Sommaren 2023 tillsatte regeringen en utredning om en ny jakt- och viltvårdsmyndighet. Målet är att den nuvarande strukturen och fördelningen inom jakt- och viltvård ska analyseras på djupet. Man vill utreda vilka uppgifter som kan överföras till en nyskapad myndighet. Åtskilliga delar av förvaltningen berörs, bland annat Naturvårdsverket, Polismyndigheten, Jordbruksverket och Skogsstyrelsen.
Senast den 31 januari 2025 ska utredaren Susanna Löfgren redovisa sitt uppdrag. Vad hon och hennes medarbetare landar i får framtiden utvisa, men det är ingen djärv gissning att man kommer att snegla på hur viltförvaltningen har organiserats i våra grannländer.
Mycket förenar men mycket skiljer sig åt. Även för någon utan specialkunskaper står det till exempel klart att Norge inte är med i EU – det är Sverige, Finland och Danmark. Men den sistnämnda grannen särskiljer sig genom en fauna, och därmed jakt, som inte är densamma som i övriga Norden. I Danmark finns varken älg eller björn – men fågeljakten är stor.
– De danska förhållandena är de som jag kan sämst i detalj. Det krävs andra förutsättningar än hos oss för att jaga, traditionen med allmogejakt är inte lika utbredd som i till exempel Sverige, säger Jens Andersson, samordnare på Naturvårdsverkets viltanalysenhet.
Skillnader och likheter
För dryga tio år sedan var han sekreterare i den dåvarande jaktlagsutredningen, SOU 2013:71, och jämförde viltförvaltningen i de olika nordiska länderna med varandra.
Då konstaterade utredningen att det i samtliga länder fanns centrala myndigheter för viltförvaltning och dessutom regionala och lokala beslutsorgan så att lokala förhållanden kunde tillvaratas.
I Finland hade man just genomfört en omorganisation och i Norge var en myndighetssammanslagning på nationell nivå på gång.
”I min värld har vi kanske något tydligare myndighetsstruktur i Sverige än i Norge med den operativa viltförvaltningen samlad hos länsstyrelserna.”
Jens Andersson, Naturvårdsverket
I utredningen framkom att många ansåg att Naturvårdsverkets arbete med viltförvaltning till stor del handlade om rovdjur och att arbetet dominerades av bevarandefrågor. I Norge och Finland talade centrala myndigheter mer om ett förvaltningsperspektiv – men förutsättningarna har förändrats under det senaste decenniet.
– Naturvårdsverket har ändrat mycket av det som framkom i utredningen så att det numera har mer av förvaltandesyn samt arbetar mer med andra arter än rovdjur. I Finland däremot har utvecklingen vad gäller rovdjur gått i motsatt riktning, inte minst genom domstolarnas avgöranden, till exempel har man ingen licensjakt på varg längre.
– Norge är speciellt genom att man har ett tydligt landsbygdsperspektiv. Lantbrukarna vill exempelvis hålla sina får till fjälls, därför har man endast varg i vargzonen. Överlag har man ett starkt lokalt självbestämmande, varje kommun har en egen person som hanterar älgjakten. Men allt detta sker till ett pris. Det är inte gratis, om man säger så.
– Det spelar ju också in att Norge inte är med i EU och därmed inte kan hamna i EU-domstolen, landet behöver inte ta hänsyn till art- och habitatdirektivet. Dock gäller Bernkonventionen, men den är inte alls kopplad till samma sorts sanktionssystem. Det finns därför en förklaring till att Norge kan ha ett mål om 40 vargar, det hade sannolikt inte godkänts av EU.
Vilka är de största skillnaderna och likheterna kopplade till jakt- och viltförvaltning i Norden?
– I min värld har vi kanske något tydligare myndighetsstruktur i Sverige än i Norge med den operativa viltförvaltningen samlad hos länsstyrelserna. Naturvårdsverket delegerar skydds- och licensjakt på rovdjur dit. Vad gäller övrigt vilt har länsstyrelsen ett viktigt arbete både i älg- och kronhjortsförvaltning samt i att fatta beslut om skyddsjakt på stora betande fåglar och vilda hjortdjur.
– Den allmänna jakten bygger på jakttider, det är samma i alla länderna. Regeringarna tar de besluten.
– Viltcentralen i Finland är speciell, en intressant lösning med paralleller till Skogsstyrelsen i Sverige. Det är en nationell myndighet som även finns på regional nivå. I Sverige är det Naturvårdsverket som hanterar viltfrågor på nationell nivå medan länsstyrelserna, som alla är egna myndigheter, hanterar dessa frågor på regional nivå. På så sätt verkar det lättare att hålla ihop systemet i Finland. Regeringen i Sverige skriver förordningar eller uppdrag som styr Naturvårdsverket och länsstyrelserna, annars blir det ministerstyre som är förbjudet.
Och synen på jakt i samhället, är den ungefär densamma?
– Vad gäller Danmark passar jag. Men det är ju tydligt att jakten är helt annorlunda där med andra arter och traditioner. Det är inte en så spridd företeelse som hos oss.
– I Norge verkar skogsindustrin inte vara lika viktig som i Sverige och Finland. Följden är att jaktintressena kan värderas högre. Det där kan ställa till det lite i gränsområdena. I Norge har man ofta åsikten att en viss mängd älgar inte är något större problem vad gäller skogsskador, men då de vandrar över gränsen till Sverige är tankegångarna helt andra här.
Delvis dyster bild från Finland
Mikael Wikström, specialplanerare på Finlands viltcentral, får en angränsande fråga om synen på jakt och vilt i hans hemland och tecknar en delvis dyster bild. Kompensationssystemet för viltskador riskerar att i allmänhetens ögon förstora dem och få dem att verka allvarligare än vad som kanske är fallet.
Dessutom har rovdjursjakten stoppats genom domstolsavgöranden, media gnäller på viltförekomsten och historiska faktum gör att det finns en finsk syn på det vilda som en konkurrent om en knapp brödföda, inte som en tillgång – inte ens älgen är längre speciellt omtyckt.
– Här jagas för tillfället varken varg, lo eller björn. Lagarna är desamma som tidigare och det är till och med inskrivet i regeringsprogrammet att vargstammen ska kunna regleras. Men rättsinstanserna har gjort nya linjedragningar och förkastat Viltcentralens undantagstillstånd angående vargjakt som därför i praktiken är omöjlig att genomföra.
Annorlunda ersättningssystem
Det finländska ersättningssystemet avviker från övriga Europa. Man kompenserar och förebygger skogsskador genom att pengarna som jägarna betalar in för jaktlicenser fördelas efter att tjänstemän från Finlands skogscentral har kommit ut och värderat en skada. Odlare kan också få till exempel metallnät runt jordgubbar eller elstängsel runt andra grödor. Ett mycket konkret sätt att förebygga skador på.
Dessvärre, menar Mikael Wikström, finns det en risk att systemet, inte överutnyttjas – men förstorar problemet i mångas ögon.
”Här jagas för tillfället varken varg, lo eller björn. Lagarna är desamma som tidigare (…). Men rättsinstanserna har gjort nya linjedragningar.”
Mikael Wikström, Finlands viltcentral
– Man kan bli mer fixerad av skador så att diskussionerna kretsar kring dem, i stället för att man ser det positiva med vilt. Men det finns fler skador än det ersätts för, säger han och fortsätter att berätta om viltstammarnas utveckling i Finland.
Det är framför allt hjortdjuren som tar hans arbetstid i anspråk. Älgstammen har halverats under 2000-talet, under den senaste jaktsäsongen sköts 32 000 djur. Läget för vitsvanshjorten präglas av samma trend. Som mest sköts 74 000 vitsvansar, senaste säsongen var siffran 60 000 och minskningen spås fortsätta.
– Hos oss, som hos er, handlar diskussionen om hur mycket vilt det ska finnas. Intressekollisionerna är ständigt närvarande, man talar om skador i trafiken, i skogsbruket och i lantbruket.
Ganska lite klövvilt i Finland
Mikael Wikström konstaterar att det på det hela taget inte finns så mycket klövvilt i Finland, stammarna är glesare än i Sverige. Men allmänhetens syn på viltet upplever han som mera negativ.
– Med perspektivet att det är ganska lite klövvilt i Finland borde acceptansen vara stor, men det är den inte. Man borde fundera på varför så många blir irriterade av att se vilt. Jag kan bara spekulera över vad det beror på, det finns ännu inte forskningsresultat att titta på.
Och vad beror det på?
– Man har helt klart olika inställning till klövvilt i Sverige respektive Finland. Ni ser kanske inte djuren som konkurrenter i samma utsträckning. En möjlig orsak kan vara historisk, vi har vinter- och fortsättningskrigen och före det många andra krig med ryska härjningar som har utarmat Finland. Det är möjligt att man ser allt som älgen tuggar i sig som en förlust.
– En annan sannolik orsak kan hänga ihop med jaktarrendesystemen. I Sverige får mark-
ägare i regel ett bättre arrende än i Finland. Om nyttan av jakten och viltet är för liten, intresserar man sig kanske mera för de brutna talltopparna.
– Vi ska beställa en studie om hur media påverkar. Min hypotes är att man beskriver älgar och vitsvans som skadedjur. Nyttan av älg, hälsa och rekreation blir sällan belyst.
Samtidigt finns det ljuspunkter, påpekar Mikael Wikström. De regionala viltråden som fattar beslut om täthetsmålen i de olika älgförvaltningsområdena har bestämt att målen ska vara högre – vilket på sikt ger fler jaktmöjligheter.
Dessutom har Jord- och skogsbruksministeriet tillsatt en arbetsgrupp som ska komma med förslag på hur jakt på stora rovdjur ska kunna möjliggöras i framtiden.
Samarbete viktigare än någonsin
För danskt vidkommande är älgen som trätoämne ovidkommande. Någon gång simmar en vilsen svensk älg över sundet och uppmärksammas av media, mer är det inte. Vildsvinen lyser också med sin frånvaro, vilket ett stängsel mot Tyskland garanterar.
De omkring 85 000 aktiva jägarna ägnar sig främst åt jakt på gräsand, fasan och rådjur.
Miljöministern har ett direkt ansvar för jaktfrågorna genom att leda Viltförvaltningsrådet med representanter från bland annat jakten, djurskyddet, markägarna och skogsintressena.
– De organisationerna ger ministern underlag att fatta beslut. Nyligen har rådet haft en bra process och gett ministern underlag för att besluta om nya jakttider vilket sker vart fjärde år, säger Niels Söndergaard, jaktlig chef och chef för rådgivning och utbildning på Danmarks Jägareförbund.
Den framtagna lagstiftningen sätts på hjul av Miljöstyrelsen, danska motsvarigheten till Naturvårdsverket.
”Vi har en väldigt, väldigt bra nordisk samverkan (…). 80 procent av lagstiftningen kommer från EU, det är centralt för våra länder att agera samordnat.”
Niels Söndergaard, Danmarks jägareförbund
Niels Söndergaard understryker att vi lever i en tid då samarbete är viktigare än någonsin.
– Vi har en väldigt, väldigt bra nordisk samverkan – den är mycket viktigt. 80 procent av lagstiftningen kommer från EU, det är centralt för våra länder att agera samordnat. Också för Norge är det viktigt att delta med oss, trots att de inte är med i unionen.
