Förra året bildades ”Nätverk för en trygg landsbygd i norra Östergötland” som hade sitt första officiella möte i slutet av januari.
En av anledningarna till initiativet är oron för vargarna i Sveriges sydligaste vargrevir, Långbogen. Många människor som bor i och runt reviret – mellan Hällestad och Ljungsbro – känner sig otrygga och tvungna att förändra sin livsstil på grund av vargarna.
Förra året ägde det till exempel rum ett par vargangrepp på får och vid ett tillfälle dödade vargarna en kviga. Dessutom har en jakthund blivit angripen, nötkreatur har skenat ur sina hagar och människor har skrämts när de har mött eller sett varg.
Sju valpar identifierade
Vargparet som bildade Långbogenreviret slog sig ner i Östergötland för drygt två år sedan. 2019 fick de avkommor och så sent som förra veckan visade en dna-analys av spillning att kullen består av minst sju valpar.
Exakt hur många av dessa, nu ungvargar, som fortfarande finns kvar i reviret vet ingen säkert. Till exempel tycks den nyligen identifierade ungvargen ha lämnat reviret och börjat vandra söderut. Senaste rapporterade synobservationen i Rovbase, som är kontrollerad med hjälp av foto, är från Lottendal i Kinda kommun den 4 mars.
Dåligt med information
Det finns östgötar som tycker att länsstyrelsen både är dålig på att informera allmänheten om vargarna och att hålla koll på dem.
Trots att människor rapporterar observationer av framför allt spillning flitigt är det en hel del dna-analyser som ännu inte är utförda.
– Vi skickar alla prover till Viltskadecenter, men alla ger inte resultat. Och vi kan inte markera alla inskickade prover som akuta, utan Viltskadecenter analyserar dem så fort de hinner, förklarar vilthandläggare Mia Kjällander på länsstyrelsen.
Fem, sex viltkameror
Hur bra koll har ni på vargarna?
– Så bra som man kan ha. De har inga sändare på sig, utan det samlas in spillning och rapporteras observationer.
Ni har väl också viltkameror utplacerade i reviret? Hur många?
– Ja, vi har fem, sex viltkameror. Dessutom har vi fått bilder från jägares åtelkameror.
Har ni rustat er på något annat sätt för att kunna hantera ett vargrevir?
– Vi har varit i kontakt med våra kollegor på länsstyrelserna i Värmland och Örebro. De har förklarat att det blir så här i början, det vill säga att människor blir oroliga. Och det förstår jag, säger Mia Kjällander.
Koncentrerat sig på tamdjursägare
Hon berättar att länsstyrelsen i sitt arbete främst har koncentrerat sig på tamdjursägare i området. Bland annat har man gjort riktade utskick, och för några veckor sedan ordnades ett informationsmöte. Dit var även två personer från nätverket inbjudna samt en person från Viltskadecenter.
– Det viktigaste budskapet från oss var att om det inträffar incidenter måste de rapporteras till länsstyrelsen, ifall vi ska kunna vidta åtgärder. Det hjälper inte att skriva på till exempel Facebook, förklarar Mia Kjällander.
På grund av den rådande coronapandemin kommer inga fler möten att hållas för tillfället.
– Men vi planerar för fler dialogmöten. Vi lägger också ut information på vår webbplats. Till exempel finns det en sida med frågor och svar. Där beskriver vi hur vi arbetar med vargfrågan.
Finns pengar till stängsel
På webbsidan kan man läsa om vilken hjälp som finns att få för tamdjursägare, det vill säga bidrag till skrämselåtgärder och rovdjursavvisande stängsel, samt åtgärder i ett akut skede.
Det ryktas att pengarna till rovdjursavvisande stängsel är slut och att det inte kommer nya förrän om tre år. Stämmer det?
– Nej, det finns pengar att söka för får- och getproducenter. Vi har dock inget söktryck. Vår rekommendation är att lantbrukare som ska stängsla om passar på att ansöka, säger Susanne Boe-Skåmedal, funktionschef på lantbruksenheten.
Både Mia Kjällander och Susanne Boe-Skåmedal betonar att länsstyrelsens personal har lagstiftning att förhålla sig till. Den säger att Sverige ska ha en långsiktigt livskraftig vargstam med gynnsam bevarandestatus, samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt ska försvåras.
