Till exempel kan det innebära att norrlandslänen har ett gemensamt förvaltningsområde som avgör om hur många lodjur det ska finnas som minst. Det kan i sin tur ge beslutsunderlag för hur många lodjur som kan fällas länsvis.
Det handlar om miniminivåerna för björn, järv, lodjur, varg och kungsörn.
– Vi har haft ett förslag på hur man kan se över miniminivåerna på remiss till samtliga länsstyrelser och ett antal intresseorganisationer. En klar majoritet av dem vi frågat har sagt att de länsvisa miniminivåerna är hindrande för att man ska kunna nå de politiska målen om exempelvis spridning, kommenterar Hanna Dittrich Söderman.
Hon är vilthandläggare på viltförvaltningsenheten.
Minska koncentrationen av rovdjur i en del län
En regional förvaltning kan ge bättre verkställande av målen i rovdjurspolitiken, minska koncentrationen av rovdjur i en del län och öka spridningen, resonerar Naturvårdsverket.
– Rovdjur rör sig över stora områden, därför är län egentligen en för liten yta att förvalta rovdjur på, särskilt i den södra halvan av landet. Det är viktigt för oss att ta signalerna från den regionala förvaltningen på allvar och det är viktigt att beakta inlåsningseffekter med dagens system, säger Hanna Dittrich Söderman.
JRF-basen är skeptisk
Solveig Larsson, ordförande för Jägarnas Riksförbund (JRF), är skeptisk till den föreslagna nyordningen.
– Det är lite ironiskt. Man kan verkligen fråga sig varför vi då har viltförvaltningsdelegationerna i länen. Men det stora problemet är att vi har ett systemfel med så stora försiktighetsprinciper för hur många stora rovdjur som får fällas, säger Solveig Larsson.
– Det viktiga är att det här i så fall kan ge något som verkligen går att använda. Om det till exempel visar sig att det finns vargföryngringar söder om Värmland ska det kunna bli mycket större licensjakt på varg i Värmland för att ta bort det länets stora koncentration av vargstammen, tillägger JRF-basen.