Precis som du skriver är det lite lurigt med tillfällig förvaring och transport av vapen. Det är framför allt vapenlagens 5 kapitel som är relevant att kolla på. Där står det bland annat:
1 § Den som innehar skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den.
2 § När skjutvapen inte används ska de förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme.
4 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare ska vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt egendomen. Vapnet ska vara oladdat och, i den utsträckning det är lämpligt, isärtaget och nerpackat.
Det kan vara svårt att säkert veta vad som skulle definieras som “lika säkert” förvaringsutrymme, men ett klass 3-lås är sannolikt helt okej. Dock kan det bli svårt att hitta något som faktiskt går att använda. Så det är dessvärre väldigt svårt att komma med några bra tips på vapen som inte med enkelhet går att dela.

Det var först när jaktförordningen skrevs år 1987 med syfte att komplettera jaktlagen som halvautomater formellt blev tillåta vid jakt i Sverige. Innan dess krävdes det mycket speciella skäl för att få jaga med halvautomater.

I mina öron låter det som att du har köpt Norma hagelammunition i kaliber 12 och med ditt skjutmått mätt utsidan på patronen samt längden på en skarp patron, vilket stämmer med måtten på en patron i kaliber 12/70.
Patronlängden på kaliber 12 kan variera mellan 65 och 89 millimeter, vilket då avser längden på den avfyrade hylsan. Vilken patronlängd som just ditt vapen är avsett för kan du se på pipans stämplar alternativt på licensen.
Om de patroner som du har köpt inte passar i ditt vapen beror det helt enkelt på att ditt hagelvapen inte är i kaliber 12 utan möjligtvis kaliber 16 eller 20.

Mycket riktigt så förekommer skillnader i tillåtna vapen och kalibrar inom EU. Att endast enkelpipiga hagelvapen får användas vid jakt med slug i Sverige beror på att Naturvårdsverkets föreskrifter endast medger detta.
Vapnet ska även vara försett med riktmedel som visar vapnets träffpunkt. Detta grundar sig på tester som har visat att samskjutningen med slug i dubbelpipiga hagelgevär helt enkelt är för dålig.

Vi har dessvärre inte fått några indikationer på att regeln kommer att ändras i samband med att vapenutredningen blir en ny lag, även om Jägarnas Riksförbund självklart har framfört detta önskemål till beslutsfattarna.
Frågan var inte med i utredningen, så chansen att det fattas ett beslut om ändring är tyvärr väldigt liten.

Det låter som ett mycket märkligt problem. I ditt fall verkar det som att du har kontrollerat det mesta med vapnet och åtgärdat de fel som du har hittat. Då träffbilden är bra men träffläget ändras låter det som att det är någonting som ligger emot pipan.
Man skulle även kunna spekulera att den vapenvård som du gör mellan varje skyttetillfälle skulle kunna påverka. Är det kanske så att du har snabbfästen och plockar av kikarsiktet mellan besöken på skjutbanan? Då kan det vara där som problemet ligger.
Det råd som jag kan ge är att skjuta på samma sätt utan att ändra något mellan gångerna och sedan försöka utesluta de tänkbara felen. Annars får du vända dig till en vapensmed som får felsöka.

Du ska i sådana fall antingen låsa in geväret i bilen och ta med dig vital vapendel, eller bära med dig skjutvapnet fram. Det är inte tillåtet att lämna vapnet under så bristande tillsyn som det innebär att lämna kvar det vid skjutbänken för att gå långt därifrån och markera en serie.

Då stål är lättare än bly så tappar det fart snabbare än bly, varför man ofta brukar rekommendera två US-storlekar större vid användning av stålhagel än vad man hade valt med blyhagel.
Vad gäller laddningen så har stål större volym än bly med en laddning av samma vikt. Så även om man använder någon US-storlek grövre stålhagel kommer antalet hagel fortsatt att vara ungefär detsamma som en två US-storlekar mindre blyhagelladdning.

Du har helt rätt i att antalet vänstervapen på marknaden är färre och ofta dyrare jämfört med vapen för högerskyttar. Dock tillverkar flera av de större vapentillverkarna vänstervapen i många olika modeller och i många fall är prisskillnaden förhållandevis liten. Så jag skulle trots allt rekommendera dig att köpa ett vapen i vänstermodell, då såväl anläggning som repetering blir betydligt enklare med ett vapen som passar dig.

Det stämmer att det finns ett förslag i EU att förbjuda bly i kulammunition, även för klass 1. Förbudet kommer i så fall att börja gälla någon gång tidigast under hösten eller vintern 2026, beroende på hur lång övergångsperiod som beslutas. I skrivande stund har dock inte ett beslut fattats formellt, så vi vet ännu inte om eller hur det kommer att genomföras eller vilka detaljer som kommer att gälla, men i grova drag är det vad som är känt i skrivande stund.
Det finns inga tekniska bekymmer med att skjuta alternativ ammunition i din studsare, även om den är gammal. Det problemet gäller dock hagelgevär där äldre vapen med trång borrning kan gå sönder vid skytte med stålhagel och det kan även bli farligt för skytten. Däremot kommer du, precis som när du byter mellan olika sorters blyammunition, behöva skjuta in ditt vapen på nytt och du kan även behöva prova olika sorters ammunition för att hitta en som fungerar bra för ditt vapen och i din kaliber.

Om din fråga handlar om Polisens tolkning av övergångsreglerna är svaret att du kan byta vapen så länge de är i samma, eller en lägre, klass. En studsare i klass 1 (8×57) kan du således byta mot en annan i klass 1 (.308) utan att det möter några hinder.
Polisen har sedan förra våren haft inställningen att vapenbyte endast kan ske en gång på vapen som innehades innan kraven på jägarexamen kom, men den tolkningen har de nu meddelat att de ändrar tillbaka. Hädanefter kommer den som hade ett vapen innan kravet på jägarexamen kom kunna byta sina vapen obegränsat antal gånger, så länge bytet sker inom samma vapenklass, eller till en lägre, och inom ett år efter att det föregående vapnet avyttrades.

Längden på pipan kommer att ha påverkan på utgångshastigheten och förbränningen, men inte nödvändigtvis på precisionen.
Räffelstigningen spelar i det här fallet ingen roll med laglig längd på pipan, det vill säga 45 cm. Det viktigaste är att välja kula och krut med omsorg.

Den så kallade jaktvapengarderoben medger att man efter avlagd jägarexamen kan anses ha behov av fyra jaktvapen utan vidare behovsmotivering. Utöver dessa fyra kan man med en enklare motivering få licens på ytterligare två vapen. Behovet av dessa måste styrkas och det behovet ställs då i relation till ens övriga vapeninnehav.
Jägarnas Riksförbund jobbar för ett utökande av jaktvapengarderoben.

Det här är en fråga som verkligen var på tapeten när de blyfria kulorna började bli vanligare bland svenska jägare.
I NFS 2023:8 kom dock en uppdatering där kravet för att uppnå klass 1 med blyfria kulpatroner beslutades till en kulvikt om minst 7,7 gram och en anslagsenergi om minst 2 000 joule på 100 meter. Den lägre viktgränsen för blyfria kulor medför därför att det i dag finns många blyfria kulpatroner i kaliber 6,5×55 som klarar gränsen för klass 1.

De delar som är licenspliktiga på ett vapen av AR-modell är pipan, slutstycket och upper receiver. När du köper ett nytt komplett AR-vapen så har samtliga delar samma serienummer och därför omfattas dessa av en och samma licens.
Magasin med över 10 skotts kapacitet är som bekant tillståndspliktiga, men då du har licens på vapnet som dessa passar till så får du även inneha aktuella magasin.
Övriga eftermarknadsdelar är således licensfria.

När man söker en ny vapenlicens ska den aktuella piplängden på vapnet anges. När du väl har jaktlicens på vapnet kan du korta pipan utan att ändra licensen. Minsta piplängd för kulgevär är 45 cm och för hagelvapen 48 cm. Om du däremot säljer vapnet efter att pipan har kortats så ska den nya piplängden anges i licensansökan.
Precis som du nämner så har AR-vapen för jakt en piplängd på minst 18 tum, det för att uppfylla kraven på 45 cm piplängd. En sådan pipa är det alltså inte tillåtet att korta.

När det kommer till val av hagelgevär finns det ett flertal aspekter som man bör väga in. Först och främst vilken är den huvudsakliga jakt eller skytteform som hagelgeväret är tänkt att användas till?
Halvautomater har fördelen att man får in ett skott extra i magasinet till skillnad från ett brytvapen och det ger även en mindre rekyl. En halvautomat kan även vara fördelaktig om man jagar fågel från trånga gömslen, då man slipper bryta vapnet vid omladdning.
Men det viktigaste när det kommer till hagelvapen är att vapnet passar skytten, så att anläggningen blir rätt varje gång.

Fråga en kunnig vapensmed om pipans kondition. Förmodligen rekommenderar vapensmeden pipbyte, vilket är enkelt att göra. Eftersom bössan har skjutits på bana sedan mitten av 1960-talet – alltså i 60 år – bör pipan vara sliten.

Det finns många anledningar till att ett vapen kan klicka, tyvärr, däribland fabrikationsfel. Det är dock vanligare att det beror på undermålig vapenvård eller att slagstiftet inte slår tillräckligt djupt.
Om du kollar anslaget i tändhatten på den klickade patronen så kan det ge en fingervisning. Är det inte lika djupt som på övriga tomhylsor såskulle jag börja med att utföra ordentlig vapenvård av framför allt slutstycket alternativt vända mig till en vapensmed som får kontrollera vapnet.
Det är dock viktigt att skjuta in vapnet med den ammunition som man ska jaga med, då övningsammunition och jaktammunition kan ha olika träffläge.

Då anatomin generellt skiljer sig mellan män och kvinnor har många vapentillverkare gjort anpassningar för att vissa vapenmodeller ska vara bättre lämpade för kvinnor. Anpassningar innebär oftast en kortare kolv samt ett smalare och brantare pistolgrepp för att passa kortare armar och mindre händer. Dessa modeller säljs ofta under benämningen “compact” och saluförs av flera vapentillverkare, ofta med högre eller justerbar kolvkam.

Vi börjar med en Widforss-katalog från 1939. Som enda amerikansk studsare finns Winchester bygelrepeter modell 71 i .348 Winchester, som togs fram just för denna modell. Pris: 225 kronor. I 1948 års katalog finns modell 71 med, men den kostar nu 335 kronor.  Modell 70 finns i kaliber .30-06, pris: 375 kronor. Winchesters halvautomatiska studsare modell 07 i kaliber .351 finns med men är inte prissatt, vilket tyder på att den inte fanns i lager. Som jämförelse kostade en Husqvarna 640 repeterstudsare 238 kronor.
I Widforss katalog från 1950 är emellertid de amerikanska studsarna helt borta. Kanske var det så att de som var med i 1948 års katalog var lager från före kriget, importen från USA kom knappast i gång så snabbt.
Vi går fram till Widforss katalog 1961. Den innehåller många amerikanska vapen. Modell 70 beskrivs som ett förnämligt vapen och finns för .220 Swift, .264 Win Mag, .30-06, .308, .338 Win Mag, pris: 685 kronor. I .375 H&H Mag är priset 735 kronor. Vidare finns modell 70 African i .458 Mag för 1 525 kronor. Jag vet inte hur många Winchester modell 70 som såldes, men förmodligen var det inte många, man ser dem sällan på begagnatmarknaden. En ny bygelrepeter modell 88 i kaliber .308 eller .358 är prissatt till 720 kronor. Den klassiska bygelrepetern modell 94 kostar 430 kronor och Winchesters halvautomatiska studsare modell 100 i .308 fås för 795 kronor. Remingtons halvautomatiska studsare Woodmaster kaliber .30-06 kostar 760 kronor. Som jämförelse kostar Husqvarna i 1600-serien från 415 kronor upp till 700 beroende på utförande.
I Vapen-Depotens katalog från 1955 finns Remington Gamemaster pumprep 760 i kaliber .30-06 för 550 kronor och Remington halvautomat  Woodmaster i .30-06 kostar 750 kronor. En ombyggd amerikansk militär Enfield .30-06 kan fås för 210 kronor. Dessutom finns åtskilliga Winchester, Remington och Savage .22LR och .222R studsare i olika utföranden.
Angående kikarsikten är det till stor del en klassfråga när de blev mer allmänna. Ser man i förkrigsvapenkataloger så är det ett vanligt tillbehör, väldigt många tyska dubbelstudsare och drillingar från den tiden har gamla hakmontage, även om kikarsiktena har försvunnit genom åren. De som köpte dessa vapen hade råd med ett förhållandevis dyrt kikarsikte.
För den “vanliga” jägaren var det annorlunda. Jag är själv uppvuxen på en gård på landet med jakt som ett naturligt inslag i livet. Här fanns knappast några kikarsikten när jag började bli jaktintresserad på 1950-talet. När vårt första älgjaktlag bildades 1965 var vi cirka tio jägare och vad jag minns var det bara två som hade kikarsikte. Men då började det komma förhållandevis billiga japanska och amerikanska kikarsikten som komplement till de dyrare tyska, och snart var ett kikarsikte standard på Husqvarna-studsaren. Detta accentuerades mer när rådjuren snabbt ökade i antal och vi började skjuta dem med kula. Kanske var det under 1970-talet som kikarsiktet blev standard på studsaren.
Angående märkningen av Pecar vet jag inget. Pecar låg prismässigt mellan de billiga japanska och amerikanska siktena och de dyrare tyska som Zeiss. Det speciella med dem var att det gick att enkelt byta riktmedlet som kunde köpas separat.

Naturvårdsverkets föreskrifter medger att en jägare som bedriver såväl grytjakt som jakt med ställande hund efter grävling kan beviljas licens för enhandsvapen av både enkel- och flerskottstyp.
För att beviljas licens på ett enhandsvapen ska det föreligga synnerliga skäl, och för enhandsvapen av flerskottstyp anses det endast föreligga ett behov om jakt och viltvård bedrivs yrkesmässigt eller genom annat kvalificerat behov.
För att beviljas licens på ett enhandsvapen ska den sökande visa att denne kan handha ett sådant vapen. Det kan du som söker visa genom till exempel utbildning hos ett auktoriserat skytteförbund eller annan utbildning i vapenhantering som har genomförts i till exempel Försvarsmaktens regi.
I de fall en licens beviljas för flerskottsvapen är den tidsbegränsad till max fem år. Beviljas du däremot en licens på ett enhandsvapen av enskottstyp ska den endast i undantagsfall vara tidsbegränsad. Polisen finner stöd i sin bedömning i rättsavdelningen handbok för handläggning av vapenärenden.

Vapnet är definitivt inte en Husqvarna. Dels stämmer inte tillverkningsnumret med någon Husqvarna och dels står det alltid Husqvarna vapenfabrik någonstans på alla bössor därifrån. Det framgår heller inte vilken typ av vapen det är.
Det går inte att fastställa vilken patron som bössan är avsedd för med givna uppgifter. Det fanns flera randpatroner som var 57 mm. Utöver 8x57IRS fanns 8x57IR (inte samma kula), 8x57R och 8x57R/360 med flera. Kulan till en 8x57IRS är inte 8 mm utan 8,2 mm. De äldre, som 8x57R, är avsedda för blykula och svartkrut.
Försök absolut inte skjuta en patron som eventuellt passar utan att först rådfråga en kunnig vapenhantverkare.

Min absoluta tolkning är att utlåning får ske utan intyg inom familj eller hushåll. I ditt fall ska det alltså räcka med att du medför din fars orginallicens. Det här förtydligas i vapenförordningen 7 kap. 1 §.

Om du ska ha vapen med dig i sommarstugan för att kunna jaga eller ägna dig åt målskytte under tiden som du är där, ska du ha vapnet väl gömt och delat så att du hela tiden bär med dig vital del. Trots att det är din sommarstuga, och du vistas där under en längre period, gäller inte att du kan förvara vapnet i vapenskåp i sommarstugan.

För att ange när din Husqvarna är tillverkad måste jag ha tillverkningsnumret.
Det tillverkades tre modeller med den kaliberspecifikation som du anger. Modell 49 A 1901–1913, modell 52 A 1913–1929, samt modell 17 A mellan åren 1884 och 1930. Modell 49 A och 52 A har topleveröppning, medan 17 A har en hävarm framtill under piporna för att öppna bössan.
Till hagelpipan kaliber 16 finns ammunition, men inte till kulpipan kaliber 28. Kulpatronen är inte tillåten för jakt. Den har en omantlad blykula och är avsedd att laddas med svartkrut, som inte är tillåtet för jakt.
Värdet på bössan, oavsett vilken modell det är, är lågt. Rent ekonomiskt är den förmodligen inte värd att renovera. Om den ändå ska renoveras så gör det mycket varsamt, låt den gamla patinan vara kvar.

Jag bifogar bild på en 17 A med ammunition.

Ja. Om två jägare bor tillsammans behöver de inte ha åtskilda skåp utan kan förvara sina vapen i samma.

Det var helt rätt att lämna det gamla obrukbara salongsgeväret utan licens till polisen för destruktion. Ett sådant vapen saknar ekonomiskt värde.

Tyvärr är det alltför lite information för att jag ska kunna ge ett utförligt svar. Baikal tillverkade många olika modeller av bockhagelbössor, från det allra billigaste på marknaden upp till fina sidolås-lyxvapen. Tillverkningsnumret säger mig ingenting. I Jakt & Jägare nummer 12/2014 finns en utförlig artikel om Baikals vapen.
Du nämner att du är speciellt intresserad av trångborrningen. På skeetvapen som MC 6 och MC 8 hade Baikal en speciell borrning, Bell choke, eller säckborrning på svenska. För övrigt har Baikals jaktvapen helt normal choke, i kataloger anges den oftast som 1/1–1/2 eller 1/4–3/4. En vapensmed kan mäta trångborrningen i den aktuella bössan med ett speciellt mätverktyg.

Så länge det är ammunition i kaliber 6,5×55 Swedish Mauser kommer det att gå utmärkt att skjuta den i vapen i kaliber 6,5×55 Swedish Mauser.
Piplängden påverkar utgångshastigheten, men inte nödvändigtvis precisionen. Generellt fungerar 6,5×55 bättre i lite längre pipor, så det kan du ta i beaktande när du väljer vilken Tikka T3 som du ska köpa.

För att få låna ett vapen utan att ansöka om tillstånd från polisen krävs att du redan har tillstånd att inneha vapen av samma typ och för samma ändamål som det vapen du ska låna. Då du ännu inte har någon egen vapenlicens måste du alltså söka tillstånd från Polisen.
Mer information om det här hittar du på Polisens webbplats.

Under andra världskriget hade Sako fullt upp med att tillverka militära vapen och ammunition. Efter krigsslutet kom det naturligt nog inga nya order på sådant, utan de var tvungna att hitta en civil marknad. Det blev bland annat diverse maskiner och tillbehör för textilindustrin.
På jaktvapensidan hade man redan på tidigt 1940-tal tagit fram en enkel repeterstudsare för klena patroner som .22 Hornet och deras egen 7×33. Modellbeteckningen var L46. Den tillverkades i liten skala med stock av björk. 1946 var det dags att sätta den i serieproduktion. Först tillverkades 800, som utöver på hemmamarknaden såldes i Norge och Danmark. Även Frankrike och Belgien köpte en del. Den svenska marknaden var trög, vi hade våra bra och förhållandevis billiga Husqvarnastudsare i olika utföranden.
In på 1950-talet blev det hård konkurrens för tillverkningen av maskinerna för textilindustrin och den upphörde snart. Så något måste fylla tappet. Även om marknaden i Europa köpte L46-studsarna behövdes det större kvantiteter för att det skulle bli riktigt lönsamt. Sako koncentrerade sig då på den amerikanska marknaden. L46-studsarna modifierades något med stock av valnöt, en snyggare varbygel och den kamrades för patroner som .222 R och .218 Bee som var intressanta för USA marknaden.
Sakos historia i USA är intressant. En Jan Winter fick runt 1948 se en Sako L46 hos den stora amerikanska vapen-handlaren Abercrombie & Fitch i New York. Någon hade fått den från Europa, men visste inte vad det var och hade ingen ammunition, så den hamnade hos A&F. Winter köpte den och började studera den närmare. Trots den enkla björkstocken och den pressade plåtvarbygeln såg han att det var ett kvalitetsvapen. Han blev intresserad, tog kontakt med Sako och besökte fabriken i Riihimäki. Det slutade med att han blev generalagent för Sako i USA, som snart blev Sakos största marknad. Sako marknads-fördes inte som ett lågprisvapen, utan som ett kvalitets-vapen. Andra stora köpare blev Sydamerika och Australien. Fram till 1964 tillverkades mer än 100 000 Sako L46.
Det kan nämnas att L46 redan från början tillverkades med samma integrerade kikarfästen i lådringarna som Sako har haft sedan dess. De gick också att beställa med en diopter som satt i det bakre spåret för kikarfästet.
Patronen 7×33 togs fram av Sako i början av 1940-talet för L46-studsaren. Patronen tillverkades fram till runt 1980, jag vet inte exakt. Den skjuter en 5,1 grams kula med en utgångshastighet runt 700 m/sek. Den är klass 2 och fungerar bra på rådjur på moderata skotthåll. Jag har själv aldrig använt den till jakt, men en jägare i bekantskaps-kretsen använde den med framgång till vaktjakt på rådjur under rådjursexplosionen på 1980-talet.
Din Sako L46 med nummer 963 och -1946 är förmodligen från den första serien som började tillverkas 1946. Den har björkkolv och diopter som extra tillbehör, skicket tycks också vara mycket bra. Allt detta gör att den kan vara intressant för en samlare, det gäller bara att hitta denna person. Något värde i kronor kan jag inte ange.
I Widforss katalog från 1950 finns Sako L46 med, det är den nya modifierade modellen med “stock i amerikansk stil av utsökt valnöt”. Inställbar sikte för 100, 150, 200, 250 och 300 meter. Den finns i .22 Hornet, 7×33 Sako samt .222 R. Pris: 320 kronor. Diopter till dito: 25 kronor, kornskydd: 1,50 kronor. “På beställning kunna Sako-studsarna anskaffas med helstock. s.k. Mannlicherstock.”

Mycket riktigt, det är endast vapen som har klarat CIP:s tester som är märkta med en fransk lilja.
Det som krånglar till det hela är att märkningen bara finns på vapen som är tillverkande i länder som är medlemmar i CIP, permanenta internationella kommissionen för skjutvapenprovning. Således finns det inget säkert sätt att veta om andra vapen klarar stålhagel eller inte.
Dock klarar det flesta nyare hagelvapen standard steel. Men vill man vara säker får man vända sig till en vapensmed som kan kontrollera det aktuella vapnet.

Regelverket i det här fallet handlar inte om användandet utan om innehavet.
Du får inneha (och använda med vissa begränsningar, se nedan) stora magasin till ditt vapen om du innehar ett vapen med licens för skjutning (till exempel jakt eller målskytte).
Däremot får du inte använda magasin större än 5 skott i ett halvautomatiskt gevär vid jakt, utan endast vid målskytte.
I ett manuellt repeterat vapen finns ingen begränsning för storlek på magasin vid jakt.

Provstämplarna är de som användes på alla vapen i provhuset i Suhl 1912–1939. Från 1923 stämplades månaden och året för provet, men jag ser ingen sådan stämpel på bilderna. Det gör att vi kan datera drillingen till mellan åren 1912 och 1923. Vidare berättar provstämplarna att det är kaliber 12 i hagelpiporna och att kulpipan är 8x57IR, vilket stämmer med asken på en av bilderna.
Tillverkningsnumret 21118 ger ingen vägledning beträffande vilken tillverkare det är. Det är emellertid ingen Sauer som du skriver, tillverkningsnummer 21118 hade Sauer i mitten av 1870-talet. Förmodligen står det ett tillverkarnamn på spången eller lådan. Bilderna på drillingen är så mörka och suddiga att de inte ger någon hjälp.
Drillingen är en traditionell tysk drilling byggd på Blitz-mekanism, vilken användes av alla tillverkare vid den tiden. Den användes också på de Merkeldrillingar som såldes nya här från 1950-talet och framåt.
Värdet är tyvärr inte så högt, den är svårsåld. Den tycks vara väl använd och sliten. Börja med att fråga en vapenhandlare om en värdering. En vapenauktion är ett alternativ, både Widforss och Walter Borg har sådana.

Om du har vapen som du vill sälja finns det i huvudsak två vägar att gå: Antingen säljer du dem privat direkt till en annan person eller så säljer du dem till eller via en vapenbutik. Vapenbutiken kan naturligtvis vägra att sälja vapnen, om handlaren anser att de saknar värde eller av andra skäl.
Om du ska sälja ett vapen privat skickar ni antingen in en licensansökan för den nya personen via papper, eller via Polisens digitala tjänst för ansökan av vapenlicens, mer info finns på Polisens webbplats.
Oavsett hur ni skickar in licensansökan måste du skicka in din vapenlicens i original till Polisen. Det ska du själv göra, du ska inte lämna ifrån dig licensen för att någon annan ska skicka in den.
När Polisen har hanterat licensansökan kommer brev att gå ut både till dig och till den som du säljer vapnet till. Till köparen skickas en ny originallicens och till dig skickas ett meddelande om att köparen har beviljats licens. Du ska absolut inte lämna ut vapnet förrän du har sett med egna ögon att den som köper vapnet har beviljats licens.
Om du vill sälja vapnen privat kan du med fördel använda Jakt & Jägares köp & sälj-tjänst, Jägarmarknaden.

Du har rätt i att du måste borra upp trångborrningen rejält om du ska skjuta stålhagel i din drilling borrad hel/hel. Men även för vanlig jakt med blyhagel skulle det underlätta med en öppnare borrning.
Beträffande andra hagelalternativ vet jag inte vad som gäller. Fråga en kompetent vapensmed, det bör han eller hon veta. Men det råder olika åsikter om detta, så du får säkert olika svar beroende på vem du frågar.

Det är rätt tänkt att lämna in vapnet till polisen. Det finns inget intresse för sådana salongsgevär i dag. Det tillverkades massor av dem och de har inget ekonomiskt värde.

Din drilling från Lüneburg i Flensburg är en typisk klassisk drilling för sin tid. Lüneburg var egentligen ingen bössmakare, det är ett handlarnamn. Vilken bössmakare som egentligen har gjort den vet jag inte. Kanske finns det någon stämpel eller bomärke som berättar detta?
Eftersom den saknar månad-år-datering kan den mycket väl vara tillverkad 1922 eller tidigare. Provstämplarna är de som användes från 1912 fram till andra världskriget. 1923 tillkom månad-år-dateringen. Tidsmässigt hamnar då din drilling 1912–1922.
Det stämmer också med utförandet. Den är byggd på Blitz-mekanism, den har hornvarbygel och sidosäkring, den fina gravyren är tidstypisk.
70-stämpeln är förmodligen gjord då patronlägena öppnades upp, siffrorna avviker tydligt från de andra på pipplanet. Synd med de kapade piporna, men de har tydligen fungerat för dig genom åren.
Angående alternativhagel skulle jag noga diskutera den frågan med en kunnig vapensmed, innan jag använde sådana. Bössan är trots allt 100 år. Kanske är det dags att pensionera den. Men förhoppningsvis dröjer det några år till innan vi får totalförbud på blyhagel. Någon artikel om det kan jag dessvärre inte skriva, jag kan ämnet för dåligt.

Texten Mauritz Widforss på den ena bössan betyder helt enkelt att den såldes av dem.
Om det verkligen är ett Husqvarna H på en bössa, bör den vara stämplad Husqvarna Vapenfabrik på pipan.
Det som står på FN-bössan berättar inget om bössan. Siffrorna 28198 kan vara ett serienummer, men det finns inga listor på nummer för denna typ av FN-vapen. ELG är en stämpel från provhuset i Liège. I övrigt är det uppgifter om FN-fabriken, inte för denna bössa.
Denna typ av enkla enskottare har inget värde i dag. Även om du skulle få licens på dem, är de knappast värda licenskostnaden.

En Meffert handrilling tillhör inte de vanligaste, men är heller inte ovanlig. Vad som är udda med din är kulkalibern .22 Hornet. Är det original, eller är möjligen en klenare kulpipa i .22 Hornet inlagd i en utskjuten eller rostig originalpipa i grövre kaliber?
Värdet är tyvärr lågt. Som jag ser det har den varken samlarvärde eller bruksvärde.

Visst kan detta med Sauer & Sohn, Merkel och Krieghoff vara lite förvirrande. Om vi tar det från början så fanns alla dessa i Suhl i Tyskland redan runt år 1900. Samtliga tillverkade ett stort sortiment av jaktvapen, inklusive drillingar.
Sauer introducerade en serie med drillingar byggda på Blitz-mekanism 1930, Det är en enkel, robust konstruktion som alla vapenfabrikerna använde på någon modell. Sauers fick modellbeteckningen 30, det var en påkostad modell med en del gravyr. Tyvärr kom den stora depressionen vid den tiden, och dessa drillingar blev kanske för dyra. Sauer kom därför 1932 med en lite enklare version, utan gravyr, som fick beteckningen 32. Där har vi ursprunget till modellbeteckningarna 30 och 32.
Efter andra världskriget hamnade Suhl i Östtyskland under ryskt styre. Vapenindustrin förstatligades i Ernst Tählmann-Werke och tillverkningen koncentrerades till de gamla Merkel-lokalerna. För drillingarna valde man att utgå från Sauers modell 30 och 32. Förmodligen fanns det en hel del ämnen kvar från före kriget. Många av de gamla vapensmederna fanns också kvar. Dessa drillingar hette Sauer & Sohn, Merkel, även Simson och kanske något av de andra gamla tyska bössmakarnamnen förekom.
1950 sålde Rolf Sauer rätten till Sauer-namnet till ett företag i Västtyskland. De startade tillverkning av Sauer-vapen i Eckernförde. Efter diverse juridiska turer förbjöds fabriken i Suhl att använda Sauer-namnet och från runt 1970 stämplades inga jaktvapen tillverkade i Suhl med Sauer & Sohn.
I Suhl fortsatte drillingarna att tillverkas under Merkel-namnet. Modellnamnen 30 och 32 behölls, i Sverige såldes de även som Lützen under en period, senare som 96 och 96K. De importerades en tid av Carl Gustaf och såldes då under det namnet. De modifierades något genom åren som kortare pipor, det automatiska kulsiktet försvann och de gick att få med separat kulspänning.
Det är lätt att se när en bössa från Suhl är tillverkad. Månad och år är stämplade undertill på pipplanet, månaden först. 1133 betyder november 1933, 358 är mars 1958.
Sauer i Eckernförde tillverkade en drilling på samma koncept som Merkel i Suhl, dessa bössor är tydligt märkta Eckernförde. Modellnamnet är 3000.
Krieghoff byggde efter kriget en fabrik i Ulm i Västtyskland. De tog snart fram en modifierad drilling, Trumpf, med lättmetalllåda och separat kulspänning. Trots ett högt pris blev den en storsäljare i Sverige.
Dessutom tillverkade Zoli i Italien en drilling. Här såldes den en tid som Husqvarna-drillingen. Den har lite annorlunda mekanism, förmodligen är den mer anpassad för maskinell tillverkning.
Jag kan inte ranka de olika drillingarna kvalitetsmässigt. Men kvaliteten på Merkel-drillingarna kunde tidvis vara något svajig, det anses att de tidiga från 1950 och -60 talen var bättre. Själv har jag egentligen för lite erfarenhet av dem för att göra en rättvis bedömning. Det ska en vapensmed göra.

Det är möjligt att få licens för enhandsvapen – pistol eller revolver – för avlivning av fällfångat vilt. I första hand ges normalt tillstånd för enskottsvapen, flerskottsvapen medges bara när särskilda behov föreligger. Det här finns reglerat i vapenförordningen 2 kap. 5 § som anger följande:

Enhandsvapen för jakt eller avlivning av djur

a) enskottsvapen: Omfattande grytjakt, jakt med ställande hund enligt de föreskrifter som meddelats av Naturvårdsverket eller avlivning av fällfångade djur.

b) flerskottsvapen: Yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård eller annat kvalificerat behov.

Som synes är kraven för flerskottsvapen betydligt högre än enskottsvapen, och Polismyndigheten kräver normalt att den sökande på något vis ska motivera att behovet uppfylls.
Vilken kaliber som får användas vid avlivning av vilt i fälla anges inte specifikt i Naturvårdsverkets föreskrifter, utan det står att ”skjutvapnets kaliber och ammunition anpassas till viltarten och viltets storlek”. Normalt används .22 LR vid avlivning av fällfångat vilt, men till exempel avlivning av vildsvin i fälla kan motivera användande av grövre kaliber. Det är dock upp till Polismyndigheten om de beviljar den sökta licensen eller ej.
För jakt i gryt eller avlivning vid jakt med ställande hund klargör Naturvårdsverket att det endast är enhandsvapen i kaliber .22 som är tillåtna, och endast vid jakt efter rödräv, grävling, mårdhund, tvättbjörn, mård, mink, iller och kanin under jord samt grävling, mårdhund och tvättbjörn vid jakt med ställande hund.

Sauer nummer 410843 är förmodligen tillverkad på 1950-talet.
Månad och år när bössan godkändes på provhuset i Suhl stämplades på pipplanet undertill på pipan. Det är 3 eller 4 siffror i en grupp. 355 betyder som exempel mars 1955 och 1058 oktober 1958. Där kan du se exakt när Sauern tillverkades.

I Sverige finns inget som heter ”jaktkaliber” utan alla kalibrar är formellt tillåtna för jakt. Naturvårdsverket sätter sedan begräsningar för vilka arter som får jagas med respektive kaliber, utifrån kulvikt och anslagsenergi.
Kaliber 9×19 är en ovanlig kaliber för jakt i Sverige. Den används oftast i enhandsvapen. Men jag känner till vissa gevär i den kalibern också. Kaliber 9×19 är tillåten för jakt efter vilt i klass 3 i Sverige. Alltså kan man jaga till exempel räv, grävling eller toppfågel med kalibern.

Det är två formuleringar som man måste ta fasta på vad gäller dessa sikten. Dels är det att de ska vara elektroniska, och dels att det ska handla om bildomvandlare eller bildförstärkare.
En bildomvandlare tar något som egentligen inte är en bild, och skapar via en processor och en skärm en bild som vi kan förstå. Det är den tekniken som jägare normalt kallar för termiska sikten, eller värmesikten. De tar (något förenklat) värmestrålning och omvandlar den till en för oss begriplig bild. En sådan bild visar värmen med en förvald färg, ofta vit eller röd.
Bildförstärkare, i sin tur, arbetar med ljus och förstärker motiv så att vi kan uppfatta dem. Om ljuset är allt för svagt kan bildförstärkaren tillsätta infrarött ljus (sådant ljus har en våglängd som våra ögon inte uppfattar) och sedan förstärka upp och visa en bild som vi kan se. Den bilden ser ut som det som vi ser med våra ögon, fast normalt visas bilden i gråskala. Även i detta fall används en processor och en skärm för att visa bilden.
Ett rödpunktssikte, eller för den delen ett belyst kikarsikte, bygger på vanlig optik med glaslinser. Att det finns ett mått av elektricitet som skapar en lysande punkt gör inte siktet elektroniskt, möjligtvis kan man benämna det som elektriskt. Dels är alltså inte dessa sikten elektroniska, och dels handlar det inte om bildförstärkare eller bildomvandlare. Därför är rödpunktssikten tillåtna att använda vid annan jakt än efter vildsvin.

Din Husqvarna är säkerligen en modell 17 A. Förmodligen är den stämplad 17 eller 17 A någonstans på piporna eller i baskylen.
Ditt ex är tillverkat cirka år 1899.
Modellen tillverkades 1884–1930. Åren 1912–1930 levererades cirka 50 stycken.
På bilden visas fyra modeller, 17 A+B+C, med olika kulkalibrar.

Det har arbetats med ett förslag på Naturvårdsverket där bestämmelserna om kulvikt och anslagsenergi för klass 1-ammunition kompletteras med bestämmelser i de fall kulan är blyfri. Förslaget är framtaget för att möjliggöra jakt efter klass 1-vilt även för den som vill använda blyfri ammunition, och förslaget är formulerat utifrån samma princip som övrig ammunition (det vill säga krav på minsta vikt för kulan och en lägsta anslagsenergi).
Det förslag som lämnats har remitterats som en del i ett mer omfattande föreskriftsarbete och behandlas nu inom Naturvårdsverket. JRF var positiva till förändringen. Så fort ett beslut fattas kommer vi naturligtvis informera om det via våra kanaler.

Det är en trevlig dubbelstudsare som du har. Bra att du bifogade fina bilder, även på provstämplarna, de berättar mycket. Där finns bland annat ett understruket “e” som visar att bössan är tillverkad 1966.
Jag vet om ytterligare två likadana i Sverige, även de tillverkade 1966. Båda används fortfarande med framgång. Kanske tog någon importör in flera sådana samtidigt.
Familjen Demarteau är en gravör- och bössmakarsläkt. De är kända ända tillbaka till 1700-talet, då byggde  och graverade de vapen åt det franska hovet. Det fanns flera släktgrenar av dem i Belgien. De arbetade först i Liège, men flyttade sedan till Herstal.
Den grenen som byggde din dubbelstudsare leddes mycket riktigt av en kvinna, Jeanette Demarteau. Hon tog över företaget efter sin man 1948. Jag tror inte att hon var vapensmed i den bemärkelsen att hon arbetade med filen, utan ledde arbetet.
Hur länge företaget fanns kvar vet jag inte, alla de små vapentillverkarna i Belgien är borta i dag. En annan gren var Fastre Demarteau som upphörde 1958.

Du har en HVA modell 17C som tillverkades åren 1891–1942 i 1 200–1 500 exemplar, exakta antalet är inte känt. Ditt exemplar är tillverkat 1904.
Kulpatronen 9,3x57R är för svartkrut och hel blykula. Ammunition fabrikstillverkas inte sedan länge och patronen är inte klass 1.
Med tanke på det hårt slitna skicket och den spräckta kolven är det tveksamt om bössan har något ekonomiskt värde alls.

Din HVA 410 levererades från HVA 5/12 1952.
529 har inget med tillverkningstiden att göra. Husqvarna daterade inte sina bössor så, men jag vet inte vad det står för.
G står mycket riktigt för Granqvist. Han arbetade på HVA från 1949 fram tills att de slog igen för gott. Jag minns inte exakt när, men förmodligen runt 1980.
K står för Clas Johansson som var på Husqvarna 1904–1953.
Lite ovanligt med rak stock på en 410, men det tillverkades på beställning och fanns även med i kataloger från runt 1945.

Det är cirka 60 år sedan dessa vapen tillverkades och reservdelslagret på Husqvarna köptes av en vapensmed när Husqvarna lade ned vapentillverkningen 1970. Den som köpte reservdelarna är död sedan länge. Hans företag finns inte kvar och vad som fanns där har skingrats.
Det bästa du kan göra är att ringa runt till vapenverkstäder och fråga. Enligt Värnamo Vapen AB har de magasin till Husqvarna .22lr.
Angående nytillverkning kan det vara möjligt att anpassa till exempel ett Sako-magasin. Fråga till exempel Nyhuus vapen.

Enligt vapenlagstiftningen finns möjligheten för vapenägare att söka tillstånd för att förvara vapen hos annan. Det är sedan upp till Polisen att göra avvägningen om skälen till den avvikande förvaringen är sådana att tillstånd ska medges. Normalt medges detta för till exempel personer som under en begränsad tid arbetar utomlands, studerar på annan ort eller för den delen har flyttat från sin hemort men har kvar en väsentlig anknytning och dessutom jagar huvudsakligen på eller kring hemorten. Dessa tillstånd ges normalt under en begränsad tid om tre år åt gången, vilket är i enlighet med lagstiftningen som anger att tillstånden måste vara tidsbegränsade. Det finns dock inget i lagstiftningen som anger att de bara kan förlängas ett visst antal gånger. Däremot finns allt för många exempel där Polisen själv väljer att endast tillåta förnyelse till exempel tre gånger, för att sedan neka. Ett rättsfall som gick upp till Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde dock att Polisen inte ska ha några sådana begränsningar, så länge som tillstånden är tidsbegränsade endast tre år i taget. Jag råder er därför att överklaga beslutet, om det fortfarande går. Kontakta mig via telefon så kan jag bistå er, givet att ni är medlemmar i Jägarnas Riksförbund.

Ett godkänt vapenlås är ett hänglås som motsvarar kraven på ett klass 3-hänglås. Du behöver alltså inte ett ”särskilt” vapenlås utan vilket hänglås som helst som uppfyller de kraven duger, så länge som det går att applicera låset på vapnet på ett sådant sätt att vapnet inte kan avfyras. Problemet är att hitta ett lås som har en bygel som går att applicera på det vapen som avses. Tyvärr är detta en lagstiftning som, utifrån tekniska förutsättningar, är väldigt svår att följa för den jägare som vill göra rätt.
Jag har tidigare sett en person använda sig av ett klass 3-hänglås med extra lång bygel, som dessutom har försetts med krympslang för att vara mer skonsam mot vapnet. Detta har sedan förts genom patronläget och utkastaren på ett halvautomatiskt hagelgevär och därigenom gjort det obrukbart.

Det finns inga nummerlistor för Dumoulin, men alla belgiska bössor har utförliga provstämplar som bland annat berättar inom vilken tidsperiod en bössa är tillverkad. Ett sätt att se det är stämplarna för kalibertrångborrning, se bild. 1898–1910 stämplades loppets diameter och diametern i trångborrningen i en rad efter varandra. Exemplet på bilden avser kaliber 16. 1910–1924 stämplades måtten ovanför varandra med ett streck emellan. Exemplet på bilden avser kaliber 12. Från 1924 stämplas endast loppets diameter. Provhuset i Liège stämplade även vikten på piporna. 1892–1924 stämplades till exempel 1408,2 gram. Från 1924 togs decimalen bort, endast hela gram angavs. Det finns även en lista med kodbeteckningar från 1923 och framåt, men då måste man detaljstudera piporna för att leta fram året. Francois Dumoulin verkade som bössmakare i Liège 1908–1968. Det kom en del Dumoulin-hagelbössor till Sverige under 1950-talet. Det är standardvapen, som saknar ekonomiskt värde i dag.

Sök efter ”dublettlicens” på Polismyndighetens webbplats. Då kommer du till en sida där du kan skriva ut en blankett för ansökan om en dublettlicens. Det medför en ansökningskostnad, men inga övriga men för dig som vapenägare.
Det är viktigt att du anmäler att du har tappat bort vapenlicensen, eftersom någon kan ha kommit över och missbrukat den för att till exempel köpa ammunition. Det är anledningen till att det är viktigt att hålla koll på sina licenser och anmäla förluster så snart som möjligt, genom att ansöka om dublettlicenser.

Tillverkningsnummer 3668 (vad F står för vet jag inte) berättar att det är modell 46 som hade nummer 501-14006. Det var Husqvarnas första repeterstudsare som tillverkades 1927–1937. Det innebär att lådan som du har är en modell 94. Efterträdarna 146–246- och 640-modellerna hade en modell 98-låda.
Som jag ser det lönar det sig inte att bygga en customstudsare på en 94-låda, och speciellt inte i 9,3×62. Visst byggdes det både Husqvarna-studsare och andra i 9,3×62 på 94-lådor, men den är egentligen avsedd för klenare patroner som 6,5×55.
Du bör utgå från en 98-låda, eller kanske något nyare som en 1900-låda. Du kan läsa om detta i en större artikel just om Husqvarnas repeterstudsare i Jakt & Jägare 1–2 2015.
Lycka till med bygget.

Tyvärr är priserna på drillingar ett sorgligt kapitel för säljaren. Utbudet är helt enkelt större än efterfrågan.
Den här drillingen har klass 2-
kulpipa, vilket gör det ännu svårare. De som köper drilling i dag vill oftast ha vapnet för den händelse att en gris skulle dyka upp vid jakt på hare, räv eller rådjur. Då duger inte 5,6x52R, som är klass 2. Det såldes många 5,6x52R-drillingar under rådjursexplosionen på 1970- och 80-talet. Det är en utmärkt rådjurspatron.
Beroende på skick och eventuellt hakmontage för kikarsiktet brukar priset på auktioner ligga på cirka 5 000 till 6 000 kronor. Prisskillnader beror på skick, om modellen är med eller utan gravyr och eventuellt kikarmontage.

Det är en Sauer & Sohn modell 30, som introducerades 1930. Senare kom modell 32, som är en något enklare ograverad modell. Din drilling är tillverkad i juni 1966. Då var det fortfarande bra kvalitet på drillingarna från Suhl.
Drillingen har inget samlarvärde. Detta är Sveriges vanligaste drillingtyp och ett rent bruksvapen.
Kolla alternativet med svängmontage. Det är lika bra som ett hakmontage, men billigare.
Detta är en klassisk, tysk drilling med Blitzmekanism, vilket är en förhållandevis enkel och tillförlitlig konstruktion.
Det är vanligt att träet spricker bakom baskylen. Den tvärgående bulten i träet på din drilling är en senare gjord lagning för att förstärka träet. Visar träet tendenser att spricka eller bli glappt bakom baskylen bör det åtgärdas av en seriös stockmakare.
Din drilling är vad som ibland kallas ”Schweden modell”, vilket innebär att både säkring och omställare sitter uppe på kolvhalsen.

I detta katalogblad från 1930-
talet är Pistol no 22 licensfri, vilket framgår av märkning i katalogen. Det gäller emellertid inte i dag. Nytillverkade mynningsladdare av alla slag är licenspliktiga. Däremot är äldre mynningsladdare, som är tillverkade under tiden då sådana användes, licensfria. Exakt hur Polismyndigheten drar tidsgränsen vet jag inte, men det är på 1800-talet.
Tändhattar till dessa gamla mynningsladdare finns fortfarande att köpa. Skytte med mynningsladdare och svartkrut är en sport i dag. Det finns flera föreningar som sysslar med det, både med gamla och nytillverkade vapen. Skytteservice i Ängelholm har specialiserat sig på området. De säljer all utrustning för svartkrutsskytte, även vapen. De vet också mer exakt vad som gäller för licenser för mynningsladdare.

Egentligen går det inte att svara på den frågan. För att få ett absolut besked om just era Stiga .30-06:or är säkra måste de sprängskjutas. 96-lådorna byggdes för 6,5×55-patronen och .30-06 har betydligt högre tryck. Husqvarna byggde studsare i 9,3×62 och Stiga i 9,3×62 och .30-06 på 96-lådan. Även om vi inte har lag på att vapen som byggs i Sverige ska sprängskjutas med övertryck, gjorde både Husqvarna och Stiga detta. Era Stiga sprängsköts för kanske 50 år sedan och skulle förmodligen klara detta även i dag, men mycket kan ha hänt med studsarna genom åren. Som du förstår varken kan eller vill jag uttala mig om säkerheten. Men vapensmeder med erfarenhet säger att de inte har haft några säkerhetsproblem med Stiga-
studsare.
I vårt älgjaktlag finns en Stiga i 9,3×62 som har varit med sedan slutet av 1960-talet utan problem. Men om ni är det minsta osäkra på era Stiga, köp andra studsare. I dag är HVA-CG 1900-studsarna oförskämt billiga på begagnatmarknaden.

Det är fullt lagligt att flytta en ljuddämpare mellan olika vapen, så länge som de är i klass 1 eller 2. Frågan blir då om det är lämpligt och vad som kan hända om man inte har en ljuddämpare som är direkt anpassad efter vapnet.
Generellt kan man säga att för att få en optimal ljuddämpning ska ljuddämparen vara anpassad efter kalibern, så att så lite krutgaser som möjligt kan läcka ut och orsaka ljud. Är bara hålet i ljuddämparen större än vapnets kaliber går det dock att skjuta, och ljuddämpning kommer att finnas, även om den alltid optimeras av rätt kaliber.
Sammanfattningsvis kan du använda din ljuddämpare till både .308 W och 9,3×57, givet att den är gjord för den grövre kalibern.

Kaliber 6,5×55 är en fin kaliber som fungerar bra till det mesta viltet i Sverige (beroende på vilken ammunition som du laddar med). Den är relativt flackskjutande och till toppjakt på tjäder, som du skriver att du tänker ägna dig åt, är den verkligen perfekt! Det finns dock vissa tveksamheter vad gäller jakt efter klass 1-vilt som älg. En 6,5:a ligger i dagsläget nära den nedre gränsen för vad som krävs för att uppnå klass 1. I en kort pipa, där kulan inte får så hög fart, riskerar 6,5:an att inte nå upp till kraven för klass 1, ens med blyammunition. Därför bör inte pipan kortas för mycket på en 6,5:a. Ska ammunition handladdas gäller det att ha koll på utgångshastighet och anslagsenergi för att veta att kulan uppnår klass 1. För kopparkulor är läget i dag att 6,5:an inte uppnår klass 1. Kulorna når inte tillräcklig vikt och skulle man göra dem tillräckligt tunga kommer kulorna att bli långa och instabila. För den händelse att det kommer ett blyförbud kommer antingen alla 6,5:or att inte längre vara tillåtna för jakt på klass 1-vilt, eller så behöver gränsen för vad som krävs för att uppnå klass 1 sänkas för att även möjliggöra jakt efter klass 1-vilt med 6,5:an.

Lagen är tydlig i detta fall. Du är skyldig att själv ha ditt vapen (självklart då alla licenspliktiga delar) under uppsikt hela tiden (förutom vid förvaring av vapnet – då finns särskilda regler). Vidare är det tydligt att någon annan inte får inneha dina licenspliktiga delar, förutom när du särskilt gett tillstånd (till exempel vid utlåning av vapen under uppsikt eller med hjälp av intyg om lån av skjutvapen). Om du inte ger tillstånd till detta, och fyller i den blankett som krävs för utlåning utan uppsikt, begår alltså både du och den som tar den vitala vapendelen ett vapenbrott.
Alldeles oavsett är det inte möjligt för någon att beslagta saker. Det är, som du påpekar, en fråga för rättsvårdande myndigheter att ta något i beslag.

103 CS är den finaste modellen av Husqvarnas hanbössor med framåtliggande låsar. C står för den högsta gravyrgraden och S för specialstål. Svastikan är Sandvikens beteckning för stålkvaliteten. Tillverkningsnumret visar att bössan är tillverkad i Huskvarna cirka 1932. Vad som är ovanligt är piplängden på 80 cm. 70–75 cm var standard. En låg siktskåra måste vara en specialbeställning, eller monterad i efterhand. Bössan skall skjutas med 65 mm-patroner. För kaliber 12 gjordes endast cirka 450 exemplar av modellen 103 CS. Detta är en samlarbössa, som tack vare de långa piporna kan vara värd 5 000 till 10 000 kronor med rätt köpare.

Tikka M 77 kom 1977 och tillverkades under det namnet i cirka tio år. Jag har ingen nummerlista på Tikka, så exakt vilket år som din är tillverkad vet jag inte. Då var det inte aktuellt med stålhagel och Tikkan konstruerades inte med tanke på detta. Men förmodligen håller den för stålhagel, men inte med full trångborrning. Om du tänker skjuta den med stålhagel bör du ta den till en seriös vapensmed för kontroll samt öppna chokerna till 1/2 eller hellre 1/4.