Mars ger härliga vårvinterdagar med snabbt ökad dagslängd och förväntan om kommande livgivande vår med skir grönska och födsel av årets kull av viltungar. Denna säsongsmässiga återkommande livskraft känns än mer viktig ett år som detta med alltmer storskaliga oberäkneliga geopolitiska spänningar. Stunderna i vår fina natur, som finns tack vare klokt och ansvarfullt brukande av generationer av förvaltare, både jägare och markägare, ger balans och energi att hantera de opåverkbara skeenden som uppstår.
Nu startar också planeringen inför årets kommande förvaltning av viltstammarna, där älgen tar mest plats. Att skogens konung tar störst plats i svensk jaktbyråkrati, om än det är norr om Mälaren som älg är viktigaste villebrådet, visar att naturliga förändringar sker betydligt raskare än byråkratisk utveckling. Uppenbart är att både kostnader och förmåga att adaptivt förvalta viltet skulle öka om JRF:s synsätt med lokal förvaltning och allmän jakt på allt vilt skulle genomföras.
Påverkade människor får inte överklaga
Grundbulten i en rättsstat är att land byggs av lag. Den bulten verkar Sverige nu ha tappat bort i viltförvaltning med koppling till Århuskonventionen. Lagstiftning som regeringens expertmyndigheter (i dag Naturvårdsverket och länsstyrelserna) verkställer bör leda till att medborgare får korrekta beslut fattade utifrån gällande lag.
Men nu får diverse organisationer med miljöargument rätt i domstol, däremot får inte direkt påverkade markägare och jägare delta i processen. De som har rätt att överklaga kan vara löst sammansatta Facebookgrupper utan koppling till Sverige.
Förvaltningsdomstolarna har gått i spinn
Licensjakten på varg i januari blev genom miljöorganisationers överklaganden helt inställd. Då fanns nya regelverk bakom beslut att klaga på. När licensjakten på lo i skrivande stund ska genomföras, utan nya regler att beakta, verkar förvaltningsdomstolarna gå i spinn av överklaganden.
“När en domstol ändrar sitt eget godkännande av jakt utifrån att jakt i andra områden, med andra förutsättningar, stoppas, väcker det frågan om domstolens kompetens.”
Första instans som först sade ja till lojakt i norr beslutar sig för att ändra eget beslut utifrån att högre instans efter överklagande för södra Sverige inhiberar jakten. När en domstol ändrar sitt eget godkännande av jakt utifrån att jakt i andra områden, med andra förutsättningar, stoppas, väcker det frågan om domstolens kompetens.
Förvaltningsrätten i Luleå är första instans för alla ärenden som gäller licensjakt på rovdjur. Med den mångårig erfarenhet som finns bör kompetens vara hög – ändå ändrar domstolen sig själv. Frågorna blir: Vart har lagen tagit vägen och tillåts lagbygget i Sverige undermineras av internationella konventioner som riksdagen inte har omformat till svenska förhållanden?
Så kan vi inte ha det. Nu måste de som beslutar börja bestämma sig.
