Tio män döms för den illegala jakt där två vargar sköts i Eidskog nära gränsen mot Värmland. Området ligger utanför Norges formella ulvesone, men Eidskog ingår i den rovviltregion där Norge har ett särskilt beståndsmål för varg. Det uppmärksammade målet har beskrivits som Norges största rättegång hittills om illegal vargjakt. Jakt & Jägare har tidigare rapporterat om detta.
Männen är mellan 28 och 69 år gamla. Åklagarsidan har hävdat att de agerat tillsammans och organiserat jakten på de två vargarna. Samtliga åtalade har nekat till brott.
Nu har domstolen dömt samtliga tio.
Straffen varierar mellan 90 dagars och 18 månaders fängelse. Dessutom får två av männen livstids jaktförbud, medan övriga döms till tidsbegränsade jaktförbud.
Norge kan förbjuda dömd att jaga
Just möjligheten att döma någon till jaktförbud är särskilt intressant ur ett svenskt perspektiv.
I Norge finns en uttrycklig rättslig möjlighet att frånta en person rätten att bedriva jakt och fångst. Den norska strafflagen har en bestämmelse om så kallat rättighetstapp, och regeringen har tidigare beskrivit att personer som döms för allvarlig faunakriminalitet normalt kan fråntas jakträtten under en längre period.
I ett tidigare norskt jaktbrottsmål har en person exempelvis dömts till fem års förlust av rätten att jaga och fånga vilt.
Det norska systemet är alltså tydligt: en domstol kan besluta att en dömd person inte längre får bedriva jakt under den period som anges i domen – i det aktuella vargmålet har två personer fått jaktförbud på livstid.
Sverige har inget motsvarande statligt jaktförbud
I Sverige ser systemet annorlunda ut.
Det statliga jaktkortet, som utfärdas av Naturvårdsverket, visar att jägaren har betalat den obligatoriska viltvårdsavgiften. Avgiften är för närvarande 400 kronor per jaktår.
Jaktkortet är däremot inte samma sak som jakträtt. För att faktiskt få jaga på en viss mark krävs också jakträtt, exempelvis genom att man äger marken eller har fått jakträtten upplåten till sig.
Det finns därför en viktig skillnad mellan den svenska och norska modellen. Sverige har inte samma typ av generellt ”jaktförbud” som en domstol kan lägga ovanpå ett jaktbrott, där en person exempelvis förbjuds att jaga i tio år eller på livstid.
Det innebär dock inte att en svensk person som dömts för jaktbrott automatiskt står helt utan möjlighet till andra begränsningar. Jaktutövningen omfattas av en rad krav och regler, och vissa former av jakt kräver exempelvis särskild registrering eller andra behörigheter. För licensjakt på varg, järv och lodjur måste jägaren registrera sig i Jägarregistret.
Norsk jaktlagstiftning har en tydlig spärr
Den norska modellen är däremot konstruerad så att en dom om förlust av jakträtten får en direkt praktisk effekt. Den som har blivit fråndömd rätten att jaga måste bland annat göra om jägarprovet för att kunna registreras som jägare igen.
Det gör att jaktförbudet fungerar som en särskild rättslig sanktion vid sidan av exempelvis fängelse eller böter.
I Norge har Høyesterett dessutom tidigare uttalat att förlust av jakträtten normalt bör användas vid allvarlig illegal jakt på fredat vilt. Regeringen har särskilt hänvisat till den så kallade ”Ulvedommen”, där domstolen slog fast att förlust av jakträtten för etablerade jägare kan vara en mycket ingripande sanktion men att den normalt bör komma i fråga vid allvarlig faunakriminalitet.
Vargarna kan ha kommit från Värmland
De två vargarna som dödades i Norge tros ha haft koppling till vargrevir i Sverige.
Enligt uppgifter som SVT tidigare rapporterat kom honan i det så kallade Busjøen-paret från gränsreviret Fjornshöjden mellan Akershus och Värmland, medan hanen kom från Glaskogen i västra Värmland.
Tre av de tio männen misstänktes dessutom för att ha dödat ett lodjur.
Åklagaren har beskrivit brottsligheten som mycket allvarlig och som organiserad jakt. I rättegången har den norska så kallade maffiaparagrafen också varit aktuell, eftersom åklagaren menat att jakten genomfördes inom ramen för organiserad brottslighet.
