Drever tillhör den typ av jakthundar som är enkla att jaga in, om du frågar mig. Släpp hunden så lär den sig att jaga, om den har de rätta sakerna med sig i arvet. Det som framför allt behövs är tid i skogen, tillsammans med lite kvalitet i injagningen. Mer behövs sällan.
Men visst är det klokt att inte börja väldigt tidigt. Det är bra om hunden är färdigvuxen i kroppen, vilket för hundar i dreverns storlek brukar betyda att de ska vara 10–12 månader gamla. Då minskar riskerna för fysiska skador, förslitningar och annat trist.
Förväntan är alltid stor när en ung hund ska jagas in. Men den som har lite tålamod brukar komma ut som vinnare i längden.
När du väl börjar jaga in den unga drevern, är det klokt att låta det gå några dagar mellan varje släpp. Då hinner unghunden smälta det som den har varit med om, den hinner ladda om mentalt. Att börja relativt tidigt med en drever ser jag inte som fel, men för mycket
hårdkörning kan föra med sig bakslag.

Skallet handlar, som jag ser det, mycket om genetik, och vad som nedärvs. Jag har provat många tekniker med hundar som är extremt hårda i skallet, men det är svårt.
De tips jag har kanske du redan har provat, men här kommer de:
Testa att trigga hunden, att stressa fram skall. Gå med tiken i lina tills ni stöter upp vilt. Hon vill ju med stor lust förfölja. När du utan kommandon hindrar hennes lust, genom att helt enkelt hålla henne tillbaka i linan, kan skallet komma. Det är vanligt. Då kan du antingen släppa henne och hoppas. Eller så kan du, vilket jag föredrar, springa efter henne i löpan utan att släppa linan, eftersom det samtidigt bromsar, eller säg triggar, hunden.
Ett annat sätt är att bejaka dödskällandet. Trigga hunden genom att stötta, heja på och själv vara högljudd mot ett nyfällt vilt. Om hundens skall släpper då, fortsätt med det du gör så länge du orkar. Det kan skapa en vana hos hunden.
Eller också lär du hunden kommandot ”skall”. Öva tills det sitter som berget och låt hunden skälla i så många situationer och så länge som du orkar lyssna. Allt för att skaffa en vana hos hunden att använda rösten.
Ingen av dessa metoder är en säker väg till framgång. Dessutom har du en spaniel, en rastyp som egentligen är skapad för att inte skälla när den jagar.
Om du efter att ha provat tipsen ger upp, var inte sorgsen för det. Utnyttja i stället hundens sätt att jaga. Sätt på henne en pingla och fortsätt jaga så mycket du kan. Ha kul i skogen med hunden, skallgivning eller inte.

Många jakthundar som jagar och tävlar har svårt att hålla hullet uppe genom hela jaktsäsongen. Tyvärr är det många hundägare som tror att jaktkondition är detsamma som en mager hund. Detta är givetvis helt felaktigt och dessutom farligt. Jakthunden ska behålla normalt hull genom hela jaktsäsongen. Om den börjar bli riktigt mager måste den ha ett energifoder eller någon form av tillskott.
Du som tränar för tävling på elitnivå med din hund utsätter den för samma ansträngning som till exempel en elitskidåkare utsätts för under en motsvarande prestation. Inom idrotten är kosthållningen en vetenskap och helt avgörande för vilka resultat som den tävlande kan prestera. Detsamma borde gälla våra jakthundar.
Jag tycker inte att vi som är amatörer i ämnet hundmat, som egentligen handlar om näringsfysiologi, ska chansa. Ta kontakt med experter, leta reda på den kunskap som faktiskt finns. Du kan hitta mycket forskning, tips och fakta på nätet, exempelvis på skk.se (Svenska Kennelklubben), slu.se (Sveriges lantbruksuniversitet) och sva.se (Statens veterinärmedicinska anstalt). Många fodertillverkare har dessutom gott om information på sina webbplatser.
Men jag har generella tips, taktiker som jag själv använder. I början av lågsäsongen får mina hundar någon form av dietfoder av hög kvalitet. Detta för att de inte ska gå upp i vikt efter att ha jobbat väldigt hårt fysiskt under jaktsäsongen.
Steg för steg ökar jag näringsinnehållet i hundarnas mat, i takt med att fysträningen inför jaktsäsongen blir allt tuffare. När jakten drar i gång igen har jag alltid extra ransoner i bilen. Efter hård ansträngning får mina hundar små men energirika givor direkt i skogen. Mycket fett gäller, som till exempel matolja utrörd i ett par deciliter fet färs.
Om din hund inte är så matglad – prova dig fram till ett foder, eller ett extra tillbehör, som hunden uppenbarligen gillar.
Det finns också energifoder i små förpackningar att köpa. Dessa innehåller mat med extra mycket energi. Ungefär som det vi människor kallar energikakor.

Det där låter som en spännande idé som du definitivt ska prova. För varför skulle inte en vallhund kunna lära sig att spåra bra? Varför ska den inte kunna användas till dödsök?
Alla hundar har ett makalöst bra luktsinne, så spårningen ska inte vara ett problem. Ett tips kanske kan vara att träna hundens spårteknik i mörker, i alla fall om det är en vuxen och yrkesutbildad vallhund som har vant sig vid att använda synen som ett viktigt redskap.
Det där med dödsök tror jag inte heller blir ett problem. Alla hundar kan följa vittring, och alla hundar kan lära sig att markera.
Välj en av dina hundar som verkligen gillar att jobba med dig, trivs med att göra det som du vill att den ska göra. Börja från början med spårträningen och öka svårigheterna i takt med framstegen. Vänj hunden vid den vittring som du vill att den ska spåra, alltså vildsvinets vittring. Prova att presentera doften lekfullt och bygg fram en vilja att jobba med just den lukten.
Du ska helt klart prova. Jag känner hundar av andra helt ”fel” raser som klarar dödsök på vilt.

Att införliva en valp i familjen, där det redan finns en vuxen hund, brukar mycket sällan leda till problem. Om den tidigare ensamma hunden är stark och frisk. Då delar den oftast människornas toleransfyllda inställning mot nykomlingen. Alla hjälps åt att fostra, passa och föda den och valpen växer smidigt in i flocken.
Men är den befintliga familjehunden mycket gammal, sjuk eller orkeslös, kan bilden se annorlunda ut. Valpens livlighet och lekinviter blir snabbt påträngande för den gamla eller sjuka. Den tidigare så trygga och säkra familjehunden kan behöva ta till de starkaste medel som den har för att värja sig.
Den gamla hunden kan må så dåligt, av det som den anser vara ett intrång, att den helt enkelt väljer att gå undan. Om du ser sådana tendenser kan det vara läge att ”skydda” gamlingen. Inte genom att favorisera den, satsa hellre på att ge den lugn och ro när du ser att den tröttnar på valpen. Ge valpen mycket av din
tid, utan att alltid blanda in den gamla hunden. Jag tycker att man helt enkelt ska ta hänsyn till den gamla hunden. Låt den få vara i fred tillräckligt mycket, låt den själv bestämma hur mycket kontakt och lek den vill ha, och klarar av, med nykomlingen.
Det kan också vara klokt att inte alltid promenera och rasta båda hundarna samtidigt. Gamla hundar är som gamla människor ofta är. De vill ha det som det alltid har varit, de gillar tydliga rutiner. Så håll kvar en del av dina vanor med den gamla.
Därmed inte sagt att valpen och gamlingen ska hållas isär hela tiden. Tvärtom. Om den gamla uppenbarligen trivs i valpens sällskap så ska den få vara där.
Var också tydlig mot båda hundarna. De regler som du har satt upp gäller. Valpen har inga fribiljetter, jämfört med den äldre. Om du bygger en bra relation med valpen så ser den gamla hunden det. Gamlingen
blir trygg av att du är tydlig.

Jag har läst ett par studier i ämnet. Konstigt nog finns det flera svar att hitta där. I vissa fall sägs att ensamvalpar får lite svårare med sociala beteenden, att de kan bli kinkiga med maten och det vi i mänskliga termer kan kalla bortskämda. I andra fall ser man inga sådana tendenser.
Många erfarna hundägare menar att en valp ur en stor kull kämpar hårdare för sin mat. Konkurrensen vid kullens matskålar skapade i så fall ett beteende, det vill säga äter man inte snabbt så blir man utan. Möjligen kan det gå åt andra hållet också, att en ensamvalp äter lite när den har lust, maten finns ju alltid kvar.
Jag har egen erfarenhet. Vid två tillfällen har jag tagit ensamvalpar. En av dem blev en mjuk och naturligt följsam vuxen hund. Den andra växte upp till en dominant hund, extremt självständig och hård i jakten. Inga fasta slutsatser där heller.
Jag tror, helt ovetenskapligt, att det framför allt handlar om individuella skillnader. I en valpkull, stor eller liten, föds individer med lite olika mentala förutsättningar. Ibland är de skillnaderna stora bland kullsyskon. En del ensamvalpar kan säkert forma beteenden som påverkar senare i livet. Hos andra, med ett annat mentalt arv, spelar det säkerligen mindre roll.
Är uppfödaren erfaren ställer du frågan där. Om inte, prata med någon i rasklubben eller en hundförare som är van vid rasen. Kanske får du kloka råd där.
Det viktigaste, som jag ser det, är hur du fostrar och formar valpen när du har hämtat den. Det brukar lägga grunden för hur hunden blir, oavsett hur många valpar det var i kullen.

Kanske har du gjort misstaget att jaga in hunden fullt ut, innan du la in den detalj som kallas följsamhet i ekvationen. De råd som jag har handlar om att backa bandet hela vägen och börja om från början. Ovanpå det kan en annan taktik i skogen när nästa jaktsäsong startar hjälpa till att ändra blandrasens beteende.
Nu är det lågsäsong, alltså inget jobb som löshund alls för en gråwachtel. Börja med att göra dig själv intressant, mycket lek och enkla uppgifter som hunden klarar och blir belönad för. Överraska hunden med allt möjligt som den gillar och tänder på. Korta uppgifter som avbryter de vanliga rastningarna: kasta en klöv, låt hunden hitta en bit skinn från vilt som du vill att den ska jaga, dra korta spår med rejäla belöningar i slutet (leta dig fram till de belöningar just din hund går i gång på).
Tänk ”fem minuter varje dag”. Det behövs inte mycket för att göra en hund glad och mer intresserad av sin människa.
När du märker att hunden blivit lite mer uppmärksam på dig och det som du gör är det dags att lägga in lite krav i träningen. Öva in tre kommandon: ”nej”, ”sitt” och ”kom”. I den ordningen. Då jobbar du med att ett kommando innebär att hunden ska utföra ett moment. ”Nej” betyder stopp, avbryt, lägg av med det som du just nu gör. ”Sitt” låser fast hunden där den just nu befinner sig. De två kommandona – när de sitter i hundens medvetande – brukar leda till att du får hundens uppmärksamhet. Då, först då, kallar du in den.
Börja enkelt, alltså enkelt för dig. I situationer och i omständigheter där du är näst intill 100 procent säker på att det som du vill fungerar.
Stegvis ökar du sedan kraven, samtidigt som du fortsätter med del 1, alltså lekarna och de enkla, för hunden lönsamma, uppgifterna.
När jakten börjar igen gör du så här:
När du hör upptaget, går du dit. Med hjälp av pejlen följer du med i hundens drevlöpa. Då är du närmare hunden när den väl slutar jaga, än om du har stannat där du släppte den. Kalla in i hundens bakslag. Chansen är stor att det lyckas, om du lagt tid på träning under lågsäsongen.
Nu kommer tricket. När du har fått hunden att komma på inkallning i skogen, berömmer du helt kort och skickar direkt ut den på sök igen, ut till ny jakt.
Om du gör ungefär som jag beskriver här blir du vad man skulle kunna kalla en belöningsmaskin för hunden. Det brukar göra hunden betydligt mer följsam.
Förmodligen har du en duktig jakthund, med enorm jaktlust, en sådan som vi alla egentligen vill ha.

Det enklaste rådet, eftersom du har en fungerande inkallning, är att öka trycket i din vissling. Köp en pipa som hörs. Till exempel den typ av fotbollsdomarpipa som italienska domare använder för att signalen ska höras över 50 000 vrålande italienska fans. Öva med den, så hunden lär sig att det galet höga ljudet betyder samma sak som din vanliga vissling.
En annan taktik är att lära terrier att alltid ta sina egna slag tillbaka.
Häng med henne i drevlöpan när du har hört upptaget. Följ linjen i pejlens handenhet, och rör dig snabbt. Då är du nära hunden när den släpper, tappar spåret eller blir stoppad av en annan jägare. Vissla in henne, men direkt när du ser i handenheten att hon rör sig mot dig, så ska du tystna. Börja gå i motsatt riktning, i samma drevlöpa, alltså i terrierns eget bakslag. Knalla på och hon är tvingad att följa efter.
Sätter hon sig igen gör du om samma sak. Envist rör du dig snabbt ”bakåt”. Alla hundar som jag har jagat med har till slut lärt sig att enda sättet att nå fram till hundföraren är att knalla på i bakslaget.

Nej, jag tror inte att det är nödvändigt att alltid låta en hund ragga sig trött. I alla fall inte din hund, som uppenbarligen vet vad den ska göra – och dessutom gör det bra.
Det mesta när det gäller träning och injagning av hundar, tror jag, handlar om individen. Det finns hundar som man vinner på att låta arbeta länge i lugn och ro med ett fällt vilt. Både för präglingens och självkänslans skull. Å andra sidan finns det individer där den taktiken i det närmaste är onödig.
Injagningen av din älghund har gått bra. Söket fungerar, hunden hittar älg, ståndarbetet och förmågan att ställa om verkar sitta redan nu. Dessutom är det älg skjuten för hunden. Visst skulle jag låta hunden ragga, berömma den och njuta av situationen intill älgen en stund. Men inte behöver din hund klä av älgen in på skinnet. Avbryt när du själv vill.

Under ett drevprov hamnar ordet hårdhet under begreppet skallmarkering, eller nyansering. Hårdhet innebär att hunden skallar sparsamt, trots att den har bra kontakt med drevdjuret. Motsatsen, att vara lös i skallet, är en hund som skäller intensivt och ofta också om den ligger långt efter drevdjuret. En riktigt lös hund kan låta som om den har fullt drev, trots att den egentligen bara går och väcker i slag.
Som jag ser det är en lagom hård hund ärlig. Du vet att den har drevdjur framför sig när den skäller. Det ser inte jag som så negativt. Men visst, en drever ska skälla tätt när den jagar.
Jag tror att det där med hård eller lös i skallet är en ärftlig egenskap. Jag tror inte att man kan träna fram ett tätare skällande. Men om du är inne på att gå drevprov med hunden, så gör det. Ju fler hundar som prövas, desto bättre avelsutvärderingar. Och sådana behövs, för rasens skull.
Å andra sidan, din hund är fortfarande mycket ung. Jag tycker att du ska ha lite tålamod och jaga på. För det kan vara så att bristen på rutin gör att din tik har en del problem med drevlöporna. Vänta med drevprov till nästa säsong.
Kanske är hunden ung och ivrig, och har ett högt tempo som helt naturligt leder till kortare eller längre tappter som gör att skällandet går ner i intensitet. Hunden kanske helt enkelt springer fortare än hon tänker, om du förstår vad jag menar.
Kanske vinddriver hon då och då, till och med ofta. Det leder alltid till att hunden får bekymmer med att hålla drevlöpan, vilket gör att skallintensiteten går ner.
Kanske tappar din unga hund avståndet till drevdjuret på grund av dessa skäl. Då blir hon automatiskt gles i skallet.
Så ge unghunden chansen att mogna, att lära sig att jaga, innan du litar på dem som kallar henne alltför hård i skallet.