och veterinär vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Vi pratar högt och gärna om älgar, kronvilt och dovvilt. Vi jämför förvaltningsplaner och kastar åsikter hit och dit om de stora klövviltens skadetryck och reproduktion. Det har skrivits spaltkilometer om vildsvinet, för att inte tala om björnen, lodjuret och vargen. Suget efter kunskap när det gäller dessa viltslag verkar aldrig ta slut, där slocknar inte sökarljuset, där verkar aldrig diskussionerna och bråkandet (ja, just bråkandet) ta slut.
Och vid sidan finns det där fullt synligt: rådjuret. Liksom självklart och ständigt närvarande. Vi ser rådjur genom bilens fönster intill vägkanter och på gärden dygnets alla timmar från allra längst ner i söder till överraskande långt upp i norr.
Men det är inte många av oss jägare som pratar högt om hur rådjursstammen ska förvaltas. Rådjuren bara finns där, år efter år. Vi jagar, njuter av jakten och äter av köttet. Det är som att rådjuret är en given resurs, ett ständigt närvarande inslag i naturen och i jakten. Utan att vi behöver yttra särskilt många ord om saken.
– Ja, det är faktiskt lite märkligt. Rådjuret är ett fantastiskt vilt med en förmåga att anpassa sig på sätt som få andra klövvilt klarar av. Rådjur är det mest förlåtande viltslag som vi har, säger Jonas Malmsten, viltforskare och veterinär vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Accepterar förändringar
Med förlåtande menar Jonas Malmsten rådjurets förmåga att acceptera förändringar. Ett exempel hittar vi i de marker där dovviltet har vuxit sig starkt, eller i det närmaste exploderat.
– Vi vet att rådjur är förlorare när stammen av dovvilt växer. Dovvilt är flockdjur, ett vilt som kan tränga ihop sig i stor mängd och stanna inom samma område så länge maten räcker. I det läget trycks rådjur undan, men den flytten till nya marker verkar inte påverka rådjuren negativt. Det finns gott om exempel på gps-märkta rådjur som på kort tid kan förflytta sig långa sträckor, hitta nya områden med begärlig föda och stanna där.
Ett annat exempel är jakten.
– Den enda typ av förvaltning som vi pratar om när det gäller rådjur är en önskan om, och olika sätt att få fram, fullvuxna bockar med fina troféer. Bortsett från det existerar sällan några egentliga förvaltningstankar när vi jagar rådjur. Dessutom verkar rådjuren klara sig bra vilken typ av jakttryck vi än har. Som det ser ut nu, som vi jagar i dag, kanske vi inte har någon egentlig påverkan på rådjuren alls, säger Jonas Malmsten.
När det gäller andra klövvilt vet vi med ganska stor säkerhet hur många djur som skjuts varje säsong. Så är det inte med rådjuren. Tanken är att allt fällt vilt ska rapporteras för statistikens skull, men de siffror som vi får se på antalet fällda rådjur är uppskattningar. För, handen på hjärtat, hur många svenska jägare rapporterar in antalet rådjur som skjuts?
– Det är nog så att vi ser på rådjuret som ett småvilt, vilket som helst. Som näst intill en oändlig resurs i stora delar av landet.
Men allt det andra som påverkar viltstammar? Sjukdomar? Konkurrens om födan? Rovdjuren?
– Framför allt handlar det om konkurrens om maten. Där vet vi ganska mycket. Under vissa delar av året är det många som gärna väljer rådjurets favoriter, örtväxter och bärris. Och när älg, kron- och dovvilt gör det valet så är rådjuret förloraren.
Studie om rådjurets föda
En intressant studie i ämnet hjortvilt och föda gjordes av forskare vid SLU under 2016–2017. Spillning från rådjur, dovvilt, kronvilt och älg samlades in och analyserades varje månad under ett år i två områden, i Sörmland och i Västerbotten. Resultaten visar att det under vintermånaderna i både söder och norr råder rejäl konkurrens om rådjurens förstaval, bärriset.
Under sommaren och långt in på hösten väljer rådjur framför allt örter, oavsett var i landet vi tittar. Hallon och björk är andra favoriter.
– Rådjuret är finsmakare och noga med födovalet. Är konkurrensen liten är grundfödan örter och bärris som blåbär- och lingonris. Dovvilt fungerar tvärtom, de äter i princip allt som en idisslare kan äta. Stora stammar dovvilt dammsuger skogarna efter mat, betar ner det som finns inklusive bärris och örter. Kronvilt lever delvis likadant. Den konkurrensen trycker undan rådjuren.
Ekonomiska skador på växande skog där rådjur spelar en roll har alltså att göra med konkurrensen om maten.
– När rådjur får välja själva äter de inte tall eller gran. Det är helt klart en nödlösning. Men när trycket från framför allt dov- och kronvilt ökar tvingas rådjuren helt enkelt att välja bort sina favoriter. Och det beror inte enbart på att dovvilt fysiskt motar bort rådjur, bärris och örter tar helt enkelt slut. En annan orsak kan vara snödjupet då rådjuren helt enkelt inte kommer ner till sitt bärris, säger Jonas Malmsten.
Säsongsätare
När det gäller maten är rådjur tydligt säsongsanpassade. Under sommarhalvåret handlar livet om att äta mycket. Då äter sex–sju rådjur lika mycket som en vuxen älg. Men så kommer vintern och då går rådjur in i ett läge som nästan kan kallas svält. Den årstiden kan vårt minsta hjortvilt klara sig på en bråkdel av vad som går åt under växtsäsongen.
Ändå spelar tillgången på föda under senhöst och vinter en roll. Det handlar om fördröjd fosterutveckling. Brunsten infaller runt månadsskiftet juli–augusti, geten blir befruktad men efter några celldelningar stannar utvecklingen och äggen vilar. Äggen svävar fritt i livmodern ända fram till årsskiftet, då de fäster i livmoderns vägg och den egentliga fosterutvecklingen börjar. Är geten svag och utmärglad efter en hård vinter med för lite mat, påverkas helt enkelt den processen.
Under 1990-talet spreds oro i takt med att många diarrésjuka rådjur upptäcktes. I flera år gjordes ett antal studier för att försöka ta reda på orsaken. Framför allt ville forskare veta om sjukdomen är smittsam.
– Man kom inte fram till några bra svar utom att diarrésjukdomen med stor sannolikhet inte är smittsam. Sedan dess ser många jägare då och då rådjur som uppenbarligen har samma åkomma, tydliga diarréer. Senast var det ett större utbrott i Norge där man kom fram till samma slutsats, att vad som än orsakar sjukdomen inte verkar vara särskilt smittsamt.
Det har också pratats om pälsätande löss som ett mindre hot mot rådjur, men det problemet, menar Jonas Malmsten, är litet.
Rovdjurens påverkan på stammen
När det gäller rovdjur har forskningen än så länge inte så många tydliga svar. Att en stark rävstam påverkar genom att döda nyfödda rådjurskid är känt, men hur stor påverkan växande stammar av lodjur och varg har i ett större perspektiv är inte känt.
– Det handlar mycket om var i landet vi tittar. Rävar tar rådjurskid, i vissa områden kan det handla om hälften av alla nyfödda eller väldigt unga kid, visar forskningen.
Men då pratar vi om ett öppet jordbrukslandskap. Siffran är betydligt lägre i skogsmark, där rådjurets kid med stor sannolikhet har större chanser att gömma sig undan räven. För geten är det en balansgång. Öppen jordbruksterräng innebär mer mat, samtidigt som risken för rovdjursattacker är större. I ren skogsmark, där säkerheten är bättre, krävs å andra sidan mer energi av geten och ett större område för att få i sig samma föda.
I öppen terräng är jakten relativt enkel för räven. Visserligen kan kiden resa sig och börja gå redan en timme efter födseln, men då handlar det bara om att söka upp en lega där vegetation ger skydd. Det första dygnet stannar getter nära sina kid, men sedan börjar en tid då besöken sker mer sällan, det kan handla om tre–sex gånger per dygn. Efter besöken brukar kiden följa sina mammor en bit innan de hittar nya legor i närheten av mammornas födosök.
Har geten flera kid väljer de små olika legor, inte sällan 50 meter eller mer mellan sig. Ett smart sätt att undvika att hela kullen blir offer för rävar eller andra rovdjur.
Rådjurens rörelsemönster väl kartlagt
Under de första veckorna, innan rörelseapparaten har utvecklats tillräckligt mycket, är kidets strategi för att överleva enkel. Det handlar om att ligga helt stilla vad som än händer. Det är bara geten som kan få kidet att resa sig. Den där stillheten ger fördelen att kidet avger minimalt med vittring. Dessutom, den som är helt stilla avslöjar sig inte genom rörelser.
– Rävens predation spelar en ganska stor roll för rådjurens reproduktion i en del områden och under senare år har rävstammen vuxit sig stark efter en tidigare lång period av rävskabb. Men vi vet också att rådjur, till skillnad från exempelvis dovvilt, är duktiga på att sprida sig, på att flytta till nya områden när födan tryter och störningarna blir för stora, säger Jonas Malmsten.
Det där vet vi tack vare att forskare vid SLU har studerat rådjurens rörelsemönster i mer än fyra decennier.
– Det är framför allt unga bockar som letar sig nya områden, även om hondjur också gör det, på jakt efter miljöer med goda livsbetingelser som bra mat och gott om plats. Ibland kan det handla om väldigt långa vandringar. Det finns flera exempel på märkta bockar som har gått 25–30 mil, och enstaka som har vandrat det dubbla, berättar Malmsten.
Rådjur i norra Sverige vandrar ofta mellan sommar- och vinterområden, ungefär som älgar. Den typen av årstidsvandringar kan sträcka sig upp till tre–fyra mil. I söder är det lite annorlunda, där rör sig rådjuren oftast inom några kilometers radie oavsett vinter eller sommar. De har ett mindre hem-
område och där stannar de. Undantag finns förstås, inte minst unga bockar som trycks undan av revirhävdare.
Större i norr än i söder
Faktum är att unga rådjur generellt är bra på att sprida sig. De tvekar inte inför uppgiften att hitta nya områden och dessa utvandringssträckor verkar bli längre ju längre norrut i landet som man kommer.
Apropå norrut, det är tydligt att rådjur i norr generellt är större och tyngre än i söder.
– Så är det. Jag har flera exempel. En kollega som var nybliven jägare gav sig ut på sin första råbocksjakt i augusti utanför Umeå. Han sköt en bock och skickade en bild till mig. Jag tycker mycket om att jaga bock och har gjort det länge, men betydligt längre söderut. På den bilden såg jag en drömbock, en given medaljtrofé, vilket min kollega inte hade en aning om, sådana man sällan eller aldrig ser hos mig. Så ser råbockar ut här uppe, sa han, säger Jonas Malmsten och skrattar.
Ett annat exempel är råbocken från Vittangi i Kiruna kommun.
– Jag hörde talas om en stor bock och när den dog skickade man hit benen. Det var de största rådjursben jag sett, grova som hos en dovhjort. Vikten på den bocken uppgavs till mer än 35 kilo.
Det faktum att rådjuren i norr är så pass mycket större än i söder är en spännande och intressant anpassning, en av många, menar viltforskare Malmsten.
– Vi har sjukdomar, i vissa områden ett hårt rovdjurstryck och i söder är dessutom konkurrensen från andra hjortvilt stor om födan. Ovanpå det jagar vi rådjur ganska hårt, vi skjuter fler rådjur än något annat hjortvilt. Och allt det utan att prata särskilt mycket om förvaltning. Rådjuren bara finns där, hela tiden och nästan överallt långt uppåt i landet. Jag tycker att det är ett fantastiskt vilt, mästare på att anpassa sig, som vi borde prata och forska mer om, säger Jonas Malmsten.
