Samtidigt som fler människor jagar, skytteidrotten växer och – inte minst – säkerhetsläget ökar behovet av skjutbanor, har tillgången minskat. Under de senaste tio åren har i stället hundratals skjutbanor stängts i Sverige, och enligt en rapport (2024:561) från Riksdagens utredningstjänst, RUT, ett tusental sedan 2006. RUT skriver också att exakt statistik saknas.
Några har stängts på grund av att de har funnits på platser där det inte längre finns tillräckligt befolkningsunderlag för att driva dem vidare. Men de flesta har stängts på grund av politiska beslut. Detta gäller i synnerhet i storstadsområdena, där behovet redan tidigare var trängande. En gång fanns exempelvis långt över hundra 300-metersbanor i Stockholmsområdet. I dag finns det i de 26 kommuner som utgör Stockholms län endast sju kvar – inte en enda finns kvar i Stockholms stad. Situationen ser liknande ut för banor för andra grenar. De banor som fortfarande finns kvar har dessutom närmast undantagslöst ålagts olika typer av begränsningar.
Anledningarna till att banor tvingats bort har varierat: Kommuner vill använda marken till något annat, närboende eller jaktmotståndare har klagat på buller och fått gehör hos kommunen eller andra myndigheter. Det kan också handla om att Polismyndigheten – som i dag besiktar skjutbanor – har ålagt banorna så kostsamma ombyggnader att fortsatt verksamhet blivit ohållbar. Enligt RUT-rapporten är detta orsaken till 90 procent av nedläggningarna av skjutbanor kopplade till Svenska Skyttesportförbundet.
Ett hot mot vår försvarsförmåga
När skjutbanor läggs ned innebär det inte bara ett hot mot jakten – alla jägare behöver ju öva – och skytteidrotten, utan även mot försvarsförmågan. Banorna används även av militär personal, hemvärn, polis och tull.
I andra länder har man insett att den nya säkerhetssituationen kräver ökade möjligheter att träna skytte, både militärt och civilt. I Finland har man beslutat att 1 000 nya skjutbanor ska anläggas för att säkerställa befolkningens möjlighet att träna skytte, och i Polen har det införts krav på att varje kommun ska ha minst en skjutbana.
Även i Sverige är det sannolikt nödvändigt att anlägga nya skjutbanor – framför allt i storstadsområdena. Detta kräver både tillgång till mark och nya planprocesser, vilket kan ta tid. Säkerhetsläget kräver dock sannolikt åtgärder som kan genomföras utan dröjsmål.
Det viktigaste är att hindra att existerande banor läggs ner – när en bana har försvunnit kan det vara svårt att få tillbaka den. Att behålla existerande banor är också långt mer ekonomiskt fördelaktigt än att bygga nya.
Flera åtgärder kan vidtas
Det finns här flera åtgärder som kan vidtas och som går att genomföra med relativt små medel.
- Flytta tillsynsansvaret från Polismyndigheten
Ingen som ägnar sig åt jakt eller skytte är sannolikt omedveten om Polismyndighetens antagonistiska inställning till legal civil vapenanvändning. Eftersom Polismyndigheten i dag besiktar skjutbanor drabbar detta även dessa anläggningar.
Banor som har funnits i decennier och bedömts säkra har exempelvis plötsligt fått förelägganden om omfattande ombyggnader för att få behålla skjuttillståndet.
Att flytta ansvaret för vapenfrågorna är ett av Tidöpartiernas vallöften, och denna fråga ingår i utredningen om den nya Viltmyndigheten. Det är viktigt att detta vallöfte genomförs utan dröjsmål. - Förklara skjutbanor som riksintressen
I dag kan kommuner som vill använda mark där det redan finns skjutbanor eller mark som ligger intill dessa tvinga fram stängningar. Tillgången på skjutbanor är dock inte allena en kommunal angelägenhet utan påverkar – inte minst ur ett beredskapsperspektiv – hela landet, och bör därför inte ensidigt kunna beslutas av kommunerna.
Genom att förklara skjutbanor som riksintressen skulle en intresseavvägning behöva göras innan skjutbanemark togs i anspråk för andra ändamål. Besluten skulle därmed inte riskera att styras enbart av kommunernas kortsiktiga ekonomiska intressen. - Undanta verksamhet som bedrivs av organisationer inom totalförsvaret från existerande skottlossningstillstånd eller skjuttider
De flesta banor är i dag belagda med restriktioner för hur många skott som får avlossas under ett år eller under vilka tider som skytte kan ske. På sikt behöver systemet med skottlossningsbegränsningar ses över generellt. Många banor har restriktioner som är decennier gamla och som tillkom i en tid där fanns ett stort antal alternativa skjutbanor. I dag, när många banor har lagts ned och betydligt fler skyttar måste dela på samma bana, behöver reglerna anpassas till dagens behov.
Att generellt undanta försvarsrelaterad verksamhet, såsom den som bedrivs inom frivilliga försvarsorganisationer, från de nu gällande skottlossningstillstånden och begränsningarna av skjuttider skulle lösa en del av dessa problem och innebära att en förening inte som nu skulle behöva välja mellan att exempelvis organisera ett SM i jaktskytte och att låta hemvärnsmän öva på banan. - Föreningar som har följt gällande regelverk ska inte i efterhand kunna åläggas saneringskostnader
I dag förekommer det att kommuner ålägger de föreningar som driver banorna att sanera exempelvis blyhagel eller PFC från gamla lerduvor som användes för decennier sedan; detta trots att föreningarna hela tiden har följt gällande bestämmelser och löpande godkänts ur miljöhänseende.
Det är naturligtvis inte fel att sanera om det av miljöskäl bedöms nödvändigt, men den nuvarande ordningen, där skytteföreningar som inte har gjort något fel tvingas ta retroaktivt ansvar, är förödande. I praktiken påverkar det inte heller kostnaden för saneringen, eftersom föreningar i dessa fall ofta går i konkurs och kommunen ändå får stå för kostnaderna. En förening med 100 medlemmar kan naturligtvis inte finansiera saneringskostnader på tiotals miljoner, vilket det kan vara frågan om: den enda effekten blir att banan läggs ned.
En regel som innebär att kommuner, eller annan relevant myndighet, står för kostnaderna för eventuell miljösanering för dem som inte har brutit mot tillstånd eller andra regelverk skulle därmed kunna rädda många banor.
Slutligen behöver möjligheten för närboende att klaga på verksamhet som redan fanns när de flyttade in avskaffas, detta gäller inte bara skjutbanor. Man bör rimligen inte kunna köpa en fastighet intill ett stall eller en flygplats och sedan kräva att verksamheten ska stängas på grund av buller eller lukt. Denna fråga kräver lagändringar och kan därför inte genomföras direkt. När det gäller skjutbanor skulle dock regeringen av beredskapsskäl kunna överväga ett tillfälligt moratorium för behandlingen av sådana klagomål så länge kriget i Ukraina pågår.
Nödvändigt att bryta trenden
Skjutbanekrisen kommer sannolikt att ta många år att bygga bort, och fler regleringsändringar kommer sannolikt att behövas. Att den nuvarande negativa trenden bryts är emellertid nödvändigt och regeringen kan genom att följa råden ovan ta viktiga steg i denna riktning.
