Det finns få grupper i Sverige som är så stolta över sitt kunnande som jägare. Och det ska vi kanske vara också. Vi vårdar marker, tränar hundar, förvaltar vilt och lägger tusentals timmar i skogen varje år. Men det finns en sak vi pratar alldeles för lite om:
Många jägare är dåliga på att vidareutbilda sig.
Där var det sagt.
Jakten förändras ständigt
Vi tar jägarexamen när vi är 20, 30 eller 50 år gamla — och sedan beter sig många som om kunskapen vore färdig för resten av livet. Samma människa som utan att tveka går en kurs för motorsåg, hjärt-lungräddning eller nya regler på jobbet kan samtidigt mena att jaktkunskap ”sitter i ryggmärgen”.
Det är märkligt.
För sanningen är att jakt förändras hela tiden. Nya vapen. Ny optik. Ny ammunition. Nya eftersöksmetoder. Ny forskning om viltförvaltning. Ny teknik för hundpejl, termiska sikten och skytte. Ändå finns det jägare som fortfarande ser vidareutbildning som något för nybörjare eller ”såna där paragrafmänniskor”.
Samtidigt sitter samma personer vid fikabordet och klagar på dåliga skott, felbedömda skottchanser och eftersök som gick åt helvete.
Det går inte ihop.
Gott om vidareutbildningar
Vi har faktiskt ett ganska imponerande utbud av utbildningar i Sverige. Skyttekurser, jaktledare, eftersöksutbildningar, vilthantering, hundkurser, instruktörsutbildningar, fördjupning inom rovdjur, vildsvin och fågeljakt. Men deltagandet är ofta skralt – särskilt från dem som kanske skulle behöva det mest.
“Ibland känns det som att vissa jägare tror att antalet år med praktisk jakt automatiskt betyder hög kompetens.”
Och ja, nu trampar jag säkert någon på tårna. Men ibland känns det som att vissa jägare tror att antalet år med praktisk jakt automatiskt betyder hög kompetens.
Det gör det inte.
Man blir inte en bättre skytt av att äga fem studsare. Man blir bättre av att skjuta.
Skjutbanorna borde vara välbesökta
Och där kommer vi till nästa känsliga punkt: skyttet.
Om svenska jägare generellt vore så bra skyttar som vi gärna påstår, då skulle våra skjutbanor vara fulla hela somrarna. Men sanningen är att många bara skjuter det absolut nödvändigaste inför bock- och älgjakten och sedan tycker att saken är klar.
Det håller inte.
Vi ställer enorma krav på våra hundar. De ska tränas, testas, startas och utvecklas. Men många jägare verkar tycka att den som håller i vapnet redan är fullärd.
Det är bakvänt.
Ingen seriös jägare vill orsaka ett dåligt skott eller ett onödigt lidande. Ändå beter sig många som om regelbunden skjutträning vore frivillig lyx i stället för en självklar del av jakten. Och nej — tre serier på älgbanan veckan före premiären räknas inte som träning.
Jakt handlar om ansvar
Vi borde faktiskt höja ribban mot oss själva.
Inte genom fler pekpinnar från myndigheter eller nya tvångskrav. Utan genom kultur. Genom stolthet. Genom att göra det lite pinsamt att aldrig träna och aldrig lära sig nytt.
För handen på hjärtat: vad är egentligen mest imponerande? Jägaren som har gjort likadant i 35 år — eller den som fortfarande försöker bli bättre?
Jakt handlar trots allt om ansvar. Ansvar för viltet, hundarna, marken och våra jaktkamrater. Då måste ansvaret också omfatta oss själva och vår egen kompetens.
Vi jägare gillar att säga att jakt är ett livslångt lärande.
Det kanske är dags att börja leva som vi lär.
