Sågverksägaren Karl Hedin och Björn Törnvall, med förflutet inom bank- och finansvärlden, träffades genom sitt engagemang i Lillhärdalfallet. Båda är jägare och reagerade på den behandling de åtalade männen utsattes för.
Ger ut bok
I sin bok, ”De jagade jägarna – Om myndigheternas ökande maktmissbruk mot landets jägare, Lillhärdalsfallet och vargkonflikten i Sverige”, nystar de upp vilka bevis länsstyrelsen, polis och åklagare haft i processen.
Vid polisinsatsen den 6 maj 2012, då fyra av de fem männen greps, fanns ett anonymt tips från en kvinna, en iakttagelse av att någon följt ett vargspår ned mot Sexån och uppgiften om att vargtiken i reviret sannolikt valpat.
”Egen färdig uppfattning”
Hedin och Törnvall förvånas över att polisen i Dalarna två dagar tidigare gav klartecken till att en polisman skulle jobba under helgen. Polisen skulle följa med naturbevakare och ”ertappa och gripa personer” som jagade varg illegalt.
”Det finns en del, som talar för att naturbevakarna hade en egen färdig uppfattning om händelser på platsen, tidigare än de vid rättegången i Mora är villiga att medge. De var sannolikt redan övertygade om att det förekom eller förbereddes illegal jakt på varg”, skriver Hedin och Törnvall i sin bok.
Bortklippta uttalanden
De stödjer sig bland annat på de ljudupptagningar som finns på filmen från polishelikoptern. Naturbevakaren i helikoptern säger saker som att det syns att männen de följer på marken ”är på flykt”.
”Ljudupptagningarna hade redigerats, uppenbart för att dölja en del uttalanden, som kunde sätta naturbevakarens trovärdighet i fråga”, skriver Hedin och Törnvall.
En annan naturbevakare säger i förhör i rätten att han är överygad om att de åtalade inte var ute på för att reka inför bäverjakt.
Flög över farthinder
Ett tiotal poliser kommenderades till platsen för insatsen, bland annat två polispatruller som körde med utryckningsfart och blåljus från angränsande områden.
”Utryckningen företogs i så hög fart att man med ett brak ”flög” över ett farthinder inne i byn vid värdshuset i Lillhärdal, vilket givetvis uppmärksammades av byborna”, skriver Hedin och Törnvall i sin bok.
De frågar sig vad som föranledde den höga farten och de farliga körningarna.
Ett brukbart vapen
Hedin och Törnvall pekar också på att endast en av de gripna männen hade brukbart vapen med sig under sin tur i området. Det var en man som uppehöll sig 13 kilometer från de övriga, på mark där han har jakträtt. Han hade ingen möjlighet att kommunicera med de övriga.
Den man som körde skotern hade sin bössa i bilen och slutstycket i fickan.
”Hur jagar man varg utan vapen?”, frågar sig Törnvall och Hedin.
Lämnade hunden ensam
De obrukbara vapen som påträffades rapporterades aldrig som obrukbara av polismannen som skrev avrapporteringen.
Polisen underlät också att ansvara för att en av de gripna männens hund fick ett ordentligt omhändertagande. När de inte fick kontakt med någon granne eller bekant till mannen lämnade de hunden ensam i mannens hem. Där vistades hunden ett dygn innan någon tog hand om den.
Kritiserar tingsrätten
Hedin och Törnvall kritisterar också tingsrätten i Mora. De frågar sig hur åtalet kunde skjutas upp elva gånger utan att rätten ordentligt kontrollerade fakta i den förundersökning åklagaren drev.
”Hade lagman Bergström ansett att åklagarens begäran om häktning var motiverad om hon hade informerat lagmannen, som biföll hennes häktningsframställan, om att den femte mannen hade varit fri under 2,5 dygn innan även han greps? Om att fyra av de fem inte hade brukbara vapen med sig när de greps och om att den femte greps 1,3 mil därifrån på sin egen jaktmark utan kontakt med de övriga. Det får vi aldrig veta”, skriver Hedin och Törnvall.
”Fria fantasier”
De anser att hela åtalet bygger på ”rena fantasier” hos åklagaren och naturbevakarna, att åklagaren okritiskt förlitat sig på naturbevakarna.
”Åklagaren måste rimligen i god tid före rättegången i Mora tingsrätt ha varit informerad om de allvarliga bristerna i förunder-sökningsprotokollet. Dessa brister blev uppenbara och klarlagda i Mora tingsrätt. Ändå väljer åklagaren att överklaga den friande domen från Mora tingsrätt till Svea hovrätt, grundat på samma svaga bevisning. Hur är detta överhuvudtaget möjligt?”, undrar Hedin och Törnvall
Då läggs förundersökningen ned
De citerar från åklagarmyndighetens egen hemsida:
”Ibland står det klart redan under förundersökningen att det inte går att bevisa något brott. Åklagaren fattar då beslut om att lägga ned förundersökningen.”