Foto: Fredrik Franzén Dickson-dubbelstudsare levererad 3 oktober 1874 för kaliber 10-patroner med rundkula. Det är en rejäl bössa som väger 6 kg. Vid jakt på storvilt som elefant och noshörning i Afrika användes vid den tiden grova kalibrar som 4, 6, 8 och 10. Med rena blykulor och svartkrut gick det inte att driva upp farten på kulorna, man måste använda grova kalibrar med tunga kulor för att få tillräcklig effekt på storvilt. I det sammanhanget var kaliber 10 närmast en klen kaliber.

VAPENKLASSIKER: Skruva den som Jones

Det starkaste av de tidiga systemen för bakladdare var Henry Jones Screw Grip, som patenterades 1859. Men vapensmeden Henry Jones hade troligen inte råd att förnya patentet på sin enkla men geniala regling några år senare och gick i konkurs, trots att mängder av vapen byggdes på systemet.

I Jakt & Jägare #7/8.2026 såg vi på Lefaucheux-systemet, det första systemet som användes i större omfattning för att ersätta mynningsladdarna. När systemet presenterades i mitten av 1830-talet var det tillsammans med speciella stiftantändningspatroner, pinfire.

Snart kom centralantändningspatronerna och en mängd system för brytvapen att användas tillsammans med de nya patronerna. I standardverket The British Shotgun: Volume One 1850–1870 beskrivs säkert ett hundratal sådana system. Det starkaste av de tidiga systemen var Henry Jones Screw Grip.

Det påminner om Lefaucheux, men är ur alla perspektiv mycket starkare. Pipupphängningen i baskylen sker med främre pipklacken i en bult framtill i baskylen, precis som på senare topleverbössor. Lefaucheux hade en enklare pipupphängning.

De båda klackarna på pipornas undersida har urtag som passar i den roterande låsregeln. Urtagen i pipklackarna och låsregeln är vinklade så att piporna dras eller ”skruvas” nedåt mot baskylen när den underliggande hävarmen vrids bakåt över varbygeln. Därav ordet ”screw” i patentet. Den roterande låsregeln är lagrad i baskylen både undertill och vid bryggan upptill i lådplanet. Detta är mycket starkare än Lefaucheux-systemet, där låsregeln endast är lagrad undertill i baskylen.

En Westley Richards handubbelstudsare i .450 NE tillverkad 1908 med Henry Jones Screw Grip. Här är alla delar väl tilltagna, vi ser något av låsregeln nere i baskylen. Det är en mycket kraftig baskyl. För att minska vikten något har den urfrästa spår på sidorna. Den har Westley Richards version av dockhuvud. Det är inget som är knutet till Jones patent, utan något som tillverkarna kunde använda om de ansåg att det behövdes.
Foto: Fredrik Franzén

Ofta förstärks reglingen med ett dockhuvud (doll’s head), det vill säga en förlängning av spången som går in i motsvarande urtag upptill i baskylen. Beteckningen dockhuvud kommer av att förlängningen kan ses som ett dockhuvud, det används fortfarande som ett fackuttryck i branchen.

En nackdel för Jones Screw Grip var att bössan måste låsas manuellt, det var ingen ”snap action” som topleverbössorna har. Men det tänkte man nog inte på vid den tiden, dessa då nya hanbössor jämfördes med mynningsladdarna. Senare tillverkades det Jones Screw Grip-bössor med en fjäderbelastad hävarm, som stängdes när bössan slogs ihop. Jag har sett det både på handubbelstudsare och på någon hammerless.

Henry Jones och hans signaturstämpel i en baskyl. Foto: Fredrik Franzén

Henry Jones var en vapensmed i Birmingham. Han patenterade sin enkla men geniala regling 1859. I England skulle patent förnyas efter tre år på den tiden. Det kostade 50 pund, vilket var mycket pengar. Förmodligen hade Jones inte råd med det, men varför sålde han inte patentet? Jones gick i konkurs några år senare, och levde med dålig ekonomi tills han dog nästan 100 år gammal.

Från 1863 var Jones Screw Grip inte längre patentskyddat och det byggdes mängder av vapen på systemet. Inte bara i England utan också i Tyskland och Belgien, och både hagelgevär och dubbelstudsare av olika kvalitet.

Snart fick Jones Screw Grip konkurrens av topleverbössor med Purdeys låsregel, som var dyrare att tillverka. Det gäller både sådana med hanar och hammerless. Bilden längst ner visar en intressant Purdey hammerless med Jones Screw Grip. Den har också en spännande svensk anknytning.

Westley Richards handubbelstudsare .450 NE tillverkad 1908, vikt 5 kg. Den finns dokumenterad från Erik von Rosens Afrikaexpedition 1911. Den bars då genom hela Afrika, från Kapstaden till Alexandria. I jaktdagboken är noterat att han bland annat sköt elefant, buffel och flodhäst med den under expeditionen. Det blir en häftig mynningsflamma av korditkrutet om man lyckas fånga den med kameran. Se Jakt & Jägare #1/2.2023.
Foto: Fredrik Franzén

Efterhand användes Jones Screw Grip mest på vapen för kraftiga laddningar som grovkalibriga hagelgevär för sjöfågeljakt (wildfowl) och för tävlingsskytte på levande duvor. Systemet kom också att användas i många dubbelstudsare, bland annat de grova Afrikastudsarna i kalibrar som 6, 8, 10 och 12 för svartkrut. Och sedan i BPE Express-studsare för svartkrut i diverse .400- och .500-kalibrar, huvudsakligen hanbössor. Men när svartkrutet började ersättas med röksvagt krut, runt sekelskiftet år 1900, användes Jones Screw Grip under en övergångstid även i Nitro-dubbelstudsare. Det gäller både sådana med hanar och hammerless.

I gamla kataloger från engelska tillverkare ser man att vapen med Jones Screw Grip började fasas ut under 1890-talet. I W&C Scotts katalog från 1891 finns inga sådana med. Däremot förekommer de i företagets katalog från 1914, både enkelpipiga och dubbelpipiga hanbössor för ”wildfowl” i kaliber 4 och 8. De användes för att skjuta in i stora flockar med fågel. Se artikel om det i Jakt & Jägare #4.2025.


Foto: Fredrik Franzén