Under loppet av 40–50 år har skarven gjort en rejäl resa i Sverige. Från att ha varit några få har den fiskätande fågeln vuxit till en sommarpopulation på 250 000 individer. Men skarven är inte en invasiv främmande art, tvärtom så har den funnits mycket länge i landet. Det handlar snarare om ett uppehåll efter att skarven näst intill utrotades under 1800-talet.
Hur hänger det där ihop? Skarven är ett problem längs våra kuster i dag och det ser ut som att vi har svårt att hantera det problemet. Hur löste man problemet för mer än 200 år sedan?
– Skarven är enkel att utrota på sikt genom att slå ut kolonierna. Tar vi bort bon och ägg blir det ingen föryngring, säger Sven-Gunnar Lunneryd, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, på Institutionen för akvatiska resurser vid Kustlaboratoriet i Lysekil.
”Skarven är enkel att utrota på sikt genom att slå ut kolonierna. Tar vi bort bon och ägg blir det ingen föryngring.”
Sven-Gunnar Lunneryd, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet
Sedan ett antal år bedrivs skyddsjakt på skarv. Jakten är på vissa håll ganska omfattande, men den sker framför allt under hösten och en bit in på vintern. Man skulle kunna tro att den jakten decimerar antalet skarvar som bygger bon och lägger ägg kommande vår. Men riktigt så blir det inte.
– Den egentliga storskarven häckar inte här hos oss, men den övervintrar här. Det skjuts många finska skarvar i Sverige. Dessutom är det många ungfåglar som fälls under skyddsjakterna på hösten. Antalet fåglar som häckar, vuxna skarvar som bildar kolonier, den egentliga svenska populationen, minskar alltså inte särskilt mycket, säger Sven-Gunnar Lunneryd.
Dessutom går tillväxten snabbt. I varje bo läggs 4–5 ägg. Alla ungar överlever inte, i genomsnitt klarar sig två ungar per bo fram till att bli flygfärdiga under sommaren. Det betyder att två föräldrar får fram två ungar. En dubblering. En koloni i storleksordningen 1 000 fåglar på våren blir 2 000 när hösten kommer.
Hittills har man faktiskt inte kunnat visa att jakt har någon långsiktig effekt på den totala populationsstorleken över huvud taget.
Samma art – olika raser
Det finns olika skarvar, samma art men olika raser. Det är mellanskarven som är inhemsk, den nordatlantiska storskarven häckar inte i Sverige. Ovanpå det finns en skarv till, en norsk, som heter toppskarv. Det är toppskarven som har ställt till det för Sven-Gunnar Lunneryds egen jakt.
– Här i norra Bohuslän jagade vi skarv både ofta och gärna till för några år sedan. Upplevelserik jakt som gav god mat. Men så kom toppskarven, som är fridlyst. Och eftersom det numera finns tio gånger fler toppskarvar än mellan-
skarvar i norra Bohuslän slutade jag jaga. Det är inte enkelt att i jaktsituationer se skillnad på raserna, och att skjuta toppskarv är detsamma som att begå jaktbrott.
”Här i norra Bohuslän jagade vi skarv både ofta och gärna till för några år sedan. Upplevelserik jakt som gav god mat.”
Bortsett från att skarvkolonierna dödar all växtlighet på holmar och öar med sin spillning, är det stora problemet vad skarven äter. Ungefär samtidigt som fiskbestånden i svenska vatten började minska ökade skarven snabbt i antal. Men det handlar inte bara om skarvarna. Problemet är betydligt mer komplicerat än så.
– Ja, sambanden är komplexa. Övergödning, miljöförstöring, överfiske och en enorm ökning av sälar. Skarven är en del av problemet om vi tittar på hela bilden, absolut, men inte den enda. Däremot, lokalt kan stora skarvkolonier ställa till med mycket stor skada i fiskbestånd. Där behövs samarbete mellan myndigheter och jägare, men där behövs också andra insatser som att slå ut en del av föryngringen. Där får ägg helt enkelt inte kläckas, säger Lunneryd.
Opportunist med stor inverkan
Skarven är en opportunist. Den äter den fisk som finns, den fisk som fåglarna hittar. Finns det gott om abborre äter skarven abborre. Studier som har gjorts visar att skarven äter väldigt mycket av fiskarter som vi är vana vid, eftersom det finns många individer av dem. Men Sven-Gunnar Lunneryd lyfter fram en annan och faktiskt ännu mer drabbande effekt av skarvens matvanor.
– Det sägs att skarven till exempel inte är ett hot mot ålen, eftersom den inte äter så mycket ål. Det är ett konstigt resonemang. Det finns inte mycket ål i våra vatten, ålen är hotad. Finns det tio ålar och en skarv äter två, så försvinner 20 procent. Äter skarven två abborrar så är det ingenting. Det är de fiskarter som är riskabelt få som drabbas hårdast.
Skarven konkurrerar alltså med oss människor, och med säl och andra fåglar, om fisken. Men hur stora mängder handlar det egentligen om? Sven-Gunnar Lunneryd och andra forskare vid SLU:s Kustlaboratoriet har genomfört en studie i Blekinge som visar en tydlig bild. Där kolonierna är stora äter skarven mycket fisk. Visserligen visar slutsatsen i studien att människan landar mer fisk räknat i ton än vad skarven äter i Blekinge skärgård. Människan landar drygt 900 ton årligen, men skarvarnas äter så mycket som 624 ton.
”Det visar återigen att skarven lokalt kan ha väldigt stor påverkan på fiskbestånden, som kustnära torsk, abborre och gädda.”
Räknar man bort den del som handlar om människans snörpvadsfiske efter leksill, som sker under en kort period på våren, ser det annorlunda ut. Då äter skarven mer av de kommersiella fiskarterna än människan, 310 ton jämfört med 301 ton.
– Det visar återigen att skarven lokalt kan ha väldigt stor påverkan på fiskbestånden, som kustnära torsk, abborre och gädda. Dessutom påverkar skarven också på ett annat sätt. Den äter storleksmässigt mindre fiskar än människan tar upp. Och ju fler mindre fiskar som försvinner, desto färre växer sig stora nog för människan att landa, säger Sven-Gunnar Lunneryd.
Varför har vi inte jakttid på skarv?
En annan fråga, som ofta ställs när arten kommer på tal, är varför vi inte inför jakttid på skarv i stället för att enbart ha skyddsjakt. Det finns ju uppenbarligen så många. Dessutom är inte skarven särskilt populär i övriga Europa, där är den närmast hatad eftersom den kan orsaka stora skador i fiskodlingar och dammar. Också där handlar det enbart om skyddsjakt.
– Skarven är rödlistad i EU:s fågeldirektiv. Att lyfta ut den ur listan skulle vara lite som att öppna Pandoras ask, man vågar helt enkelt inte. Om man börjar tänja på gränserna och flytta arter ut ur och in på listan kan det bli diskussioner och vad som helst kan hända, så lyder nog resonemanget.
Å andra sidan, menar Sven-Gunnar Lunneryd, är de skyddsjaktregler vi har i Sverige fullt tillräckliga för att vi ska kunna jaga betydligt mer skarv än vi gör i dag.
– Regelverket målar med bred pensel, vi har nu skyddsjakt på egens initiativ. Men det är viktigt att vi får skyddsjaga för att skydda fisken, inte primärt för att skydda redskap. Här har vissa länsstyrelser gått före Naturvårdsverket genom att tillåta att man just skyddar fisken, vilket drastiskt ökar möjligheterna att jaga. Jag tror inte att det nu är primärt reglerna som gör att det skjuts för lite skarv. Vi måste i stället öka kunskapen om arten, om hur fågeln lever och hur man jagar den effektivt. Skarven är en resurs som jag tycker att vi ska ta vara på, i form av jakt och mat. Når vi dit så kommer jakten, tillsammans med lokala insatser där det behövs för att begränsa föryngringen, att minska dagens problem med skarv.
Arten har ökat i en enormt snabb takt under de senaste decennierna. När tar det stopp? Hur många kan skarvarna bli?
– Skarvantalet har varit stabilt i flera år nu i en nationell skala, det är nog så att det är födobegränsning även för skarven, trots att den är en så duktig fiskjägare. Det finns inte tillräckligt med fisk, vilket också vi människor märker. Skarven har inte en obegränsad tillväxt, maten räcker helt enkelt inte till det, säger Sven-Gunnar Lunneryd.
Så lever skarven
- Skarven är en vanlig fågel som finns på alla kontinenter utom Sydamerika och Antarktis. Den kan alltså leva i både arktiska och tropiska miljöer. I Sverige finns skarv nästan överallt förutom längst i norr, även om den är betydligt vanligare i söder.
- Mellanskarven häckar i Sverige, men tillbringar inte vintern här. I augusti–september flyttar mellanskarven söderut och lokalerna för övervintring finns över en stor del av Europa och Nordafrika. Med storskarven är det tvärtom, den övervintrar hos oss och häckar på andra platser. Men saker förändras, också i fåglarnas värld. Numera vet vi att allt fler mellanskarvar övervintrar i Östersjön.
- Mellanskarven vänder mot Sverige söderifrån efter vintern under mars–april för att häcka. Bona kan vara placerade direkt på marken, men också i träd.
- Skarven häckar i kolonier som kan bli mycket stora. Ofta handlar det om många hundra par, ibland om tusentals. Paren håller ihop under en säsong och båda föder upp ungarna. Koloniernas storlek är en anledning till skarvens kraftiga expansion. Ju fler fåglar tillsammans, desto svårare för predatorer att komma åt ägg och ungar. En mink som går iland i en skarvkoloni har en rejäl utmaning framför sig. Skarven är en tuff fiende som inte drar sig ur konflikter.
- Ägg, ungar och ungfåglar är utsatta för risker. Men i vuxen ålder är skarven bra på att överleva för att bli gammal. Den högsta ålder som har rapporterats är 19 år, men det vanliga är att fåglarna når tioårsåldern. Under sina första levnadsår är dödligheten hos ungfåglar ganska stor. En uppenbar risk, som har visat sig i forskarnas studier, är att fastna och drunkna i fasta fiskeredskap. Den risken är procentuellt högre än att bli skjuten under jakt.
- Skarven lever av fisk, all sorts fisk. Den äter helt enkelt det som finns och det som den hittar. Hur mycket en skarv äter i genomsnitt per dygn skiljer sig mellan årstider, men forskningen visar att det handlar om ett dagsbehov på mellan 200 och 1 400 gram fisk under olika delar av året. Det gäller vuxna fåglar av båda könen. I bräckt vatten äter skarven framför allt abborre, mört, tånglake och rötsimpa. Men också ål, torsk, gärs och strömming.
- Skarven fiskar på vatten där djupet som mest är 20 meter. Den kan flyga långt för att hitta födorika vatten, 2–3 mil är inte så ovanligt. Små fiskar sväljs hela direkt under ytan, större fiskar, exempelvis ålar, får följa med ovanför ytan. Det vanliga är att skarven tar fiskar på upp till
20 centimeters längd. - Men skarven plockar också fisk direkt ur fiskeredskap och odlingar. I dag vet vi att skarven kan ha stor inverkan på fiskbestånd. Öring är ett exempel på en strömlekande fiskart där hela årsklasser kan slås ut på grund av skarven.
- Skarvens fjäderdräkt är inte vattentät på samma sätt som de flesta sjöfåglars. Det är skälet till den numera vanliga bilden av skarvar som står med vingarna utbredda för att torka.
Jakttider skarv
Det är bara skyddsjakt som gäller, men reglerna ger ett ganska stort spelrum.
Den som har jakträtt i området kan på eget initiativ jaga skarv för att förhindra skada vid:
- Fasta och rörliga fiskeredskap (ej handredskap) och inom 300 meter från sådana redskap under perioden 1 augusti–28 (29) februari.
- Fiskodling och utsättningsplatser (inom sju dygn före och sju dygn efter utsättningen) och inom ett avstånd av 300 meter från sådana områden under hela kalenderåret.
- Inom fredningsområden för fisk under perioden 1 augusti –28 (29) februari. Dessa fredningsområden hittar vi i Fiskeriverkets föreskrifter, och oftast hos berörda länsstyrelser.
- Flygplatser, med hänsyn till flygsäkerheten, under hela kalenderåret.
Det är inte tillåtet att jaga närmare boplats för skarv, havsörn eller fiskgjuse än 300 meter.
Ny förvaltningsplan
Dagens sätt att förvalta skarven är på gång att revideras. Problemen med fiskbestånden i svenska vatten, och förmodligen de olägenheter som skarven orsakar för friluftslivet, har fått regeringen att agera.
Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har fått i uppdrag att revidera den nationella förvaltningsplanen för storskarv (alltså mellanskarven som häckar här). Uppdraget ska slutredovisas senast den 30 november 2024. Regeringen vill också se en delredovisning den 30 november i år, 2023.
Inte mycket talar för att det snart blir allmän jakttid på skarv. Däremot kan skyddsjaktsbestämmelserna förändras och de insatser som görs för att begränsa reproduktionen bli kraftfullare.
Så jagar man skarv
I litteraturen står att skarv framför allt jagas med skjutvapen från båt. Men den som har provat vet att den taktiken inte är så enkel.
– Skarven har en väldigt bra syn, och saker som stör i fågelns synfält brukar inte få den att komma i närheten av skjutavstånd. Ska du jaga från båt, ja då måste båten vara bra gömd, säger Sven-Gunnar Lunneryd.
Lunneryd har jagat mycket skarv och hans råd är att först ta reda på var skarven har sitt nattläger.
– Man gömmer sig ordentligt och jagar över vettar, på eller i närheten av platser där skarvarna vill slå. Bästa tiden är i skymningen, då skarvens möjlighet att se och upptäcka hot minskar. Visst kan man jaga på både morgon- och kvällssträck också, men där är chanserna mindre, säger Sven-Gunnar Lunneryd.
Äggprickning och oljering
I områden där skarven ställer till med stor skada tillåts ibland att förstöra bon under häckningen. Det sker genom äggprickning eller oljering. Oljering innebär att äggen doppas i olja som täpper igen porerna i äggen så att inga foster utvecklas. Tanken är att oljerade ägg, eller attrapper, ska få skarvarna att fortsätta ruva utan att förstå att äggen inte utvecklas ända tills instinkten att värpa upphör.
