375 Ruger – en värdig arvtagare?

375 Ruger M77 MkII Hawk­eye Alaskan. 

Ni kanske tycker att det är ett långt modellnamn? Då kanske modellnumret HM77RSPHHM passar bättre?

Vi har ganska nyligen presenterat Ruger Hawkeye i Jakt & Jägare. Nu tycker väl vän av ordning att det inte finns någon anledning att skriva om den igen, även om den nu även finns i de uppgraderade versionerna African och Alaskan. 

Rätt så, om det inte vore för den nya patronen som lanseras tillsammans med dessa två modeller, 375 Ruger. Den nya patronen har egenskaper som faktiskt gör den värd den uppmärksamhet, trots att det inte direkt är någon brist på nya, moderna kortmagnumpatroner.

I Sverige har vi fått vänta så länge på den nya patronen och de nya studsarmodellerna att Ruger på hemmamarknaden redan hunnit presentera de efterföljande avknoppningarna, M77 Hawkeye Compact Magnum och patronerna 300 och 338 Ruger Compact Magnum, båda naturligtvis baserade på 375 Ruger-hylsan.

En ny kortmagnumpatron igen, gäspar ni? Jo, det finns några stycken nu. Inte alla tillför något nytt. Jag tycker dock, mitt i det digra flödet av mer eller mindre intressanta patroner, att 375 Ruger är ganska intressant.

Just valet av 375-klassen är i sig spännande och traditionstyngt. Ända sedan 375 H&H Magnum lanserades 1912 har den gång på gång och över hela jorden bevisat sin effektivitet och mångsidighet. 

Även om det är en storviltpatron (fast den i Afrika-nomenklatur anses som en mediumkaliber) duger den alldeles utmärkt även till mindre uppgifter som till exempel svensk älgjakt. 

Potent är den också, men ändå inte värre att skjuta med än att de allra flesta med intresse lär sig att hantera rekylen. 

Dessutom är utbudet av kulor och ammunition mycket gott. En i det närmaste perfekt storviltallround alltså. Dess enda nackdel är egentligen patronlängden (somliga skulle säga att bälteshylsan är en nackdel också), som kräver mekanismer av magnumlängd, vilket gör utbudet av lämpliga vapen smalare och ofta dyrare.

Märkligt nog, mitt i patronskaparhysterin, har det faktiskt gjorts få försök att förbättra denna klassiker. De som har gjorts har, åtminstone enligt min mening, inte varit riktigt lyckade. 

Charles Newton var väl först ut. Troligen var hans konstruktioner de mest lyckade, men tyvärr hade han inte näsa för affärer så de patronerna är det väl knappt någon som minns längre. 

De patroner i 375 som har skapats i modern tid har alla en eller annan nackdel. Antingen har det varit kortmagnumpatroner som gått ner i normallånga lådor, men som istället har sämre prestanda och ofta matningsproblem. 

Eller så har man matchat eller överträffat Holland-patronens prestanda, men då i en hylsa som också kräver lång magnumlåda. 

I vissa av de senare fallen har man också tagit i alldeles för mycket, som med 378 Weatherby Magnum och 375 RUM, som är för mycket av allt i fråga om hastighet, rekyl och mynningsflamma. Ledordet när det gäller 375 H&H är ju harmoni.

Vad Ruger tillsammans med Hornady har lyckats skapa är en 375-patron som går ner i en normallång låda. Genom att hylsan gjorts bälteslös har man lyckats skapa en hylsa som har cirka fem procent större volym än Holland-hylsan. 

Således skall man kunna få ut samma eller bättre prestanda ur 375 Ruger. Förvisso med ett något något högre arbetstryck, men ändå. 

Idén är lysande, inte minst marknadsmässigt, då allt som stavas 375 har goda möjligheter att bli storsäljare. I synnerhet när komponenter finns tillgängliga och fabriksammunition och lämpligt vapen lanseras samtidigt.

I sammanhanget kan man ju inte låta bli att undra över varför Sako valde att marknadsföra en ny patron i den för världens största marknad hopplösa kalibern 9,3 millimeter. Låt vara att man nu döpt om den för USA-marknaden.

Bössan som skall bära fram den nya 375:an är i grunden den samma Ruger M77 Hawkeye som redan testats i denna publikation.

Studsaren lanseras i två basversioner, Alaskan och African, med för respektive modell lämpliga attribut. 

Testvapent är en knubbig Alaskan och den korta pipan i kombination med den potentat patronen kanske förvånar. 

Svaret ligger förstås i namnet. Bössan som associerar till Alaska, Kanada, Svalbard och Grönland brukar vara utformade för att bäras långa sträckor i svår terräng, eller fraktas till häst, på terrängfordon och i kanot. 

Alaskan har, liksom vanliga Hawkeye, det nyutvecklade trycket, vilket troligtvis är det bästa som hänt Rugers studsare. 

Vidare är Alaskan utrustad med en Hogue Overmolded-kolv, vars gummiklädda och knottriga yta ger gott grepp i allehanda miljöer. Den har också Hogues egna bakkappa, vilken är en mycket bra rekylätare. Men bakkappan tenderar att vilja fastna i bylsiga jackor.

Pipan är försedd med ypperliga stabila öppna riktmedel av klassiskt snitt. Fram sitter ett pärlkorn på ring runt pipan och bak ett flackt V-sikte av expressmodell. 

För avsett ändamål, snabba skott på moderata avstånd, fungerar järnsiktena mycket bra. Vill man montera kikare medföljer som vanligt Rugers egna ringar för de integrerade baserna.

Jag har provskjutit lite grann, mest för att få en uppfattning om rekylupplevelse och prestanda. 

Än så länge är det bara Hornady som tillverkar fabriksammunition. Dessa patroner lyckades jag inte få fatt i inför testen. 

Däremot kunde generalagenten bidra med laddverktyg från RCBS och så var det problemet löst. Det är lite dåligt med laddata ute för 375 Ruger än så länge, men för amerikanska krut finns en del. 

Lämpliga amerikanska krut importeras av Staffans Vapen. Nya Hornady-hylsor införskaffades från Vapex.

Sant och visst finns det lämpligt krut från både Norma och Vihtavuori, men då jag inte funnit några säkra trycktestade data för dessa.

Jag tänker heller inte bidra med laddata. För den experimentsugne kan dock meddelas att Norma 203B verkar fungera bra, i synnerhet med de lättare kulorna. 

Vill man optimera prestanda förefaller Hodgdon H4350 vara ett synnerligen bra val för den här patronen.

De bästa laddningarna gav för en 260 grains-kula 849 m/s i snitthastighet, och för en 300 grains-kula 795 m/s. 

I sanning imponerande, i synnerhet med tanke på att testvapnets pipa är endast 51 centimeter lång. 

Utan tvekan har Ruger och Hornady lyckats med målet att matcha eller förbättra 375 H&H:s prestanda i sin korta patron.

Det är förstås svårt att jämföra rekylupplevelser patronerna emellan. Jag har aldrig skjutit 375 H&H med syntetkolv eller så kort pipa. 

Å ena sidan ger den korta pipan och den för kalibern ganska låga vikten en ganska skarp rekyl och skapligt uppkast. Men å andra sidan bidrar kolven till att dämpa desamma. 

Klart är att rekylen är skarp med maxladdade patroner. Man bör därför öva en del för att få ut det mesta ur skjutupplevelsen. 

Alaskan är med sin korta pipa och syntetkolv också neutralare balanserad än vad jag skulle önska med en sådan här potent patron. 

Ett par hekto till i totalvikt, och balansen lite längre fram, hade varit perfekt. Men ändå är bössan helt skjutbar. Alaskan beter sig inte värre än att den som har tillräckligt intresse snabbt bör lära sig att hantera rekylen.

Det här är en trevlig bössa och en synnerligen intressant patron, som jag faktiskt tror har framtiden för sig trots den svåra konkurrensen.

Vikt: cirka 3,5 kilo

Piplängd: 51 centimeter

Pris: 12 500 kronor.

Finns i rostfritt och blånerat utförande, båda med syntetkolv.

Generalagent: Classic Vapen AB, telefon: 033-28 47 90.

Hodgdon-krut: Staffans Vapen, telefon: 0243-23 05 04.