Jägarnas Riksförbund via Solveig Larsson kritiserar inte överklaganderätten som princip. De ifrågasätter partsställningen: varför har en tamdjursägare vars boskap rivs av lodjur ingen talerätt, medan en rikstäckande (eller utländsk) organisation – utan lokal förankring och med oklar finansiering – kan stoppa viltförvaltningen och jakten i sista stund?
Den frågan lämnar Orrebrant helt obesvarad. Han väljer i stället att bemöta en förenklad version av Jägarnas Riksförbunds ståndpunkt, närmast som om Solveig Larsson ville avskaffa domstolsprövning rätt och slätt.
Irrelevant ur ett juridiskt perspektiv
Orrebrants retoriska grundpremiss, ”naturen måste ha någon som kan tala för den”, är måhända filosofiskt tilltalande men irrelevant ur ett juridiskt perspektiv. Naturen är inte ett rättssubjekt, har inga intressen i juridisk mening och kan inte företrädas på något objektivt sätt. Det är i stället Sveriges riksdag som genom lagstiftning, och myndigheterna via regeringsuppdrag, som bär ansvaret för att förvalta naturen och viltet på ett långsiktigt hållbart sätt.
Vad som i praktiken sker, genom Orrebrants försorg, är att en organisation med en extrem ideologisk agenda påstår sig tala i naturens namn för att därigenom ge sina egna extrema politiska preferenser ett sken av objektivitet. Det har ingenting med rättsstatliga principer att göra, det är retoriskt taskspel och potentiellt ett samhällshot.
Orrebrant företräder politisk extremism
Vilda Djurens Skydd, som Orrebrant är ordförande för, är ingen neutral naturvetenskaplig aktör. Organisationen förespråkar avskaffande av all jakt och betraktar varje licensjaktsbeslut som i grunden illegitimt. Att en organisation vars existensberättigande bygger på att stoppa jakt ges processuellt makt att konsekvent obstruera demokratiskt fattade förvaltningsbeslut är inte en neutral rättighetsordning. Vad Vilda Djurens Skydd ägnar sig åt är missbruk av ett systemfel. Det är som om en organisation som principiellt motsätter sig all bilkörning gavs automatisk rätt att överklaga varje vägbyggnadstillstånd.
Orrebrant blandar vidare ihop rätten att överklaga med demokratisk legitimitet. Viltförvaltningsdelegationerna som han kritiserar är tillsatta genom ett politiskt förankrat system med regional representation. En domstolsprocess initierad av en riksorganisation med marginell eller ingen lokal närvaro är inte per definition demokratisk bara för att den är juridiskt möjlig att initiera. Att Århuskonventionen ger denna rätt löser inte legitimitetsfrågan – det förskjuter bara makten från folkvalda organ till domstolar och välorganiserade NGO:er.
Faktapåståendena håller inte
Orrebrant hävdar att lättviktiga organisationer såsom Facebookgrupper inte kan överklaga. Det stämmer i formell mening, men det är ett undanröjande av ett argument som Solveig Larsson överdrev, snarare än ett bemötande av hennes huvudpoäng.
Han påstår vidare att ”lodjursstammen pressats ner mot mycket låga nivåer”, men Naturvårdsverkets/SLU:s inventering 2025 visar såsom Larsson/JRF hävdar, ca 1 400 individer, en population som beskrivs som en framgångshistoria och bedöms vara stabil. Och jämförelsen med det iberiska lodjuren (Lynx pardinus) – en helt annan art med annan genetik, geografi och ekologisk historia – som argument för att Sverige behöver fler eurasiska lodjur, saknar vetenskaplig relevans.
Destabiliserande praktisk konsekvens
Det orrebrantska synsättet underminerar fungerande viltförvaltning. Kammarrätten i Sundsvall meddelade inhibition i tio län inför jaktstarten 1 mars 2026, efter att jägare hade lagt tid och pengar på planering av jakten (som alltså är en viltförvaltningsåtgärd enligt den demokratiskt beslutade jaktlagen). Om varje licensjaktbeslut kan havereras processuellt av organisationer vars enda syfte är att stoppa just den typen av beslut, skapas ett asymmetriskt system där demokratiskt fattade beslut aldrig vinner laga kraft i tid.
Det är inte abstrakt natur som borde ”ha någon som talar för den” som tar skada av en sådan ordning. De som tar skada är verkliga tamdjursägare, renskötare och lokala samhällen som lever med rovdjurens påverkan dagligen. Dessa vill alltså Orrebrant och hans extremistkompisar i Vilda Djurens Skydd förstöra vardagen för.
