Magnum eller inte?

– Vetterbynn har talat!

Kommentaren var lika övertygande som mynningsknallen ljungande i mina öron. Jägaren bredvid mig drog magnumhylsan ur studsarens patronläge och matade en ny patron på plats. En andra potent projektil redo att drivas genom pipan av en krutladdning utöver det vanliga. Dessbättre krävdes inget andraskott. Det var sällan nödvändigt när den gamle jägaren hade krökt fingret runt avtryckaren på sin .300 Weatherby. 

Studsaren gjorde sitt i händerna på en skytt som visste att magnumvapen inte kompenserar för halvdant skytte, utan tvärtom fordrar mer än en vanlig standardbössa. En jägare som tränade och inte bara på älgbanan utan på avstånd där vapnet kom till sin rätt. Långhållskytte med kraft och precision. De som kände Kjell Persson från Barlingshult i Värmlandsskogen och visste vad han gick för kunde likt legenden om Wilhelm Tell ha låtit ett äpple skjutas från sitt huvud.

“Weaterbyn har talat”

Att ”Weatherbyn har talat” var Kjells stående fras efter avfyrning och den som förstod uttrycket förstod också att någonstans framför i terrängen låg ett villebråd fällt. Må vara ett afrikanskt storvilt eller, som i det här fallet, en svensk älg. Att gå efter och titta var inte aktuellt. Älgkon hade stupat i smällen och den som först skulle inspektera var hundföraren, vilken dirigerades i väg med upprepade rop över hygget. 

– Längre bort … nej, längre bort ändå!

Instruktioner som tedde sig tvivelaktiga ända tills hundföraren hade gått tillräckligt långt och konstaterade fakta, att älgen låg fälld där skytten hade pekat från sitt pass. På ett håll som de flesta jägare utan att behöva skämmas hade avstått sitt skott. Kjell var en mästerskytt och som sådan hade han noga övervägt sitt val av vapen. En studsare som levererade i alla lägen.

Som inledning på en artikel om magnumkalibrar har episoden, även om den är sällsynt, sina sanningar. Magnumstudsare hör inte till vanligheterna i svenska marker. Under alla mina reportageresor till jaktlag och jägare där magnumvapen har stått i händelsernas centrum kommer jag ihåg alla fem! Samtliga älgjakter och i kronologisk ordning: .375 Holland & Holland Magnum, .300 Weatherby Magnum, .300 Winchester Magnum, .338 Winchester Magnum och 7 mm Remington Magnum.

Några av de mest populära kalibrarna i magnumklass. Om popularitet kan anses relevant, magnumkalibrar har ju aldrig riktigt slagit igenom i Sverige. Behovet av dessa, dessutom dyrare patroner, tycks vara begränsat bland landets jägare.

När är en magnumkaliber motiverad?

När är en magnumkaliber motiverad? Helt säkert vid långhållsjakt där en maximalt flackskjutande och stabil kula ger fördelar, liksom vid jakt på det största viltet där extra kraft behövs. Särskilt om det är farligt vilt som kanske måste stoppas på närhåll.

Men mer om det längre fram. Låt oss först fastställa vad en magnumkaliber är.

Ordet magnum faller tillbaka på latinet som något stort och överlägset. Som i magnumbutelj, magistrat eller magnifik. Om magnumpatroner är överlägsna avgör jaktsituationen, men de är hur som helst stora och rymmer mer krut än en standardpatron med motsvarade kulkaliber.

Att projektilen så får högre hastighet var känt redan i eldhandvapnens barndom och utvecklingen tog fart vid 1800-talets storviltsjakt i bland annat engelska kolonier i Afrika och Asien. I början med svartkrut och runt sekelskiftet med moderna röksvaga sorter som kordit.

Vid jakt på buffel och elefant, tiger och lejon användes enkel- och dubbelstudsare i rejäla kalibrar som .450 och .500. Slagkraftiga patroner med kula i tungviktsklass men måttligt snabba. Begreppet magnum var inte aktuellt, men väl uttryck som Express för att framhålla potentialen. Till exempel .450 Nitro Express där Nitro dessutom angav att patronen hade röksvagt krut. 

Pålitliga med dyra

Dubbelstudsarna var pålitliga men dyra, framför allt de engelska. Och när kalibern 9,3×62 lanserades i Tyskland för repetergevär med mausermekanism gick jägare över till det modernare alternativet, som inte kostade lika mycket och hade fler patroner i magasinet.

Engelsmännen riskerade att bli akterseglade och måste kontra med något lika bra eller bättre. Resultatet blev en egenutvecklad storviltskaliber för cylinderstudsare, .375 Holland & Holland Magnum. Än i dag, över hundra år senare, är den en av de mest använda magnumpatronerna världen över, även kallad ”Queen of the Medium”. En lyckträff kan man tro, men den är snarare resultatet av ett kreativt ingenjörarbete grundat på en gedigen behovsanalys.

Den långa patronhylsan, en centimeter längre än 9,3×62, med passande långsamt brinnande krut gav önskad effekt. Den designades också slankt avsmalnande med oansenliga axlar mot halsen. Repetergeväret skulle ges en tillförlitlighet som kunde mäta sig med dubbelstudsarna, så att in- och utmatningen av patron och tomhylsa inte riskerade att haka upp sig när en sårad buffel eller ett lejon gick till anfall. Klimatet i savanner och öknar ställde också krav där hög temperatur i kombination med tidens mindre stabila krut kunde leda till oönskade toppar i gastrycket där hylsan kärvade fast. Repeteringen måste därför i alla lägen löpa lätt och säkert, vilket den innovativa utformningen tryggade. 

Myten om gördeln

Ett problem fanns dock. Hylsans oansenliga axlar höll inte patronen i korrekt position. För det som kallas headspacing gavs .375 H&H Magnum en gördel längst ner på hylsan som övertog funktionen. Gördeln blev alla magnumkalibrars signatur och hylsor som med sin profil hade klarat sig utan försågs också med det iögonfallande magnumbältet.

Så uppstod myten att gördeln var en för magnumpatroner nödvändig förstärkning. Men det har ändrats. På 1980- och 1990-talet skapades nya magnumkalibrar utifrån den gördellösa elefantkalibern .404 Jeffery och när Remington lanserade .300 Ultra Magnum var trenden ett faktum. Förmodligen kan gördelfenomenet förpassas till historien även om de klassiska kalibrarna säkert kommer att behålla sin gördel. Som 7 mm Remington Magnum.

Det tidiga 1900-talets magnumfeber avtog, men blossade åter upp med driftige och idérike amerikanen Roy Weatherby. Under 1940-talet började han en vidareutveckling av magnumkonceptet och hade efter några år skapat de produkter som främst av alla har kommit att förknippas med magnum för jakt: Weatherbystudsarna med modellen Mark V liksom alla de olika magnumkalibrarna. 

Marknadsförare och innovatör

Roy Weatherby var en lika duktig marknadsförare som innovatör. Succén var dock begränsad utomlands. Visst såldes en del på export, men de blanklackade stockarna med överdrivna proportioner sågs som udda av europeiska jägare. Och från kaliber .300 var rekylen ökänd. Noviser
på safarijakt, ofta amerikaner med Weatherbystudsare, begåvades stundom med Weatherbyögonbryn, en mindre trevlig blessyr från kikarsiktets okulardel. 

Weatherbygevären och de berömda patronerna, av vilka flera har slagit rekord i hastighet och anslagsenergi, finns likväl spridda över världen. Företaget verkar sedan 2018 från sitt nya högkvarter i Wyoming och är en av branschens få ännu familjeägda firmor av vikt.

Apropå rekord har också skyttetävlingar haft betydelse. Matchskytte på långhåll skapade efterfrågan på flackskjutande kalibrar. Redan under 1935 fördes .300 Holland & Holland Magnum till seger i prestigefyllda The Wimbledon Cup över 1 000 yards på Camp Perry i Ohio av Ben Comfort, vilket förändrade tävlingen för alltid.

Även så kallade wildcats har skapats av laborerande kalibernördar som förkortat, strypt och vidgat patronhylsor för nya kombinationer av kulor och krut. Inte minst till det i Amerika populära långhållsskyttet benchrest. Somliga av dessa patroner har blivit fabriksammunition.

Framgång satte fart på konkurrenterna

Weatherbys framgång satte fart på konkurrenterna. På 1950-talet kom Winchesters magnumkalibrar .264, .338 och .458. I början av 1960-talet följde storsäljaren .300 Winchester Magnum, och Remington firade triumfer med 7 mm Magnum. Även Norma var tidigt ute där legendariske designern Nils Kvales .308 och .358 Norma Magnum snabbt fick sina anhängare, främst i USA. Men 358:an har även sålt hemma i Sverige. En av kaliberns förespråkare är Bo-Melker Karlsson från Lesjöfors. 

– Jag har en ompipad .30-06 som hängt med i 15 år och jag vill inte byta. Visserligen alternerar jag med en .308 Winchester, men för älg och björn är det mest 358:an som jag plockar fram ur vapenskåpet. Framför allt på björnjakt känner jag mig ”bättre klädd” med magnumkalibern på lite drygt 9 mm. En riktig stopper om det behövs och jag brukar handladda med 14,6 grams kula som ger både flack kulbana och hög anslagsenergi. Det är kraft i patronen och älgarna stupar ofta knall och fall efter en bra träff. Att de går längre än 50 meter är mer ovanligt. Visst är rekylen hårdare än 308:ans, men mycket är fråga om skytteteknik, hur man håller bössan och avfyrar. Min dotter som har börjat jaga tycker att 358:an är helt okej, men så har hon också lärt sig att hantera vapen i det militära plus att jag har instruerat henne, säger Bo-Melker entusiastiskt.

Intresset för magnumkalibrar tycks komma och gå. Runt det senaste sekelskiftet i en ny giv med korta och tjocka patroner passande lätta studsare med kort låda och pipa. Winchesters WSM – Winchester Short Magnum – och Remingtons SAUM – Short Action Ultra Magnum – i kalibrar som 7 mm och lite grövre .30. Patrontypen har möjligtvis en övre praktisk gräns vid 8 mm.

Militärt har magnumpatroner också sin plats. Kolossala kalibrar som .50 BMG men även jaktpatronen .300 Winchester Magnum, vilken ingår i specialförband och prickskyttars arsenal liksom US. Secret Service förknippats med 7 mm Remington Magnum. Hög BC, ballistisk koefficient, är motiverat i militära sammanhang liksom vid viss jakt.

Behövs extra allt?

Men hur mycket extra allt behöver en vanlig svensk jägare? 

Det beror förstås på typen av jakt och som nämnts är standardkalibrar ofta tillräckliga. Till 200 meter skjuter 6,5×55, .308 Winchester och .30-06 flackt nog. Lite vassare standard som .270 Winchester eller 7×64 Brenneke sträcker ut ytterligare en bit. Sällan blir skotthållen längre i svenska marker än att dessa kalibrar räcker. Även om någon jägare kan föredra magnum på stormyrens älgpass, eller vid eftersök där man gör sitt bästa för att fälla det sårade djuret trots att hållet är långt.

Flackskjutande magnumkalibrar med utgångshastigheter upp mot och ibland över 1 000 meter i sekunden kommer främst till sin rätt där skott på långhåll är ordinarie i jakten. Som för öppna slätters storvilt, jakt på bergsfår eller vildren på tundran. 

Idén med en magnumkaliber kan även vara högre anslagsenergi från en tung kula på närhåll. Stoppkraft som det kallas, vilket det finns fog för vid björnjakt. Visserligen är våra nallar kragnumret mindre än Nordamerikas och Asiens bjässar. Men björnen kan vara tuff och som jakten ofta bedrivs hos oss, med ställande hundar och situationer på närhåll i täckt och risig terräng, kan det kännas tryggare med en grovkalibrig magnum eller en standardpatron med pondus som 9,3×62. Inte minst vid eftersök.

Det viktiga valet

I USA framhålls ofta kalibrar med hög anslagsenergi som effektiva och mer humana vid jakt. Att viltet dör snabbt, rent av omedelbart, genom den chockvåg som projektilens rörelseenergi skapar. Termen hydrostatisk chock brukar användas. I Sverige ligger fokus mer på kulans mekaniska skadeverkan på vitala organ. Det är förvisso inte fråga om antingen eller. Men saken kan beaktas. Då det gäller hageljakt på rådjur, som är förbjudet i många länder, är chockverkan det stående argumentet för att tillåta jakten. Även om det är en annan typ av chockverkan än den så kallade hydrostatiska.

Några decennier tillbaka var det inte ovanligt att alltför mjuka kulor splittrades utan djupverkan i viltet eller orsakade orimlig köttförstöring. Det sistnämnda har jag emellertid även sett med överladdade standarpatroner som .30-06 vid bogträff på älg där kulan inte har varit kompatibel med vare sig krutmängden eller jaktsituationen.

Hur som helst ställs valet av kula på sin spets med magnumkalibrar, speciellt de snabbaste. Lyckligtvis har de moderna kulorna förbättrats.

Rekylen varierar

Upplevelsen av magnumkalibrarnas hårdare rekyl varierar från skytt till skytt. Finkalibrigare magnum som 7 mm Remington anses ofta okej, liksom .270 Weatherby. För Afrikas storvilt framhålls .375 H&H som en kompromiss mellan slagkraft och rekyl och förekommer som jaktguiders utlånings- eller hyresvapen. Hård rekyl försämrar i värsta fall skyttet men tillvänjning kan som sagt bemästra fenomenet. Mest känns rekylen när man skjuter in, sittande i skjutbänk. Vid stående skytte är det stor skillnad och på jakt kanske man inte ens tänker på rekylen. 

Angående vapnets vikt och kolvens form varierar åsikterna. De flesta förordar en tyngre studsare med rak klassisk stockning medan andra (Weatherbyfantaster) menar att Mark V:s monte carlo-kolv är det rätta.

Rekylhämmare kan annars vara mynningsbroms, ljuddämpare eller en rejäl bakkappa. Halvautomatisk studsare mildrar sparken på axeln ytterligare och handladdare kan använda ”snällt” krut som Trail boss. Kikarsikte med ögonavstånd på minst decimetern minskar risken för Weatherbyögonbryn. Rödpunktssikte monterat på valfritt avstånd är en annan variant, speciellt lämplig för snabba skott.

Sedan introduktionen av .375 Holland & Holland Magnum för över 100 år sedan spelar magnumkalibrarna i sin egen exklusiva liga. Från de cigarrlånga buffelpatronerna till de ultrasnabba och ultrakorta. En stor och varierad familj med ett gemensamt: ordet magnum säljer. I vissa länder mer än andra.