En av älgkon 1895:s kalvar som har blivit björnföda.
Forskning

Björnen tar allt fler älgkalvar

Att björnarna blir fler och fler i hälsingeskogarna överraskar knappast de lokala jägarna, men intressant ny forskning visar hur många älgkalvar i området som faktiskt faller offer för rovvilt. Läs vad jägaren, forskaren och Sveaskog säger.

Jägaren:

”Nu har vi svart på vitt”

Tor Lindquist, jägare.

Att det finns betydligt mer björn i hälsingeskogarna än vad myndigheterna tror är ingen nyhet för jägarna. Men att få svart på vitt att 85 procent av älgkalvarna under sina första levnadsveckor har fallit offer för rovvilt, sannolikt mest björn, väcker ändå reaktioner.

Det är en helt onormal predation. Man brukar säga att 20 procent rovdjurstagna kalvar är högt, men nu har vi över 80 procent. Det är fruktansvärt alltså, säger Tor Lindquist, jaktledare och skogsägare från byn Valla i Färila.

Han var en av 25 jaktledare från Ljusdals älgskötselområde som samlades på möte i Skogsta folkets hus i Tallåsen för att få ta del av första årsrapporten, från 2020, om hur viltet kommer tillbaka i skogen som brann i kommunen 2018.

Jaktledarna skulle få informationen först, före publicering på nätet.

Forskningsprojekt

Forskningsprojektet är initierat av statliga Sveaskog och heter Viltsamverkan i brandens spår. Älgar, björnar och snart vargar gps-märks för att man ska kunna följa djuren i nästan realtid.

Trots att bygdens jägare länge har hävdat att björnstammen i länet är underskattad blev reaktionerna på mötet starka. Det som inte ”ska” kunna hända ser ut att ha hänt. Rovdjuren tar större andel av älgstammen än jägarna.

Nära nio av tio kalvar får sätta livet till mellan födseln i maj och höstens älgjakt. Och vem vet hur de resterande överlever vintern när björnarna har gått i ide? Vargar från reviren Prästskogen och Skrottmyren behöver mat hela vintern, liksom områdets järvar.

– Det finns inte så mycket rådjur eller andra hjortdjur utan det är älg som är basfödan och det tär hårt på älgstammen, säger Tor Lindquist.

Bedömningen från både forskare och jägare är att det är björnen som är den stora predatorn när det gäller älgkalv i området, trots de två vargreviren.

”Det är bra att det här kommer fram för det spelar ingen roll vad jägarna säger, ingen jävel tror på oss.”

Tor Lindquist, jägare

Återväxten oroar

Återväxten i älgstammen är givetvis något som oroar. Om en stor del av kalvarna går åt under flera år i rad riskeras populationen, åtminstone i teorin, förutsatt att det inte blir en invandring av djur från andra områden.

– Det måste ju finnas kalv som ersätter de vuxna, säger Tor Lindquist.

Möjligheten att alls fortsätta jaga älg diskuterades på informationsmötet. Flera jaktledare ansåg att Sveaskog borde sänka avgifterna för jakten. För vem vill betala för älgjakt om det inte finns älg?

– Det finns mer björn här och de tar mer kalv än vad de säger, pappersfolket som inte är ute i skogen och ser själva. Det är bra att det här kommer fram för det spelar ingen roll vad jägarna säger, ingen jävel tror på oss, säger Tor Lindquist.

Minst en av forskningsprojektets tre överlevande kalvar från 2020 överlevde även vintern. Det var en märkt tjur som sköts nu i höst.

Tor Lindquists teori är att vargarna missgynnas av bristen på träd på de enorma brända vidderna där bara svarta pinnar, sten och enstaka brända träd finns kvar. Under vintern blir det svårt för vargarna att oupptäckta komma riktigt nära för att ha fördel mot älgen i djup snö.

Han menar att det finns flera tecken på att björnstammen är betydligt större än vad som har erkänts officiellt.

– De går efter björninventeringen 2017. Sedan dess har dock synobs på björn ökat hela tiden, men det tar de inte hänsyn till. Forskarna ska ju hängslen, livrem och ryggsäck innan de säger något.

55 björnar på drygt ett dygn

Ett annat tecken på tät björnstam är att årets tilldelning på 55 björnar i västra Gävleborg fälldes på ett dygn och tre timmar. Sedan var den jakten klar.

– Vi måste jaga björn hårdare om vi ska balansera stammen. Vi borde ha fällt minst 100 djur. Med årets tilldelning fortsätter stammen att öka, säger Tor Lindquist.

Även hemma i byn Valla märks rovdjuren. Frun går inte längre ut med hunden ensam, inte sedan man i grannskapet fångade två vargar och en björn på samma film, synbarligen inte i någon större osämja.

Sveaskog:

”Vi har underskattat björnstammen”

Anders Johansson, Sveaskog.

Älgarna är så stora och feta att gps-banden som tidigare har suttit på älgar i Nikkaluokta, 70 mil norrut, inte passar och måste skruvas om. Och Anders Johansson på Sveaskog är märkbart stolt. Han hade på känn att det var något alldeles särskilt med älgarna i nordvästra Hälsingland, på gränsen mot Härjedalen. 

Redan före den stora branden i Ljusdals kommun 2018 fanns tankarna på att älgarna i området borde studeras närmare.

När höstregnet slutligen hade släckt de sista brandhärdarna, och världens blickar riktades åt annat håll, öppnade sig tillfället. Det man missade att studera efter den stora branden i Västmanland 2014, det vill säga hur djuren återtar bränd skogsmark, kunde hämtas hem nu. 

Under namnet Viltsamverkan i brandens spår och flitig rapportering, inte minst på Facebook med namngivning av vissa djur, har det blivit en av de mer publikt uppmärksammade viltstudierna.

Närmare 50 älgar har fått halsband med gps, liksom ett mindre antal björnar, inklusive bjässen med namnet Herman vars vårvikt var 320 kilo och höstvikt beräknas till 450 kilo. 

Några enstaka missöden under märkningen gick inte att undvika. En tjur som sövdes lade sig i en bäck och drunknade, och en ko bröt benet när hon hade vaknat och försökte ställa sig upp.

Herman å sin sida har lyckats slita av sig halsbandet, så där kan det bli en ny sövning.

Under kommande vinter ska vargarna i reviret Skrottmyren också få halsband. För vargarna i områdets andra revir, Prästskogen, finns andra planer. De ska skjutas bort under licensjakten som inleds i januari.

Älgen är en primärart

Älgen är en så kallad primärart, en av de arter som återkommer tidigt efter en skogsbrand eller ett hygge.

Och mycket riktigt tog det inte mer än en månad efter släckning innan de första älgarna klev in i de svartbrända landskapen i Ängra, Enskogen och på Nötberget där hettan hade bränt bort en stor del av jordlagret och lämnat efter sig milsvida nakna stenåkrar.

För det mänskliga ögat ser det fortfarande, tre år efteråt, väldigt dött ut. Som ett landskap på en annan planet. Men det mänskliga ögat luras.

Här fullkomligt sprudlar av liv. Tittar man noga på marken spirar små tuvor av lingonris. Mjölkört och asp, älgarnas favoriter, växer som på stora beten. Lövträd som salix och björk har vuxit så snabbt att de väntas nå över snötäcket och bli en foderresurs i vinter.

”Inget skogsbolag tycker att alla älgar ska gå till rovdjuren, inte vi heller.”

Anders Johansson, Sveaskog

Björnstammen har exploderat

Björnstammen som redan tidigare hade ökat kraftigt tycks nu närmast ha exploderat. När Anders Johansson, jakt- och klövviltsansvarig för södra Norrland på Sveaskog, bjuder med Jakt & Jägare på biltur i området frågar en långtradarchaufför, som har stannat för att lasta torkade genar och toppar, om vi är ute på björnsafari.

Det är vi inte. Vi ska ”hälsa på en älgko”, nämligen ko nummer 1895 som Anders Johansson har pejlat in redan när vi möttes på parkeringen utanför värdshuset Pilgrimen i Kårböle. 1895 ska befinna sig mellan två mindre sjöar, söder om Kårböle, nära skjutbanan som gick åt i branden. På en höjd i närheten borde vi kunna se henne.

Vi kör söderut genom Kårböle och precis utanför byn pekar Anders Johansson till höger in mot skogen.

– Där inne, bara 100 meter från vägen, kalvade en ko förra året och vi hann inte ens besöka henne förrän kalvarna var björntagna. 

De hade inte gått långt i livet förrän de mötte sitt öde, närmare bestämt 400 meter. 

När Anders Johansson kom till platsen var kalvarna redan uppätna.

– Björnen hade börjat täcka över benrester och låg kvar vid platsen. Den hade gömt sig, säger Anders Johansson.

SLU håller koll

Även om han ständigt har uppdateringarna från gps-sändarna nära till hands i sin telefon är det inte han som håller reda på födslar och älgarnas möten med rovdjur. Det gör i stället forskningsingenjören och älgmärkaren Fredrik Stenbacka på Institutionen för vilt, fisk och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Umeå.

Han läser av älgarnas rörelsemönster och kan meddela att nu ska en ko till att föda. Han kan också se skillnader i älgarnas rörelser beroende på om de har stött på björn eller varg. Däremot kan han inte se om det är en eller två kalvar som har fötts. Men det ser man på slagplatsen genom att räkna klövkapslar.

Älgkalvarna försvinner

En nyhet från brandområdet som väckte stor uppmärksamhet i början av oktober är den höga andelen kalvar som tas av rovdjur. Under 2020 förvann 85 procent av älgkalvarna mellan födsel och älgjakt, sannolikt under sina allra första levnadsveckor. Björn misstänks i de flesta fall. 

För 2021 såg det något bättre ut med 70 procent slagna kalvar. Men det är fortfarande en mycket hög siffra som oroar jägare, inte bara i brandområdet utan även jägare söder om brandområdet.

Över stora delar av Gävleborg, väster om Ljusnan där vargreviren ligger tätt och björnstammen växer, rapporteras om brist på kalv. Historien om jägaren som före årets älgjakt bjöd in vännerna på älgmiddag för att fira sin 40-årsdag men som kom hem med bara två kilo köttfärs, berättas mellan jägarna.

– Det blir spekulativt, men i det här området så är känslan att vi har underskattat björnstammens storlek, det kan man nog säga ganska säkert, säger Anders Johansson och tillägger att alla kan vara överens om att antalet björnar är mycket större än antalet vargar.

Koppling mellan växtlighet och älg studeras

Den växtlighet som kommer efter en brand väntas få älgstammen att öka kraftigt, och forskarna vill studera kopplingen mellan växter och älg. Nu visar det sig att älgstammen, trots mycket mat, har decimeras kraftigt med hjälp av rovdjur och till den grad att predationen kan överstiga jaktuttaget.

– Man brukar säga att normalt sett är det inte så, säger Anders Johansson och tillägger att i ett område med mycket björn och lite älg väcker balansen förstås känslor.

Betesskadorna på den planterade tall-
ungskogen är följdriktigt små, vilket är positivt för skogsägarna. Men många av de 150 branddrabbade skogsägarna är också jägare som vill ha jaktbart vilt att fylla frysen med inför vintern.

Anders Johansson bedömer trots allt att älgstammen i och runt den 9 500 hektar stora branddrabbade skogen tål jakt.

– Eftersom så mycket går åt i predation så blir bilden att det blir färre djur. Men kanske har man underskattat älgstammen också, säger han. 

Han förnekar att Sveaskog, som äger mellan 40 000 och 50 000 hektar i och runt brandområdet, skulle ha intresse av en så kraftig rovdjursstam.

– Inget skogsbolag tycker att alla älgar ska gå till rovdjuren, inte vi heller.

Det vill troligen inte heller kon som vi strax ska besöka.

Ko 1895 förlorar sina kalvar

Kon med nummer 1895 på halsbandet märktes den 10 mars 2020. Utifrån tandslitaget bedömdes hon vara fyra år. När hon märktes hade hon en nästan årsgammal kalv vid sidan. 

Men de kalvar som hon fått sedan dess har inte överlevt. Hon födde en kalv 2020 som togs av björn, och hon födde två kalvar i år som också togs av björn.

Informationen i Anders Johanssons gps kommer med en halvtimmes fördröjning. Därför vet vi bara att älgkon befann sig mellan de två sjöarna för en halvtimme sedan när vi kliver ur bilen.

Jag inser att jag smäller igen bildörren som om jag vore på Ica-parkeringen för att rusa in och handla. Anders Johansson stänger sin dörr betydligt mer försiktigt. Vi kliver ut i stenlandskapet och upp på en höjd. 1895 syns inte till hur vi än spanar. 

Anders Johansson som följer korna varje dag ser skillnader i deras sätt att bete sig. Ko nummer 1885 har i motsats till de flesta andra kor klarat sina kalvar de två senaste åren. Hon har utvecklat en stark flyktinstinkt och går knappt att se med blotta ögat, för någon. Bärplockare eller jakthundar, hon flyr allt.

– Vi har pejlat in oss och sedan är hon borta!

Han har sett kon på sin gps dra i väg 6–7 kilometer om hon har anat minsta oråd, även slänga sig i vattnet och simma. Kalvarna lämnar hon på platsen. När det har lugnat sig går hon tillbaka till dem. 

Forskaren:

”Det kan hända mycket”

Göran Ericsson, professor SLU.

Spring inte på bollen direkt. Det är tipset från Göran Ericsson, professor på Institutionen för vilt, fisk och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, apropå den höga andelen rovdjurstagna älgkalvar i brandområdet från 2018 i nordvästra Hälsingland.

När det sker stora störningar kan det hända mycket. Det kan vara stor variation mellan år innan djuren har hunnit anpassa sig, säger Göran Ericsson.

Menar du att man inte ska skjuta bort för mycket björn?

– Nja, snarare att man ska hålla i sina mätningar under några år så att man får bättre underlag för beslut.

Göran Ericsson tror att älgkorna med tiden kan lära sig hur man skyddar kalvarna bättre.

– Djur är duktiga på att anpassa sig. När björnarna etablerar sig i nya områden, det har vi sett i Orsatrakten, blir det hög predation. Men efter någon älggeneration blir korna duktigare på att försvara sina kalvar. Älgar kan ju leva i 15–20 år och lära sig under 10–15 olika reproduktionstillfällen vad som fungerar och inte.

”Efter någon älggeneration blir korna duktigare på att försvara sina kalvar. Älgar kan ju leva i 15–20 år och lära sig under 10–15 olika reproduktionstillfällen vad som fungerar och inte.”

Göran Ericsson, professor SLU

Han har besökt brandområdet tre gånger.

– Första gången undrade jag vart naturen har tagit vägen. Nästa gång hade de tagit bort alla brända träd och man såg de enorma vidderna, men tredje gången var det ju ganska grönt! Det går snabbt.

Vad är det mest intressanta med projektet?

– Att se hur snabbt djuren kommer tillbaka, skogshönsen, älgarna, rävarna och smågnagarna. Vi kan inte sätta sändare på alla smågnagare, men vi kan mäta när de kommer tillbaka.