Om du ska lossa skott med eldvapen, till exempel kaliber .22LR, inom detaljplanerat område måste du söka skottlossningstillstånd från Polisen. Det första som du ska göra är alltså att kontrollera om området omfattas av detaljplan, vilket är sannolikt utifrån det som du beskriver.
För duva finns dock möjlighet att använda luftvapen, enligt vissa strikta begränsningar. Skyddsjakt, i enlighet med det som du beskriver, sker med stöd av jaktförordningen bilaga 4 punkt 2: Tamduva (stadsduva) får jagas i en anläggning för att där förhindra skada eller annan olägenhet.
Om vi då går vidare till Naturvårdsverkets föreskrifter, NFS 2002:18, finns två relevanta paragrafer:

• § 20 anger att luftgevär med en minsta kaliber av 5,5 mm får användas vid skyddsjakt enligt §19 första stycket, om projektilen har en utgångshastighet av 180 meter per sekund och om den har konstruerats för att expandera/deformeras.
• § 19 anger i sin tur att sådan skyddsjakt är den som gäller med stöd av jaktförordningen bilaga 4 efter bland annat stadsduva.

Således krävs att luftgeväret har kaliber 5,5 mm och en utgångshastighet om minst 180 m/s, samt att du använder kulor som expanderar/deformeras (till exempel diaboler eller liknande, de smetas ju ut vid träff).

Grundregeln är att djur ska avlivas med lagliga jaktmedel. För ett rådjur är det ju kulgevär klass 1–2 eller hagelgevär som gäller.
Å andra sidan finns förutsättningar att hävda olika former av nödrätt om man väljer att frångå jaktlagstiftningens regler på vad man får jaga med. Helt klart är dock att samma regler inte gäller vid nyttjande av § 40c som vid till exempel eftersök, där jägaren har större friheter.
Om avlivningen går till på rätt sätt och inte orsakar viltet onödigt lidande har jag svårt att se att man som jägare hamnar i knipa. Men det är klart att ett misslyckat avlivande där djuret orsakas onödigt lidande skulle kunna leda till problem för den som försöker avliva viltet.

Ekorre är inte ett djur där det finns anmälningsplikt. Om du kör på en ekorre, vare sig den dör eller inte, har du som bilförare inga skyldigheter att agera på något särskilt sätt.

Grundregeln är att djur ska avlivas med godkända jaktmedel (alltså gevär av sådan typ som normalt är tillåten för jakt efter det djuret).
Om personen kan utföra en avlivning på ett i övrigt korrekt sätt, som inte orsakar djuret onödigt lidande, kan denne sannolikt använda sig av andra hjälpmedel. Men det bygger naturligtvis på att avlivningen sköts på ett bra sätt. Det kan dock komma att prövas från fall till fall.
De djur som ska anmälas via 112 vid trafikolycka är björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår och örn.

En klok grundregel är att använda sådana vapen som normalt är tillåtna vid jakt.
Eftersom avlivning i det här fallet inte är att klassificera som jakt gäller dock inte jaktlagstiftningens vanliga regelverk för jaktmedel. I fallet med avlivning av skadat vilt (som inte har skadats vid jakt) gäller i stället att djuret ska avlivas på sådant sätt att det inte orsakar onödigt lidande eller är att betrakta som djurplågeri. Det är alltså tillåtet att använda såväl vapen i fel klass respektive annat än jaktvapen (yxa eller kniv till exempel) om avlivningen görs på rätt sätt.
Vad gäller lossande av skott inom detaljplanerat område gäller dock att det inte är tillåtet, även om det inte handlar om regelrätt jakt utan avlivning.

Om du anträffar djuret av en slump, och alltså inte har varit ute och sökt efter det, har du rätt att avliva djuret med hänvisning till jaktförordningen § 40c. En sådan avlivning får ske även på annans mark och på icke-lovlig tid.
Du får däremot inte aktivt söka upp olycksplatsen och utföra avlivandet, det är bara personer som agerar på uppdrag av Polisen inom ramen för Nationella Viltolycksrådet som får göra det.
Tänk på att avlivning av djur på väg ställer stora krav på säkerhet och att du som avlivar djuret naturligtvis är ansvarig för ditt skott, även om själva avlivandet sker med lagligt stöd.

Regler för avlivning av skadat vilt återfinns i jaktförordningen § 40c. Den anger att om vilt anträffas i sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl bör avlivas får detta ske, även om djuret är fredat eller om avlivning sker på annans mark.
Att djuret är fredat kan antingen innebära att det är ett djur utan jakttid, eller ett djur som får jagas men att årstiden eller tiden på dygnet är fel. Huruvida djuret, i ditt exempel en älg, är skadat av en varg eller på annat sätt regleras inte.
Däremot skrivs ju också i föreskriften att djuret måste ”anträffas”, vilket antyder att det måste ske av en slump. Huruvida man får följa efter ett djur som reser sig och flyr är alltså mer oklart, och mig veterligen finns inga rättsfall i frågan. Vid en domstolshantering av ett sådant ärende skulle det sannolikt vägas in flera olika aspekter, till exempel årstid, förföljandets längd, användande av hundar eller fordon och viltets skada, och därigenom skulle domstolen komma fram till en slutsats.
Oavsett vilket är det inte en fråga för länsstyrelsen utan för Polismyndigheten, och det är till Polismyndigheten som man ska anmäla om man avlivar ett vilt i enlighet med förordningen.

Reglerna för att skjuta luftgevär säger att vapnet, för att räknas som effektbegränsat, ska ha en effekt om mindre än 10 joule (räknat 4 meter från pipans mynning). Sådana vapen är licensbefriade, men den som äger vapnet måste vara minst 18 år. För den som är under 18 år och vill skjuta med sådana vapen gäller att skyttet ska ske utanför område belagt med detaljplan och under uppsikt av någon som har fyllt 20 år.
Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter, RPSFS 2000:26, 3 kap. 1 § anges att ”tillstånd enligt 3 kap. 6 § tredje stycket ordningslagen krävs för en skjutbana som är avsedd för skytte med sådana skjutvapen som är tillståndspliktiga enligt vapenlagen och för en skjutbana inom ett tivoliområde”.
Så länge det skytte som du bedriver är med vapen som inte är tillståndspliktiga, alltså effektbegränsade enligt vad jag har skrivit ovan, gäller alltså att du inte behöver söka tillstånd för att bygga en sådan skjutbana.

En jaktklubb får bestämma i princip vad som helst på ett årsmöte, så länge det inte strider mot klubbens stadgar. Inklusive att de ska införa böter eller straffavgift.
Jag förmodar att du förväxlar äfo (älgförvaltningsområde) med äso (älgskötselområde).

Som regel gäller att den som har uppfört jakttornet, som anses vara ägare av tornet, kan ställas ansvarig för eventuella skador som orsakas om tornet går sönder och någon skadas.
Det finns dock vissa fallgropar i frågan. Dels kan det bli fråga om vem som faktiskt äger tornet, är det uppfört av befintligt jaktlag eller något tidigare jaktlag? Det kan också vara fastighetsägaren som har jakträtten men någon annan som har byggt tornet (en yrkesjägare, kanske), vilket också krånglar till situationen.
Vidare tas i viss mån hänsyn till hur aktiv den som har skadat sig har varit. Är det till exempel en person som inte ska ha tillträde till tornet i normala fall (en privatperson som klättrar upp i ett jakttorn för att spana efter vilda djur, kanske) som skadar sig gäller även då grundregeln att den som har uppfört tornet kan ställas till ansvar. Men om jägaren exempelvis har ställt ner stegen så att privatpersonen måste lyfta upp stegen och luta den mot tornet för att klättra upp kan det eventuellt anses att jägaren inte ska ställas till svars eftersom den som skadade sig har varit så aktiv i processen.
Skyltar som sätts upp har ringa betydelse, det är faktiskt inte säkert att alla kan läsa eller ser skyltarna.
Som du märker är det inte helt glasklart, men grundregeln är att den som har byggt tornet också äger det och är ansvarig för eventuella skador som kan orsakas om någon trillar ner från tornet.