Mot en vägg på gården har Jonas Lindström byggt ett platt pussel av hålade tegelstenar. Med plasthandskar och pincett har han stoppat in ett snitthår från vildsvin i ett av hundratals små hål i teglet. Med en handrörelse gör han unghunden, den bayerska viltspårhunden Kryza, intresserad. Hon springer fram och så börjar detektivarbetet med ett luktsinne som slår det mesta.
Kryza cirklar runt med nosen och det hörs på frekvensen att hon är intensiv. Korta, snabba ut- och inandningar ökar hennes chans att snabbt hitta rätt. Det tar inte en minut. Unghunden fryser fast, pekar med nosen och sätter sig likt en stirrande staty. Och visst ligger det ensamma snitthåret i just det lilla hålet.
Jonas kliver fram och belönar med lite ost ur en tub. Men han är noga med att den matbelöningen ges i rätt läge, alltså när Kryzas nos pekar åt rätt håll, mot snitthåret. Vänder hon sig mot sin husse kommer det ingen belöning.
Jonas tränar den unga hunden i konsten att markera, i att vara noggrann.
”Målet är ju att få fram bättre och bättre hundar.”
– Kryza är vår tredje viltspårhund. Den lite äldre bayrare som hon lever tillsammans med tränade vi mer som man brukar när det handlar om jakthundar. Den hunden fungerar bra, jag går många eftersök med honom. Men jag vill att nästa hund ska bli ännu duktigare och jag tror att man vinner på att titta utanför det traditionella. Målet är ju att få fram bättre och bättre hundar, säger Jonas.
Tjänstehundar som används i yrkesverksamhet har krav på sig. Det för med sig att utbildningen av dessa hundar hela tiden utvecklas. Sett över tid har utbildningen av jakthundar inte utvecklats på samma sätt. Vi spårtränar våra hundar ungefär som man alltid har gjort.
– Inget ont om traditionell spårträning, men visst finns det mycket att lära av hur professionell träning av tjänstehundar fungerar. Med Kryza har jag hittills jobbat nästan helt efter tjänstehundsmodeller i stället för på det sätt som vi traditionellt tränar viltspårhundar.
Började tidigt
Jonas började tidigt, redan när Kryza var valp. Och nummer ett var att ta reda på om hon gillade att spåra.
– Jag la enkla spår, egentligen bara för att se om hon har spårandet, lusten att följa vittring, i sig. Det var inte svårt att se resultatet, hon visade direkt en medfödd lust.
Sedan var det dags att i små steg lära Kryza att markera. Det kanske kan tyckas lite bakvänt, att inte fortsätta spårträningen med en ung hund som uppenbarligen gillar att spåra, men Jonas vill hellre utbilda hunden i moment. Dessutom, menar han, blir möjligheten att få en noggrann spårhund större om man redan från början faktiskt tränar just noggrannhet.
”I takt med att det gick bra utökade jag spårlängden.”
– Först la jag ut en hårtuss som Kryza fick söka efter helt fritt. När hon hittade och blev intresserad av vittringen, som avvek från underlaget, belönade jag henne massor. Stegvis blev hårtussen mindre och mindre, tills det handlade om enstaka snitthår.
I början var belöningarna förhållandevis enormt stora, allt för att öka den unga hundens intresse och vilja att leta efter vittring av vilt. I takt med framstegen blev belöningarna mindre men fortfarande tydligt kopplade till det beteende, den noggrannhet, som Jonas vill se.
– Nästa steg var att koppla ihop hennes markeringar av vittringen med ett spår. Jag gav henne en spårbörjan och ett par meter fram i spåret låg hårtussen. När det fungerade fortsatte spåret en liten bit efter snitthåren, efter markeringen. I takt med att det gick bra utökade jag spårlängden.
Linan en del av jobbet
Här är det viktigt att lyfta fram att Kryza var, och fortfarande är, en ung hund. Alla övningar är korta, både i fysisk längd och tid. När detta skrivs är Kryza åtta månader och Jonas övar inte med henne mer än 15 minuter per dag. Men nästan varje dag.
– Korta pass, men varje dag. Då blir träningen en regelbunden vana, utan att trötta ut en så ung hund. Dessutom har alla tid att lägga 15 minuter per dag av dygnets 24 timmar, när målet är att få fram en bra spårhund, säger Jonas med ett leende.
Det är också så, menar han, att när Kryza inte blir mentalt trött eller uttråkad av träningen, så ökar automatiskt hennes glädje och förväntan när det är dags för en övning. Hon gillar och vill ha både uppgiften och samarbetet.
När börjar du spåra med unghunden i lina?
– Linan är en given del av jobbet. Så den är med, oftast utan att vara fäst vid henne, även när hon söker fritt. Tanken är att hon med tiden ska spåra i lina, men inte att hon ska dra i den.
Den detaljen, att hundar drar hårt i spårlinor, är ett känt problem. Det finns ett antal trick att ta till för att minska hundens fart, som till exempel att låta linan löpa under hunden för att bromsa ner farten. Men Jonas menar att farten till stor del handlar om hur noggrann, eller snarare hur lite noggrann hunden är.
”Spåret, just den lukten, ska vara nästan som en belöning i sig självt.”
– Om jag lyckas få hunden att vara riktigt noga i spåret, om jag får hunden att öka frekvensen på luften ut och in i nosen, så kommer farten automatiskt att bli lägre under spårningen. Spåret, just den lukten, ska vara nästan som en belöning i sig självt.
Tanken med den där noggrannheten är framför allt att hunden inte ska missa viktig information i spåret. Har hunden hög fart, tillsammans med låg frekvens på luktandet, är risken automatiskt stor att hunden missar detaljer, vinklar eller korta uppehåll i spåret.
– När jag själv har lagt ett träningsspår vet jag var spåret går. Även om jag är medveten om det finns risken att jag är där och styr lite med linan. Under ett riktigt eftersök har jag ingen aning. Man säger ju att man ska lita på hunden, men om jag behöver ta om spåret gång på gång så innebär ju det att jag faktiskt inte alls kan lita helt på hunden. Däremot, är hunden väldigt noggrann och metodisk i arbetet, då är chansen betydligt större att den inte tappar spåret, säger Jonas när han trär selen över Kryza för ännu en kort markeringsövning.
Hunden vill följa spåret
Det blir ett spår där Jonas har lagt en liten hårtuss efter ett antal meter. Kryza börjar spåra och när hon når fram stelnar hon, fokuserar på något bland de torra löven som jag inte ser ens på nära håll. Hon sätter sig, fortfarande med blicken fäst på hårtussen. Jonas säger inget, han bara går fram till hunden och sticker ner tuben med ost mellan Kryza och det hon markerar.
– Jag är säker. Får du hunden att bli noga i spåret, fullt koncentrerad på att hitta saker i spårlöpan, så blir resultatet i förlängningen en bättre eftersökshund, säger Jonas.
Tränar du ofta på hårt underlag för att hunden ska klara växlingar av underlag under spårning, som till exempel när spåret lämnar mjuk terräng och försvinner in över torr asfalt?
– Ja, men också det tror jag hänger ihop med hur noggrann hunden är och med hur hög frekvens den använder näsan. I skogen lämnar ett vilt sin vittring både högt och lågt, och dessutom på mjuka ytor där dofter får fäste. På hårt underlag handlar det enbart om låg och svag vittring. Är hunden riktigt noga klarar den utmaningen bättre.
Ofta går en spårhund, även om den tappar spåret, rakt över en hård yta som exempelvis asfalt. Den fortsätter helt enkelt automatiskt i spårets riktning, och hittar spåret på andra sidan. Om spåret har varit rakt, vill säga.
”Missar hunden vinkeln backar man i träningen och gör den långsammare.”
– Börja med att lägga spåret rakt över. När hunden börjar bli duktig och mer noggrann lägger du en vinkel på det hårda underlaget. Då får du ett direkt kvitto på hur noga hunden faktiskt är. Missar hunden vinkeln backar man i träningen och gör den långsammare. Det brukar öka frekvensen på nosarbetet.
När Kryza spårar hörs det tydligt att hon drar in och stöter ut luft betydligt snabbare än hon behöver andas. Hon får in fler doftmolekyler snabbare, samtidigt som den luft hon stöter ut ur nosen kan röra runt och lyfta upp vittringens molekyler.
– Just det där ger samtidigt hunden ett slags belöning för noggrannheten. Hunden vill följa spåret, vill jobba med vittringen, och ju mer vittring den känner desto mer gillar den spårarbetet.
Raka spåret
Många av oss som spårtränar hundar är vana vid att många hundar rör sig likt en slalomåkare längs spåret. Hunden tappar, fångar, tappar och fångar spåret, gång på gång. Det brukar ändå till slut lösa sig, hunden finner så småningom spårslutet. Men det finns en uppenbar nackdel med den arbetsmetoden. Risken är stor att hunden missar viktig information längs spåret, förutom att den då och då behöver vända tillbaka för att hitta tillbaka igen.
– Jag vill att mina hundar ska följa spåret så exakt som möjligt. Blir det slalom menar jag att spårarbetet inte fungerar optimalt. Återigen, allt landar i att hunden ska vara noggrann i spåret.
”Jag vill att mina hundar ska följa spåret så exakt som möjligt.”
Apropå spårslut, Kryza börjar bli duktig redan nu trots sin låga ålder. Men hon har ännu inte hittat ett spårslut.
– Nej, jag bryter alltid i spåret och belönar henne där. Målet för henne ska inte vara att hitta ett avslut för att bli belönad när hon slutar att göra det som jag vill att hon verkligen ska gilla att göra, nämligen spåra.
Den läxan lärde sig Jonas av den vuxna eftersökshund som han har.
– När den hunden var ung la jag spår som vanligtvis slutade efter 400–600 meter med någon form av belöning. I dag, när han spårar, ökar han oftast farten och trycket i spåret efter just den längden. Han minns, han vet, att spåret snart bör ta slut. Visst, den hunden klarar i dag att följa gamla spår många kilometer. Men helst skulle han nog vilja att det slutar där det ska ta slut, enligt den träningsmall som vi hade när han var ung. Det misstaget gör jag inte om igen, säger Jonas Lindström.
