och jaga in hunden på det vilt som ni verkligen vill att den framför allt ska jaga.
Däremot, när hunden är vuxen och det har skjutits ett antal ”rätt” vilt framför den på fasta stånd, spelar det nog inte lika stor roll om den då och då får vara med under augustinätters grävlingjakt.

Nej, det kan jag inte. Jag kan se stora individuella skillnader inom en och samma ras, och ännu fler när olika korsningar mellan wachtelhund och spetsraser visar upp sina färdigheter, både i skogen och mentalt.
Blandrasavel är alltid ett lotteri. Det klokaste är att försöka hitta en parning som har resulterat i bra hundar, och se om just den parningen ska göras om en andra gång.
Jag känner ett antal hundförare som har parat wachtelhundar med spetsar, för att båda föräldradjuren är jaktligt väldigt duktiga i skogen. Det kan bli bra, men det kan också gå åt andra hållet. Som jag ser det är valet alltid en chansning när två raser korsas. En chans som jag själv har tagit och vunnit på, vilket naturligtvis har handlat mer om tur än skicklighet.
Grunden handlar om tre saker: friska hundar, mycket jaktlust och en stabil mentalitet. Då ökar dina chanser. Men vilka spetsraser som passar bäst att para ihop med wachtelhundar, den diskussionen varken kan eller vill jag ge mig in i.

Svårt läge. Det finns en risk för att din unga hund vänjer sig vid att det är så där som han ska jaga, om du fortsätter på precis samma sätt släpp efter släpp.
Det första jag skulle göra är att stalla upp en så ung hund en period. Låt den mogna i huvudet. Hunden är avlad för att hitta och ställa, inte för att hetsa och valla älgar. En tid utan jakt som gör att hunden blir lite mer ”vuxen” i skallen kan faktiskt göra underverk.
Släpp inte heller under jakt då ni har passkyttar runt och i såtarna. Den störningen brukar göra älgar mer störningskänsliga och mindre benägna att stanna i området.
En annan variant är att ha tålamod och vänta, om markerna är tillräckligt stora. Till slut stannar älgar, och till slut brukar vuxna älgar återvända till sitt egentliga område. Då kan det bli stopp.
En metod om en ung hund är överdrivet hetsig är att trötta ut den fysiskt och mentalt innan den släpps på jakt. Med stor sannolikhet handlar det du ser hända om överdrivet energipåslag, uppbackat av en stor dos jaktlust. Din hund är helt enkelt omogen mentalt och kan ännu inte hanteringen av älgarna.
Om jag måste ge ett rakt råd blir det faktiskt att inte släppa hunden på jakt förrän nästa säsong. Låt hunden växa och mogna mentalt i åtminstone några månader innan du provar igen. Polletten har med stor sannolikhet inte ramlat ner på rätt ställe än.
Att prova i ett älghägn för att se hur hunden faktiskt beter sig i närkontakt med älg kan vara klokt. Då ser du vad som händer. Om hunden uppenbarligen blir stressad, om den visar symtom på stress i form av att hetsigt springa fram och tillbaka eller rent av kasta sig mot viltstängslet, är det läge att avvakta med riktig jakt.

Det är förmodligen ett bra beslut, om du har bestämt dig för att inte göra vad du kan för att jobba bort problemet.
Det första jag skulle göra är att höra av mig till både jakthundsklubbar och jägarorganisationer. De jaktkretsar som du har i ditt område kanske har några idéer. Sprid också ordet i forum på nätet som du känner att du har förtroende för.
Det finns också en hel rad andra typer av organisationer som hanterar omplaceringshundar, men då handlar det oftast om icke-jakthundar.
Du kanske också ska prata med de andra i ditt och i grannarnas jaktlag. Om den hund som du tänker omplacera jagar bra finns det säkert intresse på nära håll, intresse som du inte har hört talas om men som du kan väcka. Det bästa sättet att omplacera en hund som man gillar, och som jagar bra, är att hitta hundförare som behöver en hund till. De som jagar mycket behöver hela tiden se över sitt hundmaterial.
Allt handlar alltså om att sprida ordet så brett som möjligt, men med första fokus i närområdet. Så börja i den änden. Lägg alltså inte ut hunden på annons det första du gör. Då har du dålig koll på var den till slut hamnar.

Visst finns det hundpejlar för alla ändamål och behov. De rejäla systemen är generellt fantastiskt bra. Telefonpejlar som klarar alla avstånd och som är fullpackade med funktioner, som skallindikatorer och möjlighet att både ringa hunden och att kommunicera med den genom vibrationer i halsbandet och med ljud. Men det är pejlar som kostar en del pengar. Priserna varierar, sök i din dator så ser du vad jag menar.
Det finns också enklare system, pejlar som är tänkta mer för sällskapshundar, hundar som oftast inte försvinner långt från sin ägare. De brukar heta något med ordet PET inkluderat, som PET-finder och liknande. Där är priserna betydligt lägre, vilket samtidigt innebär att utrustningen inte har fler funktioner än att du ser var hunden är.
Nästa tanke handlar om radiopejlar, där är varumärket Garmin störst på marknaden. Bra system och pålitligt, eftersom du inte är beroende av mobiltäckningen. Men också där sticker priset i väg en bit.
Leta på internet och jämför. Hitta just den teknik som passar dina behov. Den finns garanterat därute.

När jakten är över och viltet
ligger förändras läget helt i huvudet på hunden. Jaktlust går över i det som på fint språk kallas resursförsvar. Din terrier gör helt enkelt det som han känner att han måste, försvara det vilt som han anser är hans.
När du har använt hårda fysiska metoder har det förmodligen gått över i kamp, inte i lydnad. Hunden har alltså missförstått.
Prova att ”prata” rent hundspråk. Använd din kropp, dina fysiska signaler. Spring rakt in i hunden och mota bort den från viltet med full fart emot. Den rörelsen är detsamma som korrigering, och den brukar de flesta hundar förstå mycket bättre än klassikern att ta tag i nackskinnet och skälla på svenska språket.
Fortsätt att mota hunden bakåt ända tills du ser att den svarar genom att bli lugnare, blinka med tungan och bli lite allmänt låg. Känner du hunden väl så ser du vad jag menar.
I det läget stannar du inte för att berömma, du vänder helt sonika tvärt om och går tillbaka till det fällda viltet. Om hunden gör om samma sak igen, alltså bli hotfull gör du också om samma sak igen. Och du håller på tills det fungerar, tills hunden samsas med dig intill viltet.
Nästa steg är att se till att det är du som är först framme vid hunden när det ligger ett vilt intill en passkytt. Sedan kan du prova att låta passkytten närma sig vilt och hund. Reagerar hunden med hot gör du samma sak igen. Det är inte säkert att den terriern kommer att acceptera att vem som helst kan gå fram direkt efter skott när hunden är där. Men ju envisare du är, och för varje gång du tillrättavisar hunden på det här sättet, desto större är chansen att terrierns beteende vid fällt vilt kommer att förändras.

Ett sätt är att använda den pejl som du har. När hunden får upp så hänger du på i drevlöpan. Då är du betydligt närmare hunden när den bryter drevet och tar sina bakspår. Då är chansen stor att du får in honom innan han hittar nytt vilt att jobba med.
När du väl får in hunden, när du får fysisk kontakt med honom, berömmer du bara helt kort innan du nästan direkt skickar ut honom på sök igen. Du kan faktiskt nästan fösa ut hunden.
Gör du så några gånger varje dag ni jagar kommer din wachtelhund att koppla ihop dig och din fysiska uppenbarelse med det som han älskar att göra, nämligen att jaga.
Och från och med nu kopplar du inte hunden, du bryter inte hans jaktlust att få jaga mera, första gången du får in honom i en såt.
Jag skulle jobba just så både när dreven blir för långa och för att bli av med ofoget att han tar upp nytt på vägen tillbaka.
Du kommer att bli värsta belöningsmaskinen för din hund. Du blir detsamma som jakt.
Den här tekniken brukar också föra med sig att din inkallning i skogen börjar fungera bättre. Varför skulle hunden inte komma? Du är ju samma sak som ännu mer jakt.

Jag vet lite mer om din hund än det som står i frågan, och jag tycker att du ska vänta med att släppa honom. Av flera skäl.
För det första är spårhundens arbete svårt. Det krävs väldigt mycket träning och rutin innan en hund som framför allt ska användas till spårning vid alla typer av eftersök är färdigutbildad. Jag känner eftersöksjägare som anser att en spårhund inte är helt mogen för alla typer av utmaningar förrän den är fyra, fem år.
För det andra är spårning en typ av arbete, och att självständigt gå i kapp för att ställa, hålla fast eller dra ner skadat vilt ett helt annat arbete. Vill du få fram en riktigt duktig spårhund är mitt råd att du satsar just på det. Att befästa det arbetet är nummer ett. Det sägs att en färdig spårhund ”äger spåret”. Den tvekar inte, den behöver ingen hjälp, den är noggrann och markerar i alla typer av spår, som exempelvis vid bloddroppar. Den hittar och läser skottplatserna självständigt. Den hunden läser allt och gör hela jobbet självständigt, trots att du finns i andra änden av en lina.
Och för det tredje, den unga hund du har är het. Det påslag av stress i kombination med stor jaktlust kan föra med sig att jobbet med att gå i kapp skadat vilt blir för intensivt. Vilket i sin tur för med sig slarv.

Det snabba svaret låter så här: Det är viktigt, i praktiken helt avgörande för jakthundsrasernas framtid. Du har rätt i att få hundar deltar och visar upp sina egenskaper och beteenden i regelrätta jaktprov, sett över hela landet och jämfört med alla hundar som det jagas med. Det är ett problem hos ganska många raser. Jag tillhör tyvärr den skara hundförare som sällan provar mina egna hundar. Har helt enkelt inget intresse av att tävla och mäta mig med andra. Jag vill bara jaga och leva med hundarna. Men den inställningen är farlig för raserna. Det kan låta onödigt olycksbådande, men så är det.
Jag ser alltför ofta hundar som inte riktigt jagar rastypiskt. Ställande hundar som har tappat förmågan att få stopp på vilt som ska ställas. Drivande hundar med uppenbart försvagad jaktlust. Kortdrivande hundar som driver vilt i många timmar. Och så vidare.
Det kanske inte gör så mycket ur ett kort perspektiv. Låt folk jaga som de vill med sina hundar. Huvudsaken är att alla mår bra, har kul, får upplevelser och att jakten fungerar på sätt som passar var och en.
Men ur ett längre perspektiv är det inte alls bra för raserna. Än en gång: Ett genomtänkt avelsarbete som grundar sig på kunskap, erfarenheter, och inte minst på dokumenterade egenskaper och nedärvda beteenden, är avgörande för hur bra våra jakthundar kommer att vara i framtiden.
Det är därför jag ska bättra mig. Den unghund som jag har nu ska få provas i skogen av duktiga bedömare. För rasens och den framtida jaktens skull.

Det är inte så enkelt att ge ett bra svar utan att ha träffat din hund. Men generellt handlar det om att så mycket som möjligt hjälpa hunden att självständigt komma över mentala trösklar.
Jag har själv en ung spets som är lite tveksam när hon hittar vildsvin. Häromdagen hörde jag upptaget. Det blev fast ståndskall direkt, men inte med samma skalltäthet och intensitet som när den hunden skäller in sig på och ställer älg. Så jag smög in mot ståndet och la försiktigt lite vind mot skällandet. Det är stöttning.
Den unga hunden tystnade, kom ut ur planteringen och tittade på mig. Efter att ha vänt tillbaka för att skälla några enstaka skall bröt hon och kom till mig. Jag sa inget, gjorde inget. Hon skällde lite på mig. Unga hundar kan göra så när de är lite stressade, de liksom ställer en fråga: Vad ska vi göra nu?
Jag fortsatte att vara stilla och tyst. I flera minuter höll unghunden på med allt möjligt, utom att gå tillbaka till ståndplatsen. Hon rullade sig, sprang i väg vinkelrätt från ståndplatsen, vände, sprang en bit åt andra hållet, och kom sedan och satte sig intill mig.
Till slut, kanske gick det fem minuter, reste hon sig plötsligt och sprang rakt in i planteringen igen och började skälla. Fullt ståndskall i en dryg halvtimme blev det. Sedan blev det tyst, hunden kom till mig, uppenbart mentalt trött. Jag berömde, kopplade, gick till bilen och åkte därifrån. En bra lektion till slut.
Min blotta närvaro var stöttning nog. Och eftersom jag inte drev på hunden, inte manande den, är min bild av det som hände att den unga hunden helt självständigt tog sig över en mental tröskel, ett mentalt hinder, en mental oro. Utan för mycket stöttning.
Det är, som jag ser det, målet med en inte helt vuxen och fortfarande omogen löshund. Den ska helst klara av att ta sig igenom tveksamheter alldeles på egen hand. Oavsett om du jobbar med hunden i hägn eller i fria skogen.

Ett trist problem som jag inte har någon bra lösning på. Jag har försökt hjälpa andra hundförare med olika tekniker för att hitta en väg ut ur det där. För du ska veta att du inte är helt ensam om problemet. Något har vaknat i din hund, något som finns långt inne i en komplex samling egenskaper och beteenden.
Om jag minns rätt borde din hund vara i sjuårsåldern nu. Att vända den utveckling som du ser nu tror jag är väldigt svårt. Du jagar framför allt vildsvin med hunden, eller kanske till och med enbart vildsvin. Prova att jaga älg med hunden. Ett annat vilt kan trigga andra beteenden. Vilket naturligtvis hänger på att du har gott om älgjakt.
Du frågar om det är dags att enbart släppa din lajka som lös eftersökshund. Mitt svar är ja. Påskjutna vildsvin måste stoppas och avfångas så snabbt som möjligt. Där har du förstås en hund som kan fungera bra.
Gå över till eftersök med hunden. Och hitta bra älgjakt.

En valp gör allt den kan för att så snabbt som möjligt förstå och anpassa sig till en ny miljö. Det gör valpen genom att försöka tyda alla i den nya flocken. Och vem förstår valpen snabbast och tydligast? Just det, den vuxna hunden.
Inget fel i det. Men jag brukar lägga en del tid på att umgås enbart med valpen, utan den vuxna hundens hjälp. Det är ett bra sätt att bygga den där relationen, den där viljan till kontakt, som du vill ha längre fram i valpens liv.
Att den vuxna hunden hjälper till att fostra valpen är inte alls fel. Men det är ju du som ska bli den trygga, vägledande och tydliga kraft som ska guida valpen in i vuxenlivet, och inte minst in i människornas värld och regler.
Ett exempel är inkallningen. Om du tränar inkallning med båda hundarna lösa, är chansen, eller risken, stor att valpen kopierar det som den vuxna hunden gör när du visslar din inkallningssignal. Blixtsnabbt ser valpen vad den vuxna hunden gör, vilket får den unga hunden att agera likadant. Valpen ”lyssnar” på den vuxna hunden, inte på dig.
Ett annat exempel är koppelpromenaderna. Lägg tid på att lära valpen gå i koppel ensam först, innan du ställer de kraven med båda två i koppel. Det är samma sak där, valpen vill förstå och anpassa sig. Enklaste sättet att göra det är att titta på och följa den vuxna hunden.
Det är egentligen mitt starkaste råd i din situation. Träna hundarna var för sig när det gäller följsamhet och kontakt. Bortsett från det finns många vinster att hämta med en hund till i flocken.

Det där har jag själv varit med om. Jag hade en drever som jag tog över när hon var fem år. Den tiken var lös i skallet, ofta trodde passkyttar att vi hade fullt drev i såten när hunden bara gick runt och väckte i slag.
Hon kom från en uppfödare som premierade det lösa skallet i sin avel. En smaksak förstås, men i just den tikens fall hade det gått lite över styr. Hon jagade både bra och länge, och med tiden lärde jag mig att höra på skallet när det faktiskt var ett vilt framför henne i en löpa. Det kommer du också att göra, om du inte redan har gjort det. Ofta börjar riktigt lösa hundar ge ifrån sig dubbelskall när de ligger tätt inpå ett drevdjur.
Jag tror att du måste vänja dig. Som jag ser det är fenomenet lös i skallet ett genetiskt betingat beteende, precis som motsatsen är. Hundar som är hårda i skallet som vuxna har ärvt det beteendet, den egenskapen. Om du lyckas hitta ett sätt att träna bort det alldeles för lösa skallet måste du höra av dig. Den träningsmetoden vill jag i så fall lära mig.

Jag har jagat en del med den raggiga franska stövaren, och visst finns det individer i rasen som är direkt roliga att höra i skogen. Rasen driver med skall, eller snarare med ett hörbart ylande, och ett par gånger har jag upplevt makalöst bra vildsvinjakter med nivernais.
Men jag har också sett individer i rasen som inte riktigt håller den höga, jämna kvalitet som man vill ha. Kanske beror det på att rasen är relativt liten i Sverige, kanske handlar det om för lite jaktlig rutin.
Om jag letade nivernaisvalp skulle jag vara väldigt noga. Mitt råd är att prata med så många som möjligt av ägarna och rasklubben. Bäst är förstås att du ber att få följa med på jakt med rasen, och det är säkert inga problem. Jag känner några rasföreträdare och de vill gärna sprida kunskap om den franska vildsvinshunden.
Har du rejäla marker och vildsvin att jaga, och om du gärna lyssnar på envisa, klingande (ylande) drev, kan det här absolut vara ett alternativ. De flesta individer i rasen växlar också snabbt om från att driva till ett slags ståndarbete, eller, de stannar och skäller när vildsvinen väljer att stanna.
Något att tänka på är att
nivernais mognar relativt sent, precis som de flesta kontinentala, före detta packhundar. När du väl har skaffat en valp, ge den då gott om tid att mogna och utvecklas till en jaktmaskin.

Jag har ett par exempel på just det. Om du envist jagar med hunden som om den vore en ren spets, en ställande hund, så finns faktiskt chansen, men det ställer en del krav. Du kan inte jaga in hunden genom att släppa den under såtjakter, eller samtidigt som andra hundar släpps. Skjuts det springvilt, vilt som din blandras förföljer, lär sig hunden med stor sannolikhet att det är så den ska jaga.
Men om du lägger mycket av din tid på att låta hunden arbeta på stånd, och dessutom bestämmer dig för att under hela injagningen enbart (eller så ofta som möjligt) skjuta vilt framför hunden i fasta ståndsituationer, så skaffar sig hunden den vanan.
Jag låter en ung spets stå länge med vilt som älg och vildsvin. Jag tror att det är tid på ståndet, tid i just det arbete som jag vill se, som skapar en vana hos hunden. Längre fram, när din nu så unga hund är injagad och vuxen, ser jag inga problem med att skjuta under gångstånd, ja till och med under tyst förföljande. Vanan att belöna sig själv med ståndarbete finns kvar.
En sak till: Vill du få fram en näst intill renodlad ställande hund ur en hund där halva arvet handlar om skalldrivande arbete, gäller det att inte skjuta flyktvilt framför den, som exempelvis rådjur eller dovvilt. Då inser hunden snabbt det roliga i att förfölja, eftersom den taktiken leder till belöning.

Det där är en balansgång. En stående fågelhunds jobb är att söka helt självständigt, samtidigt som den ska vara styrbar och följsam. Och allt det hänger ihop med en sak som jag tror är nödvändig: Du måste träna lydnad först, innan du jagar med en fågelhund.
Tanken är att hunden ska vilja göra det som du vill att den ska göra, och den följsamheten hänger intimt ihop med lydnads-
träning i alla möjliga former. Samma sak gäller stående fågel-
hundar som går efter fågel i skottet, där handlar lösningen om din förmåga att få hunden att lyssna och lyda.
När du har fått hunden lite mer följsam ska du också tänka på att korta ner släpptiderna. Kalla in hunden ofta och stoppa in lite korta lydnadspass, mitt under fågeljakten, för att påminna den, för att befästa hundens vilja att lyssna.
Och så förstås, om hunden står för fågel för långt ut, belöna den inte med att ta dig fram och skjuta för den.

Börja i tid. Lek med valpen en stund. Då blir den lite trött och du tar upp valpen i knät eller sätter dig på golvet med den. Ta fram tången, håll en tass, klipp en klo. Med betoning på en klo. Efter en stund klipper du en till och en till. Mycket mys och vänliga, men fasta, händer gäller.
Klipp, eller låtsas klippa,
valpens klor flera gånger i veckan. Vilket förstås inte alls behövs. Vi pratar nu om att bygga en vana, om att ta bort tabun och oro i samband med kloklippning.
Variera också platsen där du klipper klorna: i köket, i hallen, på trappan, i trädgården, var som helst och då och då i skogen. Om du vill kan du belöna med en godisbit efter varje klo, eller efter alla klor.
Jag har jämthundar, och trots att de är fullvuxna kommer de och kastar sig ner mellan mina ben när jag sätter mig ner med klotången. Skälet är att vi har en mysig stund, utan en massa tvång och stora åthävor, när det är dags för klovården.
Börjar du så, och i tid, brukar kloklippningen aldrig bli ett problem.

Oj, nu är du ute på hal is, om du pratar med den rasklubben! Men skämt åsido, visst ska ni satsa på en flatcoated om ni har tänt på den rasen.
Jag har haft flattar, visserligen var det länge sedan, men apporterade gjorde de och det rejält. Det är en apportör, en hund som älskar att bära. Punkt.
Men eftersom det är jag som får frågan så ska jag lägga till en sak: Var noga när ni letar avels-
linje och uppfödare. För visst finns det gott om flatcoated i dag som inte jagar, och som inte kommer i närheten av praktisk jakt. Vi pratar om följsamma, vänliga, energifyllda hundar som en ägare kan aktivera på vilket sätt som helst och ändå få en lycklig hund.
Det leder, som vanligt, till att många uppfödare inte prioriterar jakten särskilt högt. Men det finns garanterat uppfödare med en helt annan agenda, där jakten spelar första fiolen, där tanken bakom aveln är att få fram visserligen följsamma och vänliga men ändå apportörer av högsta klass.
Så skaffa en flatcoated retriever. Och lägg kraften på att öva upp hunden till den apportör som ni vill ha.

Generellt är det där en jättesvår fråga. Du får olika svar beroende på vem du frågar. Jag tycker att du ska gå till dig själv, din egen erfarenhet, din egen känsla.
Men visst, nu får jag frågan, och mitt svar är enkelt. Jag skulle varje dag i veckan, och med tanke på hur du beskriver ditt sätt att jaga, välja rasen wachtelhund. Tveklöst.
Jag brukar pika wachtelhundsfolket om det där med en hundras som kan lite om mycket, men som inte är riktigt bra på något. Men det är bara för att retas. En rätt avlad wachtelhund, rätt fostrad och tränad, ja en bättre allroundhund – om du undantar de egenskaper som karaktäriserar den stående fågelhunden och grythunden – kan inte jag komma på. Jag jagar ofta med wachtelhundar och trivs bra med det. I de andra raserna som du räknar upp finns kanonbra hundar, som utan tvekan kan utföra alla de uppgifter i jakten som du vill. Men som jag ser det handlar det då mer om individer än om hela raserna. Vill du ha en så bra chans som möjligt att nå ditt mål med en allroundhund ska du börja ditt sökande bland valpannonserna på Svenska Wachtelhundklubbens webbplats.

Grytanlagen kan vara starka hos alla tyska jaktterrier, men visst kan du styra hunden åt det håll som du vill. Grundläggande är förstås att aldrig intressera hunden för grytlevande vilt som grävling och räv. Prägla i stället på de vilt som du vill att hunden ska jaga. Terrier kan jaga allt, och det är ditt jobb att vinkla jaktlusten åt ditt håll.
Men hör också av dig till rasklubben. Där handlar mycket om just grytjakt, men jag vet att det finns uppfödare som till stor del riktar in sin avel på hundar som föredrar – eller ofta väljer – att jaga i friska luften.

Du tränar steg för steg. I små doser bygger du hundens insikt om vad den faktiskt klarar av:
• Ta ett kallvilt i ett långt snöre. Kasta så att hunden ser, men håll snöränden i ena handen. Skicka på apport. När hunden närmar sig drar du försiktigt i snöret så att den kalla fågeln rör sig. Men bara en gång och lite, lite. Brukar din hund klara vanlig apporteringsträning så klarar den att, till slut, ta den nu alldeles stilla fågeln i munnen.
• Gör om samma sak, men bara en gång till innan du kör din vanliga träning utan snöret.
• Nästa dag, samma sak. Och så vidare. Men när du märker att det där korta rycket som får fågeln att röra på sig inte längre hindrar hunden från att jobba som vanligt, ökar du utmaningen genom att dra mer i snöret.
Efter lite träning hänger fågeln i snöret över en gren eller en buske. Detta får viltet att röra sig ännu lite mer okontrollerat. Bygg vidare med fantasins hjälp och använd alla typer av apportvilt.
Ett sätt som tar lite tid, men som jag vet fungerar fint, är att rigga en vajer mellan två stolpar eller träd och låta ett apportvilt ”sväva” fram samtidigt som du skickar hunden.
Du kan också ha en lång stör med ett vilt fastbundet i ett fem meter långt snöre. Låt viltet hoppa och flyga när hunden jobbar. Det blir som en lek, men med ett tydligt allvar i botten. Ju mer hunden vågar i sådana lägen, desto mer vågar den i praktisk jakt.
Allra bäst är förstås att du tränar som beskrivs ovan med nyskjuten, varm fågel.
Du ska alltså bygga i långsamma steg, som hunden hela tiden klarar. Stöter du på problem är det bara att backa i utbildningen. Och kom ihåg, i den här typen av träning är det envisast som vinner.

Kanske började du lite väl tidigt med tiken. Det är inte så ovanligt att det där händer, att unga hundar jagar skapligt bra när de är valpar (för det var din tik för två säsonger sedan) för att bli mer struliga som unghundar innan vuxenmognaden kommer. Jag har ju inte träffat din hund, vilket gör det lite svårare att ge tydliga råd, men här har du tre:
1. Stalla upp hunden i några månader. Fysisk aktivitet, promenader och lite följsamhetsträning, men ingen jakt alls. Då kan det faktiskt hända saker i huvudet på en hund på väg in i vuxenlivet. Min erfarenhet är att spetsar inte är helt vuxet mogna förrän de når treårsåldern, även om de börjar jaga mycket tidigare.
2. Låna ut hunden till en hundförare som du litar på men som inte känner tiken. Låt den personen jaga massor med hunden under ett par månader. Hur konstigt det än låter så kan en hunds beteenden förändras när den jobbar tillsammans med en helt främmande förare.
3. Ändra dina egna beteenden när du jagar med hunden. Strunta i att tiken inte jagar som hon ska. Låt henne vara helt och hållet, kommunicera inte med henne i skogen. I stället börjar du jaga älgarna själv. Låter det knepigt? Javisst, men när hunden släpper ett stånd och kommer tillbaka börjar du förfölja älgen utan att bry dig om hunden. Då stöttar du hunden med dina kroppsrörelser, helt utan ord, gester eller blickar på tiken. Det kan, ibland, få till följd att hunden tar över det du gör. Du stöttar alltså din hund som hundar stöttar andra hundar.
Själv skulle jag satsa på råd nummer ett.

En del av problemet handlar förmodligen om att du gång på gång försökt få spaniel att sluta tjata utan att riktigt nå ända fram. Hunden har lärt sig att bara den tjatar tillräckligt länge och ljudligt, ja då kastar du eller någon annan närmaste pinne. Nummer ett är alltså att sluta kasta pinnar eller bollar. Både på stranden och andra platser. Vill du leka apportering ibland ska du använda något helt annat, något speciellt. Till exempel en dummy. Från och med nu ska du aldrig kasta något annat. Dessutom, tjat lönar sig sällan. Det enklaste sättet att få hunden att inse den nya världsordningen är ”habituering”, alltså att nöta in en ny vana. Gå till stranden. Sätt dig bekvämt på en stock eller något annat väldigt stabilt. Bind hunden i kort koppel. Den ska kunna sitta och ligga, men inte röra sig mycket mer än så. Stålsätt dig och vänta. Läs en bok. Drick termoskaffe. Vänta tålmodigt tills hunden har lugnat sig. Sedan väntar du ännu mer tills hon sätter sig. Du väntar mer, tills hon har lagt sig ner och är helt lugn. Så visar du hunden att det där tjatet inte lönar sig. Gör om samma sak tills hon inte visar en tendens till att börja tjata om att du ska kasta något. Ett annat sätt du vinner på att komplettera med är vardagslydnad. Genom kul, enkla lekar lär du hunden att du menar allvar när du säger ”nej”. Ditt ”nej” följs förstås av en schysst belöning när hon lyssnar och följer ditt kommando. Ditt nya ”nej” blir en broms, ett lägg-av. Nu kan du agera snabbt och direkt när du ser på hunden att det där ”pinntokeriet” börjar vakna.

Det kan vara kökssoffan, sängen, tevefåtöljen, ett speciellt hörn i hallen eller på avsatsen i trappan. Hunden har hittat ett ställe där den absolut inte vill ha sällskap. Kanske har hunden provat att morra just där en enda gång och direkt lärt sig att den får vara i fred. Vips, ett beteende har satt sig. Får hunden vara i fred när den vill vara det? Har någon i familjen för vana att ofta sätta eller lägga sig intill hunden när den vilar? I så fall – sluta med det. Många hundar tolkar saken som att människan säger: ”Det här är min plats, gå härifrån.” Det är ohövligt ur hundens synvinkel. Nummer ett är att helt ta bort möjligheten för hunden att utföra ”problembeteendet”. Använd kompostgaller, stäng en dörr, hitta ett sätt att plocka bort förutsättningen för problemet. Flyttar hunden sitt morrande till en annan plats, så är problemet större. Men praktiskt handlar det om att först eliminera situationen och sedan börja träna kontakt och lydnad i andra delar av vardagslivet. Skapa en ny plats där hunden alltid får vara i fred. Går hunden dit och lägger sig, ja då stör ingen. Svårast att övertyga om detta är barnen. Men det måste göras. Trimma in den nya platsen. En godbit, ett tuggben och stillsam egen lugn och ro. Samtidigt lägger du ner lite mer fokuserad tid på hunden. Halvera de vanliga promenaderna och lägg i stället in stimulerande lekar, miniuppgifter och övningar. Enkla lekar som hunden gillar gör den mer följsam och lyhörd. Det gäller alla hundar. I lekarna lär du hunden vad du menar med ”nej”. Alltså, när den lyssnar på ”nej” blir följden en belöning. När hunden blir allt mer följsam kan du smyga in krav. Till exempel: Du stoppar allt morrande i fel läge i sin linda med ett ”nej” – följt av en belöning. Till slut kontrollerar du utvecklingen genom att låta hunden få tillgång till kökssoffan igen. Med stor sannolikhet är problemet borta.

De bästa lösningarna på den typen av problem brukar vara att rigga träningstillfällen då du har kontroll över situationen. Hundar talar alltid om, med sina fysiska signaler, vad de tänker göra – ofta i nästa sekund. Du ser på hunden vad som är på gång, om du vänjer dig vid att titta ordentligt. Kolla efter framåtsignalerna: höga öron, korta mungipor, riktad blick, fokuserad kroppshållning. När du ser de signalerna växlar hunden upp till ”skarpt läge”. Rigga övningar. Prata med kompisar och grannar. Be dem närma sig och knacka på dörren när du är beredd (använd mobiltelefonerna). Samtidigt tittar du på hunden. När du ser signalerna ska du agera direkt – innan hunden sätter i gång. Bromsa hunden, med röst förstås men oftast behöver du också stoppa den fysiskt, med din kropp genom att kliva in framför hunden. Var tydlig i din broms, och ännu tydligare i berömmet när hunden lyssnar och gör som du vill. Öva på det sättet många gånger, på olika tider och med olika besökare. Ibland ska någon knacka på dörren (eller ringa på klockan) varannan minut i en timme, ibland ska det ske bara en enstaka gång. Det viktiga är att du är beredd och har kontroll över övningen. En annan teknik handlar om att lära hunden att den inte får skälla inomhus. Det är enkelt med vissa raser och svårt med andra. Vad finns i din hunds arv? Har du en hund med mycket naturlig vakt i sig? Då handlar det framför allt om att lära hunden att den får larma – tala om att någon kommer – med ett eller två skall, men inte mer än så. Den träningen går till på samma sätt, med riggade övningar. Du ska också berätta för, och lära, alla som besöker dig att ignorera hunden när de kliver in i lägenheten. Det dämpar hundens intensiva vilja att hälsa. Och det i sin tur kan hjälpa till att bromsa det där skällandet, eftersom hundens höga förväntningar på att få hälsa minskar.

Om tollaren är frisk och kry, och allmänt glad i livet tillsammans med er, ser jag ingen orsak att vänta med valpköpet tills hon dör. Min erfarenhet är att det i så fall blir ett slags väntan på att den gamla hunden ska bli allt sämre. En väntan som ingen mår särskilt bra av, eftersom ni samtidigt längtar efter en liten valp. Men det är min personliga åsikt. Bara ni själva kan fatta det beslutet.
Om ni skaffar en valp nu tycker jag att ni ska tänka på att inte lägga allt fokus på valpen. Gör tvärtom. Öka samspelet med den gamla i stället. Dels mår den äldre hunden bra av det, dels visar ni tydligt för valpen att den gamla är värd att vara uppmärksam på och att lära av.
Dessutom är det bra att inte sätta en liten valp i centrum den första tiden i dess nya hem. Låt den anpassa sig till er, era regler och den nya miljön i sin egen takt i stället. Under tiden visar ni för den gamla trotjänaren att hon fortfarande är guld värd.
Flytta inte runt den gamla för att bereda plats åt nykomlingen. Låt allt vara som vanligt, så långt det är möjligt.
Lägg tid på att inte alltid promenera med båda samtidigt. Låt den gamla få alldeles egen tid mer er. Det är egentligen inte så svårt. Små valpar mår bra av att vila mycket.
Lämna inte de två ensamma med varandra ofta och länge. Det är bättre att valpen lär sig vad som gäller i det nya hemmet av er, och inte av den vuxna hunden.
Om valpen är het som chili i lekar och bus, kan det vara klokt att skapa en lugn och ostörd plats åt den gamla tiken. Ett krypin där hon alltid kan dra sig tillbaka när lekarna blir för tröttsamma.
Glöm inte att en valp tar mycket tid. Det ska vara en del i ert funderande inför ett eventuellt valpköp. Räcker tiden till båda två?

Det finns många sätt att hantera hundar i olika situationer, men det där med att träna tio veckor unga valpar i konsten att vara ensamma i hundgårdar och hus har jag svårt att förstå vitsen med. Jag gör tvärtom. Jag låter en valp vara med mig under en så stor del av dygnet som det är praktiskt möjligt. Jag vill bygga en stark relation och en känsla i valpen som handlar om att jag är detsamma som trygghet. Jag tror att man kan bygga ett samspel och en framtida vilja till samarbete genom att utnyttja valpens medfödda följsamhet.
Det du beskriver – att valpen skäller, hoppar och gnäller innanför stängsel då du är utanför – är inte en bra övning i självständighet. Jag tror att det är tvärtom. Otryggheten ökar, valpen förstår inte varför den inte får följa dig, vara nära dig. Och det bygger inte en trygg relation.
Tids nog kommer det ni gör nu, den stegvisa träningen i att kunna vara ensam, in i bilden. Alltså när valpen är trygg hos dig och er, när den har mognat lite. Men dit har ni inte kommit än.
Jag vet att det ibland är opraktiskt och bökigt, men ha med dig valpen var du än är, så långt det är möjligt. Satsa på relationen först. Då blir det där med ”ensamträning” betydligt enklare längre fram.

Kanske får jag lite mothugg nu, men så här tänker jag:
Jag har alltför ofta sett entusiastiska hundförare som direkt efter det första tveksamma skällandet stormar in i tätningar för att så fort som möjligt skjuta vildsvin för unga hundar. Och då snackar vi om hundar som kan vara 10, 12 eller 14 månader unga. Det är, om du frågar mig, inte bra.
Det som händer är att den unga hunden får helt fel uppfattning om hur jakten bör (ska) gå till. Dessutom hinner inte unghunden lära sig särskilt mycket, om ens något, om hur viltet fungerar.
Jag har inte hört talas om att en rutinerad älghundsförare blixtrande snabbt kastar sig in för att så fort som möjligt skjuta den första älgen för en ung spets. Det är tvärtom: När unghunden drar i gång skallet tar hundföraren det väldigt, väldigt lugnt. Man backar undan för att lyssna på hur den oerfarna hunden långsamt skaffar sig rutin i närkontakt med det vilt som hunden ska jaga klokt i tio år eller mer framöver.
Mycket talar för att vi ska tänka på samma sätt när en ung, framtida vildsvinshund ska jagas in.
För vad händer i huvudet på unghunden när du så fort som möjligt kommer på det viset för att komma till skott på vildsvinet?
Jo, unghunden får enormt mycket stöd i ryggen när husse eller matte kommer stormande. Det ökar alla typer av skaderisker eftersom stödet ofta får den orutinerade hunden att gå in alldeles för nära viltet. Om det dessutom finns en inneboende skärpa i hunden, alltså om den har förmågan att bli förbannad och utagerande, så tar unghunden med sig den tveksamma erfarenheten till nästa gång som den har vildsvin framför sig. Det är inte alls bra. Unghunden tror, och lär sig, att jakten på vildsvin handlar om krig. Pang på, annars får man stryk, enkelt uttryckt.
Hur hundar fungerar mentalt är förstås mer komplicerat än så. Men för mig räcker allt detta för att kunna konstatera att vinsterna är stora om du tar det väldigt lugnt under injagningen. Ge din lajka chansen att lära sig jaga i en takt som matchar hundens mognad.

Det där kan ha att göra med extremt höga förväntningar. Du skriver att hunden endast får följa med i bilen när ni ska ut och jaga. Antagligen fortsätter hunden att vrålskälla ända tills du öppnar luckan, trär på ett pejlhalsband och släpper hunden på sök.
Om det är så har hunden byggt upp en gigantisk förväntan. Hunden vet ju att det enda den behöver göra för att få jaga, världens bästa belöning, är att vrålskälla hela vägen från garaget till jaktmarken. Och väl framme kommer äntligen belöningen.
Ditt jobb nu är att plocka ner de där extrema förväntningarna.
Alltså, ta med hunden varje gång du ska någonstans med bilen. Till affärer, till gymmet, när du ska hämta barn, köra sopor, hälsa på mormor, till årsmöten. Hunden ska med i bilen så fort den rullar hemifrån.
Men inte en enda gång får hunden komma ut ur bilen, förrän ni är hemma igen.
Om du har tålamod och är envis (lika envis som en bra wachtelhund) kommer din hund att förlora, tappa bort, den höga förväntan på att det alltid, alltid slutar med underbar jakt bara man skäller som en idiot i bilen. Med lite tur kommer hunden att rulla ihop sig och sova när du vrider om startnyckeln. Det är en bit dit, men det du beskriver är en hund som har fastnat i förväntan och gått över i stress.
Om du helt ändrar dina bilbeteenden är chansen stor att även hunden ändrar sina.

Du ska få tips om den unga hunden, men jag tycker att du ska göra ett nytt försök också med den gamla. Tekniken är densamma, skillnaden är att det tar längre tid att ändra ett redan invant beteende som är kopplat till en viss miljö.
Åk till veterinären när du inte behöver. Helt utan tidspress. Belöna då och då med något hunden verkligen gillar, men utan en massa extra gullande. Knalla runt i väntrummet ett par minuter. Stålsätt dig i ett tydligt lugn. Ingen ömkan, ingen speciellt mjuk röst. I just det här läget ska du vara så mycket ditt vardagliga jag som möjligt. Minsta tecken, minsta signal från dig om att du tänker ”jaha, nu blir hunden rädd igen, som vanligt…” talar om för hunden att den gör alldeles rätt i att vara rädd.
Första gången kanske du stannar utanför dörren. Nästa sätter du dig med hunden i tamburen, innan det är dags att kliva in i väntrummet. Läs din hund, tänj gränsen men bara lite i taget.När du märker att lokalen inte är lika läskig längre är det dags att börja prata med de vita (och gröna) rockarna. Slå dig i slang med någon som jobbar på kliniken, men be dem strunta i hunden – inte ens titta på den. Beskriv ditt problem, så förstår personalen.
Nästa steg kan vara att en vitrock, utan att vara påstridig, ger hunden en godisbit genom att lägga den på golvet. Alltså, personen ska inte kasta fram en hand mot hunden med godiset. Stegvis jobbar du er vidare in i undersökningsrummet och upp på bordet. Korta, vänliga, tydliga, roliga och belönande övningar i lejonets kula kan förvandla veterinärskräcken till något som hunden inte alls har något emot.
Var lika avslappnad och lugn när det till slut är dags att gå till veterinären på riktigt. Lika kul, lika belönande, lika vardagligt ska besöket bli. Övandet ska glida in i verkligheten.
Du har haft problem med hunden hos veterinären. Men det här sättet att träna gäller i alla de miljöer, i alla de situationer, där en hund tydligt visar oro.

I de flesta fall är det ditt kroppsspråk som avskräcker hunden. Ändra ditt sätt att ta emot hunden. Vänd och gå ifrån, eller stå bara och titta upp i himlen med händerna på ryggen. Stå så länge. Byt också träningsområde. Tänk om, prova en tom grusplan eller helt enkelt garageuppfarten.
Du ska nog också backa i träningen. Bejaka enbart bärandet. Låt hunden känna glädje över att bära runt apporten i din närhet. Glädje och minimala krav är lösningen. Så småningom vill hunden inte göra annat än att bära apporter nära dig och buffa med dem mot ditt ben.
Glöm inte att alltid ta emot hunden före apporten. Det är hunden som är duktig, inte det den har i munnen. Kasta inte fram handen för att ”hinna” ta fågeln eller dummyn innan hunden släpper den. Den farten, din hands rörelse, kan trigga hunden att släppa snabbt.
Problemet kanske är det motsatta. Hunden är så självständig och olydig att den inte vill lämna ifrån sig apporten. Då gör du i princip samma sak. När du agerar genom att hela tiden vända dig bort när hunden närmar sig, förflyttar du händelsens centrum. Den hund som styr scenariot, genom att inte lämna av, är i centrum. När du agerar blir du centrum, då bygger du upp din roll som ledare. En olydig hund måste dessutom tränas i lydnad först, innan apporteringen kan börja fungera.

En vuxen hund som till synes oprovocerat börjar tugga på saker kan ha ett medicinskt problem i hals eller munhåla. Låt en veterinär göra en grundlig koll.
Har du ändrat dina vanor sedan hunden var ung? Har du blivit lite tråkigare? Fundera på hur kul din hund har. Ni har mysigt och trivs tillsammans, men får hunden stimulans? Får den uppgifter, utmaningar och tillräckligt mycket tid för att röra på sig? Om du är tveksam, gör upp en plan för att aktivera och stimulera hunden:
Tänk fys. Rejäla promenader, gärna i miljöer där hunden kan vara lös. Låt hunden få springa, simma, hoppa, balansera, krypa, låt den få utlopp för den medfödda viljan till rörelse. Byt promenadstråk ibland. Nya miljöer betyder nya lukter för hunden att utforska. Det stimulerar.
Hitta på ett gäng enkla lekar som tvingar hunden att jobba med hjärnan. Bäst är olika typer av nosarbete. Lägg en köttbulle under en plastburk eller i en lövhög. Tryck fast en matbit i barken på ett träd. Här sätter bara din egen fantasi gränserna.
Var noggrant uppmärksam på hemmaplan. Så fort hunden visar en tendens att börja bita i något den inte får, ska du stoppa den. Skrik inte, bråka inte, hindra hunden med ett enkelt ”nej!” och styr undan den. Överraska med glatt beröm och kanske en belöning helt utan egentlig anledning när hunden inte biter i något. Men så fort du ser att det är tuggande på gång (du kommer att se bara du tittar) är du blixtrande snabb att bryta.
Det är tveksamt att ge hunden ett tuggben som alternativ när den tuggar på ett stolsben. Risken är uppenbar att hunden kopplar stolsbenet till den belöning tuggbenet innebär. Ett beteende du inte vill ha ger, ur hundens synvinkel, ett bra resultat.
Bjud däremot på tuggben när hunden inte tuggar på något förbjudet. Då belönar du i rätt läge.

Det är Jordbruksverket som, med stöd i lagstiftning, beslutar om regelverket (så kallade föreskrifter). I Jordbruksverkets föreskrifter står bland annat att läsa att en hund som grundregel inte får förvaras i bur. Vissa undantas görs dock, bland annat vid jakt. Då får hunden befinna sig i en bur högst åtta timmar per dygn, under förutsättning att den rastas minst var tredje timme. Vidare får hundar befinna sig i bur vid transport, till exempel med bil, men de får inte sitta mer än tre timmar i bur i en bil som står stilla.

Att banna mitt i problemet, när hunden tuggar och sväljer, har nästan alltid motsatt effekt. Hunden skyndar sig att äta, den slutar inte. Här gäller det att agera i tid, du måste ligga ett steg före hunden.
Med stor sannolikhet vet du exakt hur din hund ser ut just innan den tänker göra något. Hundar kan inte låta bli att skicka fysiska signaler med kroppen. Det ger dig chansen att stoppa problemet innan det händer. Det handlar alltså om att agera och korrigera i tid. Från och med nu ska du noga titta på din hund när ni under promenaden närmar er de där ställena där folk brukar strunta i att plocka upp efter sina hundar.
Så fort du ser att hundens fokus riktas på det där tydliga sättet stoppar du den. Du agerar innan hunden agerar. Och du agerar kraftfullt för att bryta hundens fokus. Oavsett om det faktiskt var en bajskorv hunden fokuserade på eller inte, berömmer och belönar du när hunden vänder sin uppmärksamhet mot dig i stället. Och du är snabb med berömmet, här får du inte vara långsint.
Dessutom har du kanonfint godis i fickan. Men du gödslar inte med det. Det får hunden enbart i just de där lägena då du stoppar den från att äta bajs, och när du tror att du stoppar den. Du breddar också alternativen. Varva godisbelöning med en kort kamplek, jaktlek eller en söklek (du kastar en godisbit åt andra hållet, bort ifrån bajset, och hunden får söka).
Hitta fler promenadvägar. Det finns alltid ställen som är mer förorenade med hundars bajs än andra. Ju mindre lockelsen är i början av ”avvänjningsträningen”, desto bättre. Fundera också lite på hur kul hunden egentligen har det under era rastningar och promenader. Bli lite roligare. Kommunicera med hunden, agera tillsammans med den. Alltså: mer fokus på dig och mindre på bajset.
Min erfarenhet är att ju mer fokuserad tid jag lägger på mina hundar, ju mer jag kommunicerar med dem, desto enklare är det att lösa alla möjliga problem. Också bajsätarproblematiken.

Tricket är att göra en minut till en timme, utan att hunden tänker så mycket på saken. När det funkar med en timme är steget inte så långt till två timmar. Men gör ditt bästa för att inte sträcka ut tiden till hela arbetsdagar. Ingen hund mår bra av så lång ensam tid.
• När ni börjar träna ensamhet ska hunden vara tillfredsställd på alla sätt. Den ska ha fått rejäl fysisk motion, kul aktivering och mat. När du går får hunden dessutom en uppgift, kanske i form av att gnaga på ett märgben.
• Är hunden nöjd, glad och aningen trött är det läge för en helt naturlig stunds vila. När den lägger sig till rätta går du ut en stund.
• I början handlar det om att luras. Du behöver inte alls lämna hunden ensam. Men du tar på dig ytterkläder, du går ut, stänger dörren, tar ett par steg nerför trappan, vänder tillbaka igen, öppnar dörren, går in, tar av dig jackan. Men du bryr dig inte om att hälsa på hunden, vad den än gör.
• Så gör du om samma sak igen en liten stund senare. Och igen. Du håller på ett antal gånger, tills hunden knappt ens lyfter på huvudet när du kommer tillbaka.
• Stålsätt dig från att hälsa glatt på din hund när du tränar så här. Tanken är att få hunden att inse att det inte finns skäl att bry sig om att du går ut och in, ut och in. Det bästa är att helt ignorera hunden en liten stund – tills den är helt lugn – när du kommer tillbaka.
• Den här träningen kan låta larvig, men faktum är att den kan vara väldigt effektiv. En stor anledning till ensam hemma-problemet är att hunden bygger upp en stor förväntan. Ju mer översvallande du är när du kommer hem, desto större förväntan bygger hunden upp.
• När du efter lite träning kan lämna hunden ensam i ett par timmar utan problem uppstår nästa kris. Risken är stor att du, av kärlek, kastar dig över hunden och överöser den med beröm för att den varit så duktig ensam hemma. Gör du så, skapar du en gigantisk förväntan hos hunden. Och det kan skapa onödig stress.
• I stället ska du göra tvärtom. Fortsätt att ignorera hunden när du kommer hem, precis som när ni började träna. Inte förrän hunden har lugnat sig ska du dra i gång den där härliga hälsningsceremonin.