Jag förstår att det här är ett problem, ett problem som du är långt ifrån ensam om att ha. Det uppstår normalt för att vi släpper hunden för att jaga, vilket hunden tycker väldigt mycket om. Och när vi tycker att hunden har jagat klart så kopplar vi den och åker hem, vilket hunden sällan uppskattar lika mycket. Så när vi släpper hunden är det som att ge hunden en belöning, och när vi kopplar den och tar ifrån den det roliga blir det en bestraffning.
Hunden kommer alltså att uppfatta situationen som att om jag nu är duktig och kommer när husse ropar blir jag bestraffad. Det i kombination med att många jakthundar inte är lösa till vardags, och dessutom mer självständiga än många andra hundraser, gör problemet till ett faktum.
För att åtgärda det är mitt första tips att spendera mycket tid med hunden även utanför jakten och att då under kontrollerade former öva mycket inkallning i olika situationer. När hunden kommer till dig – ge den mycket beröm och belöning så att den tydligt känner att det är positivt att komma till husse.
När det funkar i enkla situationer behöver du träna med störning, det vill säga det ska finnas en konkurrenssituation mellan att komma till dig och att göra något annat roligt. Det kan till en början vara att ha en matskål på gräsmattan med något gott i som hunden vill ha. Ha hunden i lina och låt den komma nära men inte ända fram till skålen. Ropa och locka på hunden och när den kommer till dig så har du något ännu godare eller roligare hos dig som hunden får. Experimentera med olika störningar men med samma tanke i träningen.
Väl ute i skogen är det viktigt att hunden inte kopplas varje gång som den kommer till dig, oavsett om det är för att du ropar eller för att den kommer spontant. Hunden ska alltså förknippa att komma till dig med något positivt som en klapp eller något annat kul, inte som nu att jakten är slut. Kalla gärna in då och då utan att koppla hunden under en jaktdag. Du kan även kalla in, koppla hunden, gå en liten bit och släppa den igen bara för att kopplet inte ska bli ett medel för ”bestraffning” i hundens sinne.
Jag har som grundregel att göra 3–5 inkallningar i skogen per jaktdag och bara koppla hunden vid 1–2 tillfällen. Oftast passar jag på att göra mina inkallningar när jag ser på min gps att hunden redan är på väg tillbaka från en sökrunda eller ett förföljande. På så sätt tar det nästan ingen extra tid av jakten och jag får dessutom en chans att se hunden, och kan kontrollera hur pigg den är och att den inte har skadat sig.

När jag ska introducera en ny eftersökshund på ett skarpt eftersök ser jag först och främst till att jag har tränat hunden så pass mycket att jag känner att den är redo för uppgiften och att jag är trygg med att den kommer att klara av eftersöket.
Jag är också alltid noga med att ha med mig en rutinerad eftersökshund som omedelbart får ta över om jag känner att den yngre och oerfarna hunden verkar misslyckas. Inga djur ska lida i onödan för att vi ”tränar” i skarpa lägen.
Jag brukar säga att man ska ta alla eftersök på största allvar och utgå från att de blir långa och jobbiga. Med det sagt försöker jag välja ett eftersök åt den oerfarna hunden där min känsla är att djuret borde vara dött och inte alltför svårt att hitta.

Hundar kan förstås gäspa av samma skäl som vi, det vill säga att hunden är trött och sömnig. Men i de situationer som du beskriver tror jag att din gråhund tydligt visar lite osäkerhet. Tiken förstår helt enkelt inte vad du säger, vad du menar, vad du vill.
Det finns hundkännare som menar att gäspningen är en lugnande och ödmjuk signal, och det är säkert en bra beskrivning. Om din hund inte förstår dig, och om den samtidigt vill visa att den gärna vill förstå utan att sätta sig på tvären, så visar den faktiskt ödmjukhet (för att använda ett mänskligt uttryck).
Men jag är ganska säker på att det framför allt handlar om osäkerhet, om tveksamhet, och ”jag vet inte vad jag ska göra nu” hos hunden när den gäspar i kommunikationen med andra hundar, människor eller något annat.
Kanske ska du fundera på i vilka lägen gråhunden gäspar när ni ”pratar”. Och förändra dina beteenden i de situationerna. Kanske ska du vara lite mer noga när du förklarar/visar vad du menar.
Å andra sidan tror jag inte att det spelar så stor roll att hunden gäspar ibland när du jobbar med den så länge ni fungerar bra tillsammans, och är snälla mot varandra. För det finns hundar som har vant sig vid att ofta, inte sällan onödigt ofta, använda vissa av hundspråkets fysiska signaler. Det har helt enkelt blivit en inarbetad vana.

Jo, visst finns den kvar. Men samtidigt har du hört rätt.
Det som började med wachtelhundens entré i den svenska jakten, tillsammans med fler och ökande jaktbara viltstammar i södra Sverige, förde med sig ett exploderande intresse för kortdrivande hundar. Terrier ovan jord tillsammans med i grunden fågelhundsavlade raser blev allt vanligare i klövviltsjakten. Däribland skalldrivande spanielar, definitivt rasotypiska som du skriver.
Jag hade själv ett par sådana som fungerade ganska bra under drevjakter. Men eftersom det där med skällandet i viltlöpor inte finns med, inte ska finnas med, i springer spanielns arv, är det inte så enkelt för uppfödare att avla fram skällandet.
Jag tog två kullar på en av mina skalldrivande spanielar. Sammanlagt blev det tio valpar. Tre av dem blev fullt fungerande skalldrivare, två blev halvbra och resten blev i stället riktigt bra och alldeles tysta apportörer. Inte så konstigt då att intresset hos uppfödare för att avla fram skällande spanielar avtog, eller snarare började gå i vågor.
Dessutom har det under ett par decennier importerats ett antal nya raser för att berika den svenska drevjakten. Numer är det ganska tätt mellan stövar-/drivande raser från kontinenten i landets södra delar. Intresset för spanielar som skäller i viltlöpor har minskat också av det skälet.
Men du ska inte tvivla för mycket. För visst finns det skalldrivande spanielar kvar. Du behöver bara leta noga. Och för säkerhets skull, se till att få rekommendationer och kanske till och med få jaga med föräldrahundarna, eftersom det där med skalldrivande kan betyda olika saker för olika jägare. En minut, fem eller 45 minuter – drevtiderna kan variera lika mycket som färgteckningen på springer spanielar.

Visst kan det fungera. Men jag ser den taktiken som det sista man försöker. Risken att din tik börjar skälla bara för att den andra hunden skäller är nämligen stor. Och vad skäller hon på då – grisen eller den andra hunden?
Kanske har du testat allt annat, som att:

• Utnyttja vildsvinshägn. Ha en lina på hunden. Så fort hon tittar mot vildsvinen lägger du lite tryck bakåt i linan. Nästan alla hundar som jag har jobbat med vill framåt om man drar dem bakåt. Lite lagom tryck bakåt, mer och mer i takt med att hunden trycker sig framåt. Det kan få henne att vara närmare, det kan till och med trigga skallet.
• Göra så många dödsök som möjligt. När tiken hittar en nyskjuten gris, låt henne jobba med ”bytet” självständigt.
• Skjuta vildsvin för henne, trots att hon inte skallar. Ju fler desto bättre.
• Jaga älg. Om tiken skäller älg, ge henne ännu mer rutin där. Fäll älgar. Ju mer ren jaktlig rutin hon får, desto bättre kan självförtroendet bli.

Om du har provat allt det, ja då kanske du ska testa din idé. Som faktiskt kan fungera, även om det inte är en kassaskåpssäker taktik.

Ja, en kleiner münsterländer skulle säkert fungera utmärkt. Men det finns några förbehåll.
Münsterländer är i grunden en stående fågelhund. Redan från början, alltså under den första delen av 1900-talet, fanns en skärpa i hundarna som rasentusiasterna tyckte om och fortsatte avla på. Redan då ansågs den lilla, långhåriga fågelhunden ha tillräckligt breda egenskaper för att kallas allround.
Men det är just ”allround” som kan ställa till det. Du vill ha en hund som förföljer vilt med skall i fem-tio minuter, om jag förstår dig rätt. Den hunden får du inte automatiskt om du köper en münsterländervalp. Vissa avelslinjer ger mycket stående fågelhundsegenskaper och ingen av oss har sett en duktig fågelhund driva med skall, i alla fall inte någon längre sträcka.
Å andra sidan, om du tar dig tid att leta, prata med jakthundfolk i allmänhet och münsterländerägare som jagar mycket i synnerhet, då ökar chansen att hitta rätt.
En fördel med den typ av ras som du vill ha är att hunden med stor sannolikhet kommer att jaga det du jagar. Den har ett slags allmän jaktlust med sig i bagaget. Så satsa direkt på prägling av de vilt som du vill att den ska söka, hitta, resa och driva.
Bejaka också självständigheten. Visst är det bra med lydnads- och följsamhetsträning, men för mig handlar det om att också väcka hundens lust till självständigt arbete. Och eftersom du väljer en ras som i grunden ska jobba ganska nära sin förare, finns det en risk att du får korta sök och onödigt korta drevtider om du tränar hunden för mycket i följsamhet. Alltså, tänk tvärtemot om du jämför med fostran av en jämthund eller en drever.
En sak till. Var noga när du väljer uppfödare. Du vill ha en münsterländer som ska jobba självständigt. Ha det som krav när du letar valp. Båda föräldrarna ska också ha drevskallet naturligt, annars kan du få en klövviltshund som jagar onödigt tyst i skogen.

Det är inte första gången som jag har fått den här typen av fråga. Och den är svår.
Fullvuxen jämthund som inte skäller ståndskall, som inte förföljer ordentligt. Handlar det om för låg jaktlust? Har hunden blivit skrämd i ung ålder? Har den verkligen fått tillräckligt många chanser att utvecklas?
Prognosen känns förmodligen dyster. Men ge inte upp. Förvånansvärt många hundar, också jämthundar, mognar sent. Just nu har jag två. Den unga började jaga fullt ut väldigt ung, den gamla mognade mycket senare. Så första rådet är enkelt: Ha is i magen i höst. Släpp och se vad som händer.
Men ni kan också trixa lite med annat. En variant är att låna ut tiken till någon som ni litar på, någon som jagar väldigt mycket och som er hund inte känner så bra. Låt den hundföraren jaga massor med henne, helst i ett par månader under hösten. I händerna på en helt annan människa kan faktiskt hundar ändra beteenden. Dessutom lever tiken med en äldre, rutinerad hund. Inte sällan mognar en ung hund senare om den lever med vuxna hundar, jämfört med om den är ensamhund i huset.
Har ni varit i älghägn med hunden? Om inte – prova det. Sätt en lång lina på hunden och bromsa lite när hon är nära älgen. Lägg alltså lite tryck bakåt i linan när hunden intresserar sig för älgen. En hund som dras lugnt bakåt brukar vanligtvis vilja framåt. Återhållandet i linan kan också trigga skallet.
Har det skjutits älg för tiken? Om inte, gör allt ni kan för att fälla älgen när hunden faktiskt står med den. Min erfarenhet är att det ibland går att få fart på en ”lam” älghund genom att fälla älg i rätt läge. Ge också den unga tiken chansen att spåra och gå i kapp en skadad älg, om en trist skadskjutning sker i höst.
Men framför allt, ge tiken chans att mogna och bli vuxen i huvudet.

Ja, jag har just nu renrasiga spetsar, men jag har haft blandraser. För mig handlar det framför allt om att få fram duktiga hundar och om att ha kul med hundarna när jag jagar. Jag har inget emot korsningar och med stor sannolikhet kommer jag att ha minst en blandras till innan det är dags att sluta jaga.
Å andra sidan tycker jag definitivt att det är jätteviktigt att värna om de raser som vi jagar med. Som tur är finns det gott om seriösa och duktiga uppfödare som sköter den saken.
Och så till din fråga. Visst är det poppis med blandraser. Men när jag var barn, i Värmlands skogar, var det inte alls ovanligt med korsningar. Då var målet att jaga med så bra hundar som möjligt, oavsett hur de såg ut eller vad som stod i pappren.
Att det kanske är ännu vanligare i dag handlar säkerligen om att jakten har förändrats. Vi har mer vilt i Sverige nu än någonsin tidigare, enligt viltforskarna. Arter som dovvilt och vildsvin har fullkomligt exploderat under de senaste decennierna. Det har lett till en annan jaktkultur i landets södra delar. Nu handlar det ofta om drevjakter. Mindre såtar, mer folk och snabba puckar. Och då är det kortdrivare och stöthundar som gäller, ensamjakt med en löshund är faktiskt inte lika vanligt numera.
Och då landar vi i blandraserna. Hundar som enligt planen ska ha fler jaktliga egenskaper i samma kropp, alltså både drivande och ställande. Man korsar helt enkelt hundar som förhoppningsvis bjuder på allt som en jagande hund kan prestera.
Jag tror också att det i början, för sisådär 30 år sedan, framför allt var jägare som jagade väldigt mycket som skaffade blandraser. Och det vet alla, att en hund som får enormt mycket rutin i skogen ofta blir bra. Och så föddes ryktet om att blandraser jagar väldigt bra.
En av de bästa vildsvinshundar som jag har haft var en blandras. Kanske inte för att den hade fler raser i arvet, utan mest för att den hunden fick jaga massor. Rutinen gjorde att den fungerade bra.
Men om du vill värna om rasrena jakthundar, så ska du göra det. Du behövs. Klassiska raser måste få chansen att fortsätta sin utveckling mot framtiden. Jag tänker så med mina spetsar. Men jag kommer nog inte att kunna låta bli den dagen jag står inför en valpkull med två raser i, eftersom mitt mål är jakten, inte hur hunden ser ut eller vad som står i stamtavlan.

Nej, beagle är inget dåligt val. Inte om du vill ha en hund som jagar det mesta. Dessutom är min erfarenhet av beagle, av de hundar som är avlade för jakt, att de är mentalt väldigt bra, med stabil mentalitet och en ganska självsäker inställning till livet.
Gillar du jakt med drivande hund, självständiga hundar som näst intill klarar av att jaga in sig själva, så är rasen ett smart val. Det du gör är mest att styra och vinkla hundens intresse till de vilt som du vill att den ska jaga.
Det pratas en del om att nybörjare ska välja det som kallas ”enkla” hundar. Och då menar man ofta hundraser som delvis är avlade för att vilja vara uppmärksamma på sin ägare, raser som retrievrar och spanielar.
Men jag, som gillar löshundsjakten, är av en annan uppfattning. Jag kan inte se att beagle, drever, tax och basset är dåliga val för någon. Bara du själv älskar att jaga. Får en beagle det som den helst vill ha i livet, alltså mycket jakt, så får du med stor sannolikhet en fantastisk kompis.
Köp du en beaglevalp, satsa på att bygga en bra relation med mycket kontakt- och följsamhetsövningar. Jakten brukar en beagle lära sig alldeles själv.

Vissa hundar går i gång ordentligt på kommunikation med sina ägare. Det brukar leda till att ägaren ökar sin kommunikation med hunden. Eftersom det är trevligt.
Men det finns också en baksida. Hundar kan inte svenska. Däremot gillar många av dem att få bekräftelse. Jag kan ha fel, men det kan vara så att du bekräftar det som hunden gör i skogen på ett sätt som har skapat ett missförstånd.
Om hunden kommer tillbaka efter ett tragiskt dåligt sök, efter en alldeles för kort arbetsperiod, och du reagerar genom att titta på hunden och säga något får hunden bekräftelse för det som den just har gjort. Alltså att den har kommit tillbaka för tidigt. Kanske säger du något i stil med: ”Nej, ut, sök, jobba längre.” I så fall bekräftar du omedvetet hunden, ger den ett kvitto på att du vill att den ska vara hos dig i stället för längre ut. Eftersom hunden inte förstår vad du säger tar den bara med glädje emot bekräftelsen.
Jag har fått din fråga av många andra. En lösning, hur konstig den än låter ur ett mänskligt perspektiv, är att helt ignorera hunden när den kommer tillbaka eller när den vägrar att söka ut självständigt. Du ska inte ens titta på hunden. Prova det under den här säsongen. Påfallande många som har genomfört den taktiken får uppleva en förändring i hundens beteende. För varför ska hunden hålla sig nära dig när du inte ser och bekräftar den?
Glöm inte heller att hundens språk är tyst. Hundar pratar med sina kroppar, med fysiska signaler. Det betyder, rent generellt, att om man tittar på en hund så kommunicerar man med den. Det är därför som hundrädda människor som stirrar på hundar alltid får dem till sig. Och det är skälet till att du den här säsongen inte ens ska titta på din lajka om du vill att den ska bli mer självständig, oavsett hur mycket den jobbar för att få din uppmärksamhet.
Om det finns jaktlust i din hund, så kommer den att bli mer självständig om du drar ner på kommunikationen med den.