I början av november utsattes en tax för ett rovdjursangrepp. Attacken skedde strax söder om Kosta i Lessebo kommun. Länsstyrelsen konstaterade genom hundägarens iakttagelser, hundens skador samt rovdjursspårare att varg var orsaken.
Sedan några år har ett vargrevir etablerats i trakten av Kosta och företrädesvis öster därom, men dessbättre har, fram till denna händelse, inga hundar angripits.
Nu ökar tyvärr otryggheten och oron hos jägare och djurägare för fortsatta angrepp i allmänhet och i synnerhet inom reviret samt i dess närhet. Dessutom har, av allt att döma, ytterligare fyra valpar tillkommit under 2024.
Hot mot löshundsjakten
I Sverige har i princip jakt med lösa hundar bedrivits sedan landet befolkades. Spetshundar, stövare och taxar är traditionella raser sedan flera hundra år. Denna typ av jakt är dessutom unik för Norden och kan närmast klassas som ett kulturarv, för övrigt ett av de allra äldsta, som vi känner till.
Den kraftigt ökande populationen av varg, och i viss mån lodjur, hotar nu löshundsjakten. Framför allt på grund av att hundar inte kan arbeta självständigt med acceptabel säkerhet, men även genom att viltstammarna avsevärt decimeras.
Försämrade livsvillkor
Sedan beslut togs om att återinföra varg i Sverige har det tvistats om var de ska finnas. Det senaste är att man vill öka antalet i söder till förmån för mellersta Sverige.
Oavsett olika landsdelars förutsättningar att hysa rovdjur kan det enkelt konstateras, att bland absoluta merparten av människor i glesbygd ändras livsvillkoren väsentligt till det sämre då varg etableras. Bortsett från att jakten begränsas av mindre viltstammar är den ständiga stressen som rovdjuren och speciellt vargen skapar värst, förvisso återigen sagt med all respekt och deltagande för dem som verkligen råkar ut för ett angrepp.
”Oro för djur och barn kan i förlängningen leda till olika typer av ohälsa.”
Radikalt ändrade livsförutsättningar och att ständigt känna oro för djur och barn kan i förlängningen leda till olika typer av ohälsa.
Oro och rädsla föder även frustration och ilska, något som beträffande vargen förstärks av att människor känner sig totalt överkörda av beslut som är omöjliga att påverka och tagna långt från verkligheten.
Torftig lösning
Den minst sagt torftiga lösning som rekommenderas för ägare till tamdjur är i första hand rovdjursstängsel. Dessa medför emellertid en ökad kostnad, inskränkningar i rörelsefriheten och som lök på laxen ger de inte ett fullgott skydd samtidigt som de är estetiskt motbjudande.
Att, som det också heter, ”öka tillsynen av djuren”, i samband med att rovdjur befaras vara i närheten är inte heller realistiskt i en bransch med så låga, eller snarare obefintliga, ekonomiska marginaler.
Bästa lösningen vore annars ständig övervakning av djuren och direkt tillämpning av jaktförordningen 28 § om skydd av tamdjur vid pågående eller nära förestående angrepp av rovdjur.
Inskränkning i äganderätten
Inom den i grundlagen befästa äganderätten ingår både jakträtt och rätt att bruka marken.
De beslut som har tagits av Bernkonventionen, EU och Naturvårdsverket om vargens återetablering är en allvarlig inskränkning i äganderätten. Människor som har valt att leva i glesbygd, där arbetstillfällen ofta är begränsade, behöver inte fler hinder utan i stället uppmuntran. Vill Sverige ha en levande landsbygd, och inte minst en ökande grad av självförsörjning, måste rovdjurspolitiken snarast ändras.
Få företeelser är så kontraproduktiva för den biologiska mångfalden som återinförandet av varg i befolkade områden. Något som ytterligare förstärks av att vargens livsutrymme paradoxalt nog är beroende av att Sveriges självförsörjningsgrad endast uppgår till cirka 50 procent och att ett så kallat effektivt jordbruk, med stora djurbesättningar, hög användning av konstgödsel, bekämpningsmedel och fossila bränslen är klart dominerande.
Allmän jakt på rovdjur
Sammantaget har vi därför som organisation tagit ställning för att jakt efter rovdjur ska vara allmän, precis som för andra jaktbara arter, och i förlängningen tror vi att en vettig samexistens mellan varg och människa, i den landsbygd som vi har haft ett antal decennier och nu känner, saknar förutsättningar.
Vad tänker landshövdingen och andra organisationer, som i första hand borde ta till vara landsbygdens intressen, göra?
ARNE JOHANSSON
administratör
BJÖRN HÖRBERG
ansvarig rovdjursfrågor
DAN JOHANSSON
ordförande
Jägarnas Riksförbund, distrikt Kronoberg
