Krönika

Visst ter sig hela frågan om vargen i Sverige absurd. Djur sövs och flyttas med helikopter och bilar, vandrar till fel platser och riskerar nya flyttningar. Men ibland skruvas det där absurda upp till nya och helt sensationella höjder. Som strax före klockan 15 måndagen den 11 april, när jag plötsligt blir uppringd av rovdjursansvarige vid länsstyrelsen i Dalarna, Stig-Åke Svensson, och får lyssna till ett internt möte.
Man diskuterar den inplanterade vargen i Dalarna.

Inför vargjaktspremiären i morgon lördag märker jag redan att trafiken ökar ju senare på dagen det blir, rapporterar Jakt & Jägares medarbetare i Dalarna, Rävper Andersson.

Nej, tack, svarade jag i en krönika förra hösten när frågan om vargjakt kom upp.  Ett år senare, med större insikt i planen att återinföra en stark och livskraftig vargstam i Mellansverige, måste jag skärpa mitt svar: Vargjakt? Absolut inte.

Det känns liksom lite som julafton – en förväntansfull stillhet före själva högtiden: Älgjaktsmorgonen.

Jägarnas Riksförbund, som ger ut Jakt & Jägare, har fått ett regeringsuppdrag. När sövda och flyttade vargar släpps fria i ett område ska JRF vara med och förankra vargflyttningen.
Men Jakt & Jägare får inte vara med och fotografera hur det går till när vargar sövs och märks, enligt vargforskaren Håkan Sand.

Det här skulle kunna handla om Humle & Dumle, eller Åsa-Nisse och Klabbarpar’n. Men det gör det inte. Det handlar Västerås motsvarigheter och nybildade föreningen Våga vara värdelös.

Det stundar vargjakt och en del jägare jublar över beskedet. Själv tänker jag inte delta. Det grundar sig bland annat i det avskyvärda faktum att löshundsjakten är och kommer att förbli fördärvad i stora delar av Mellansverige, oavsett den kommande jakten. Enkelt uttryckt kan min ståndpunkt skrivas: Lite vargjakt? Nej, tack.

Om någon trodde att vi efter det senaste regeringsbeslutet skulle slippa diskussioner om ammunitionsbly är det fel.