Krönika

Ska jag ta geväret med mig när jag åker de sju milen till jaktmarken för att släppa hundarna? Vapenskåpet står öppet och jag står och blänger in i skumrasket, lätt strykande med ena handen över nätskärningen på framstocken.

Under en knapp veckas ofrivillig vistelse i sjuksängen, på grund av någon okänd magbakterie (kanske en bevarandevärd återvändare), hade jag tillfälle att med datorn som sällskap ägna tid åt att surfa runt på nätet. 
Eftersom jag inte är någon större nyttjare av nätet var det med förvåning jag upptäckte hur mycket det finns att hitta kring jakt och skytte.

Hur är det tänkt att man ska klara sig med bara två armar som jägare? Det behövs minst fyra, gärna sex eller åtta. Just det, som en spindel skulle man se ut. 

I nummer 2/3 av Svensk Jakt finns en utmärkt artikel av Ulf Lindroth med rubriken ”Därför är blyet bäst”. Enda felet med texten är att den kom 15 år för sent och bara upprepar vad alla som varit verksamma i blyfrågan insett och gett uttryck för sedan början av 1990-talet. 

Det finns redan en förordning från 2007 om att Naturvårdsverket ska vidta åtgärder mot skjutbanor vars blyanvändning skapar uppenbara problem. Kemikalieinspektionens förslag om en ny förordning, som kräver att alla skjutbanor ska ha miljökulfång, är ett rejält klavertramp och måste stoppas. Det behövs en till konsekvensutredning om blyfrågan innan ett allmänt krav på miljökulfång införs. Det fastslår Jakt & Jägares vapenredaktör Christer Holmgren i en kommentar till Kemis rapport.

”Hennes inställning till wildlife är direkt motbjudande. Att sanktionera jakt på varg och björn från flygplan är upprörande; att därtill erbjuda hundrafemtio dollar till var och en som kan visa upp en vargtass – som bevis på att man dödat en varg – är populism av värsta slag.”

Nu är frågan om det blir någon mer jakthund av den traditionella sorten. Vad ska man med en vargwobbler som inte kan lämnas ensam, som kräver vård om omsorg i kanske 15 år? Frågan måste ses som relevant när det börjar dyka upp robothundar på marknaden.

Daghusse matar Ruff med grillchips och tittar jag på med kluvna känslor. Visst börjar taxen bli tjock som en gris, men den begynnande fetman har åtminstone haft en positiv effekt – han orkar inte driva ett dygn längre.

Vistas man mycket ute i det fria blir man för eller senare belönad. Nu är det i ärlighetens namn inte bara vin som serveras. Men vi börjar väl med vinet, som serverades på cirka 50 meters avstånd i form av en grupp dovhindar som uppenbarade sig försiktigt under fodersök.

Huka er INTE gubbar (och gummor). Nu laddar vi om. Det är dags för jägarkårens representanter att sluta gömma huvudena i buskarna. Kom ut – som jägare!