Men ibland stannar det inte vid en liten rush… och det är då man vet att ett minne håller på att skapas!
Jag var nästan framme där myren öppnade upp och jag hade tänkt börja locka för kvällen. Sista 15 meterna fram var det tjockt med dvärgbjörk och knädjup ljung. Det skulle inte gå att forcera helt ljudlöst, så jag stannade och tänkte att jag lockar lite lågt och försiktigt. Står det nån älg alldeles i närheten så kan jag med ett försiktigt kontaktläte låta dem tro att jag är en annan älg som kommer frasande i myrkanten.
Inspirationen infann sig, så det blev inte bara ett lågt kontaktläte utan ett svagt brunstgny också. Jag kom nästan av mig, för innan jag ens gnytt färdigt så hör jag honom – riktigt grova och täta “OÅH! OÅH!” i andra ändan på myren, kanske 100 meter bort bara.
Han kommer ångande med ljudliga brak och knak i full fart genom fjällbjörkskogen som omger myren, rakt emot mig. Tusan! Här är ju tätt! Han kommer att vara alldeles för nära innan jag får rent läge. Jag går ner på knä, bössan i anläggning, och ger ett litet kontaktläte nästan reflexmässigt.
“Sedan känner jag rekylen”
Det låter som om en skördare kommer emot mig i skogen. Jag ser hur det ruskar i björktopparna och hör det skramla i hornen när han fullt medvetet kör på småbjörkarna. Så ser jag de ljusa benen mellan stammarna, och det nästa jag ser är hornkronan han håller lågt och slänger mot björkarna. Full fart, avstånd 30 meter i riset, “OÅH!! OÅH!”
När han är 10–15 meter ifrån mig så trycker han omkull en björk, den sista som står emellan oss, vänder bredsidan till och stannar. “OÅH!” Jag känner hur det vibrerar i jackan av hans brunstläte. Sedan känner jag rekylen.
Ungefär där inser jag att det sticker lite av adrenalin i fingertopparna.
Tack. Allt var över på bara några minuter, men jag lägger de minuterna på hyllan i mitt vitrinskåp av minnen. Tacksam att få fortsätta uppleva, tacksam för maten, tacksam för minnen som aldrig bleknar.
