Studien, som publicerades i går i den vetenskapliga tidskriften PNAS, beskriver hur två vargliknande hunddjur som grävts fram i grottan Stora Förvar på ön Stora Karlsö visar tydliga tecken på att ha levt nära människor – kanske under direkt mänsklig kontroll.
Vargar – inte hundar
Dna-analyser visar att de två djuren genetiskt sett var riktiga vargar, utan inslag från tidiga tamhundar. Men de skiljer sig ändå från vilda vargar på flera sätt.
Levde på fisk – som människorna
Isotopanalyser avslöjar att djuren hade en marin kost, rik på fisk, säl och andra havsresurser. Det är mycket ovanligt för vargar och antyder att de fått sin föda av människor, inte jagat själva. En av vargarna hade dessutom allvarliga skador som gjort den mindre rörlig – något som också talar mot ett fritt, vilt liv.
Små och genetiskt ovanliga
Båda individerna var mindre än typiska vargar och hade låg genetisk variation, liknande dagens tamhundar. Det kan tyda på att de levt i en liten, isolerad population – eller under flera generationer av mänsklig kontroll. Stora Karlsö saknade vilda landlevande däggdjur under sten- och bronsåldern. Forskarna anser därför att vargarna måste ha förts dit av människor, troligen från fastlandet eller Gotland.
Ttidigt steg i domesticering?
Det finns inga bevis för att dessa vargar var hundar eller förstadier till hundar, men forskarna menar att fynden visar att människor i Norden redan för 3 000–5 000 år sedan hanterade och kanske höll vargar. Det ger en ny pusselbit i den omdiskuterade frågan om hur hunddomesticeringen en gång började.
Kan tyda på band mellan människa och varg
Sammantaget pekar fynden – isolerad ö, marin diet, liten storlek, låg genetisk variation och arkeologiskt sammanhang – på att dessa vargar sannolikt levt mycket nära människor. Forskarna öppnar ändå för att andra förklaringar är möjliga, men menar att resultaten breddar bilden av tidiga människa–varg-relationer i Skandinavien.
