”Rewilding – ett moment 22”
  • Pinewood

”Rewilding – ett moment 22”

SLU-forskare om att ”peta i naturen”

DebattPublicerad: 2017-11-14 09:35

Hur rewildingrörelsen än försöker återinföra olika viltarter i den svenska naturen kommer det moraliskt sett alltid att vara ett moment 22, eftersom det handlar om naturens återtagande och självreglering. Det som behövs en aktiv viltförvaltning, konstaterar Erica von Essen, forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), i ett debattinlägg.

I en spännande debatt mellan SLU:s Carl-Gustaf Thulin och JRF:s riksviltvårdskonsulent Jens Gustafsson finner vi delade meningar om huruvida rewildingrörelsens återinförande av vilda djur är ekologiskt och moraliskt försvarbart.
Jakt & Jägare skrev om det här.
De diskuterar bland annat återinförandet av visent i Sverige. Tanken är att den kan gynna ekosystemet. På andra håll i världen diskuteras återintroduktion av än mer spektakulära arter. 

Jens är som många jägare kritisk mot rewildingrörelsens premiss att ”gå in och peta i naturen”, med allt vad det innebär. Det är en olyckligt uttryckt kritik eftersom idén med jakt och viltförvaltning bygger på argumentet att det är människans viltvård, förvaltning, stödutfodring och avskjutning som håller naturen i schack. Jägarkåren kan därmed inte motsätta sig rewilding med argumentet att det är fel att peta i naturen.
När jakt ifrågasätts är ett vanligt förekommande försvarstal från jägarsidan att släpper vi taget kommer viltstammarna och naturen gå åt skogen. Att sluta ”peta”’ går emot en nordisk tradition av aktivt viltvårdande, där jakt innebär att djuren blir friskare och vi får färre betesskador och trafikolyckor.

Att återvilda Sverige må innebära mer eller mindre spektakulära insatser i startfasen för att etablera dessa arter. Men själva filosofin hos rewildingrörelsen är att naturen ska självregleras med hjälp av nyckelarter i ekosystemet som stora gräsätare och rovdjur.
Rewilding, som hörs på namnet, är faktiskt en motreaktion till den förvaltningsinriktade bevarandeform som tidigare dominerat. Naturen ska återta kontrollen. Vi ska ta steget tillbaka. Vi ska inte vara med och peta. Djuren, snarare än jägare, ges ansvar för systemet.

Jaktföreträdarnas starkaste motargument mot rewilding bör vara att rewilding överlåter för mycket ansvar åt naturen. I Oostvaardersplassen i Holland, där det har satts ut konikponnier och heckboskap, dör cirka 30-60 procent av stammarna av svält eller sjukdomar varje vinter eftersom de är föga anpassade till den ”vilda” tillvaron och heller inte jagas. De stödutfodras inte eftersom poängen ju är att släppa taget.
Rewildinganhängare hävdar ibland att jägares argumentation för avskjutning av överskott underbyggs av en självskapad jägaridentitet som ”Florence Nightingale med gevär” – barmhärtiga viltvårdgivare som ska förkorta djurens lidande i den grymma naturen.

Jägare kritiseras bland annat för att behandla naturen som vore den ett ständigt tillstånd av ”Holocaust-or-Harvest” – förintelse eller förvaltning – där jakt är det enda humana för viltöverskottet.
Som jag ser det är det inte alls svårt för jägarsidan att misskreditera rewilding som rörelse. Om rewilding görs enligt den holländska modellen, där vi släpper allt och låter djuren röja (och lida) fritt, ger jakten ett moraliskt övertag då man minimerar lidande. Om rewilding däremot utförs med aktiv förvaltning, där man fortsätter att gå in och dalta med vilda djur, faller hela rewildingidén som ett löfte om naturens återtagande och självreglering. Moraliskt sett kommer rewilding alltid att vara ett moment 22.


ERICA VON ESSEN
Postdoktor, Institutionen för Stad och Land, Sveriges Lantbruksuniversitet.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGranngården
  • AnnonsChevalier
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB