Makten i jakten

Skottet är okomplicerat. Älgen står fullt synlig knappt 50 meter bort. Det är bara att trycka av.

Men vafan!

Länsstyrelsen har godkänt att den här älgen och många fler ska fällas. Skogsbolaget driver på i förvaltningsgruppen. Diskussionerna har varit hårda. Älgstammen i bolagsskogen tunnas ut. Hur blir det om tio år?

Du sänker vapnet och älgen lommar i väg mellan tallarna.

Och/eller:

Vargen blickar ut från en höjd. Tack och lov har du inte med dig hundarna. I så fall hade situationen snabbt blivit kritisk. Men 300 meter bakom dig finns din fårhage där det nyligen har lammats. Du borde ha vetat bättre, för det har rapporterats om varg de senaste veckorna. Men det fanns inte så mycket bete att släppa fåren på.

Och nu står vargen där. Den vädrar, du tar ett djupt andetag och ser vargen i siktet.

Den ultimata makten

Att bestämma över liv och död är den ultimata makten. Den makten har jägaren.

Det är ett ansvar och en möjlighet.

Ovanstående berättelser är exempel på hur jägarens makt har mer betydelse än vad många tror. Ja, även ur ett politiskt perspektiv.

Den svenska älgjakten är reglerad i jaktlagen och jaktförordningen. När, var och hur älgen kan skjutas. Men markägarna har stor makt. Inte minst skogsbolagen som ofta refererar till viltskador för miljardbelopp. Och skogsindustrin är en av Sveriges viktigaste exportörer, så deras åsikt får genomslag.

Men – skogsbolagen kan säga vad de vill men inte tvinga jägarna att skjuta. Det finns tecken på att jägare har använt sig av den makten på senare år.

Vargen är en laddad stridsfråga. Från EU:s art- och habitatdirektiv till diskussionerna i det lokala jaktlaget. Varg eller inte varg? Det är frågan. En fråga som polariserar. Rovdjursjägare som hotas med döden och vargar som forskarna påstår dödas illegalt. Dessa signaler vittnar om att regelverken inte fungerar.

I slutänden är det jägaren, som står där öga mot öga med vargen, som avgör.

Men jakt handlar inte bara om liv och död. Så enkelt är det inte. Makten över den svenska jakten styrs av ett regelverk och en myndighetsmodell som får den mest härdade byråkrat att tappa hakan.

De som är skickliga har lärt sig att navigera dessa snår. Regler och lagar är sällan strikta utan ger alltid utrymme för förhandlingar. Vad är viktigast – älgskador eller älgstam?

Formell och informell makt

Därför har vissa mer makt än andra. Både formellt och informellt. En minister med ansvar för jakten har naturligtvis stort inflytande. Men en jaktinfluencer med 50 000 entusiastiska följare har mer makt än vad man kan ana. Inte minst över bilden av den svenska jakten.

I den här artikeln frilägger vi makten i Jaktsverige. Vem som bestämmer vad och vilka konsekvenser det får. Vi ger lite bakgrund för att göra det begripligt, visar de formella beslutsgångarna, de informella nätverken, de mäktigaste personerna, berättar om konflikterna där makten blir synligare och visar vart jägarnas pengar tar vägen.

Kort sagt: jägarmakt för dummies.

Jägaren

Du är vanligtvis en medelålders man med hund och ett antal vapen hemma i skåpet.

Variation i kön, ålder och husdjur finns.

Hur mycket du kan styra din jakt och hur mycket din jakt påverkas av annat förklaras enklast av organiseringen av makten runt jakten.

Här bygger vi maktmodellen utifrån dig som enskild jägare och kliver steg för steg upp i maktpyramiden för att avsluta med EU-kommissionär Jessika Roswall.

En viktig notering i maktmodellen är de delar som ligger utanför, men kan påverka jägarens liv:

DEN OINTRESSERADE ALLMÄNHETEN. Även om du som jägare kan gå i taket över förslag om nya jakttider, rycker en majoritet av svenskarna på axlarna. Bra att komma ihåg.

MEDIA. Jobbar utifrån sin egen nyhetslogik och gärna använder sig av känslor för att skapa intresse.

OMVÄRLDEN. Vi lever tyvärr i en geopolitiskt hotfull tid och jägare med vapen kan vara av intresse för främmande makt. Klimatförändringarna och klimatarbetet är en annan omvärldsfaktor som påverkar.

Föreningslivet

Du är vanligtvis med i ett jaktlag där spörsmål diskuteras vid kaffepausen. Och liksom de flesta jägare är du med i en jaktorganisation, förslagsvis Jägarnas Riksförbund, JRF. Beroende på var du bor engagerar du dig i en JRF-avdelning. Du sitter kanske i styrelsen och hanterar alla motioner med förslag från avdelningens andra jägare. JRF:s idé bygger på att vara medlemsnära, så frågorna som knådas på avdelningsårsstämman har betydelse.

Är du föreningsmänniska kan du bli avdelningens ombud vid ditt JRF-distrikts årsstämma. Där argumenterar du för din avdelnings motioner. Distriktet beslutar vilka motioner som ska skickas vidare till förbundsårsstämman, JRF:s högsta beslutande nivå.

Förbundsstyrelsen – med Solveig Larsson som ordförande – bestämmer hur arbetet ska prioriteras under året. JRF har ett kansli med experter som jobbar med att påverka myndigheter och politiker i den riktning som JRF:s medlemmar vill.

Det är via den här vägen som samtalsämnet i ditt jaktlag till slut kan bli en fråga för regeringen. Men det finns många frågor att hantera. Och risken är stor att den utmärkta idén från ditt jaktlag försvinner i beslutshierarkin.

Det finns fler organisationer. Många av organisationerna deltar i olika rådgivningsgrupper på myndigheter (se nedan). I många frågor är alla överens, men det finns konflikter. ”Vinnaren” är ofta den starkaste organisationen. Skogsindustrierna är till exempel väldigt starka och styr därför mycket över älgjakten.

Är du jägare och bonde är du troligen också medlem i Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, som leds av Palle Borgström. LRF driver markägarnas intressen och lägger mycket resurser på att lyfta problemen med viltskador.

Är du skogsägare kan du vara medlem i en skogsägarförening där viltskador är en ännu större fråga.

Du har jakthund och är med i Svenska Kennelklubben, som har en jakthundskommitté med Göran Johansson i spetsen. Där driver man just nu frågor om vargjakt och höga veterinärkostnader.

Är skytte din grej har du medlemskap i Svenska Skyttesportförbundet där Lennart Carlsson är ordförande. SvSF är en tung remissinstans i vapenfrågor.

Trots att dina jaktkamrater ser konfunderade ut kan du vara också medlem i en miljöorganisation som Naturskyddsföreningen, där Beatrice Rindevall är ordförande.

“Naturvårdsverket bestämmer också över en majoritet av pengarna som du som jägare betalar för ditt jaktkort.”

Myndigheterna

Det är staten som sätter ramarna för den svenska jakten och den gör det på tre nivåer.

LÄNSSTYRELSEN bestämmer alltmer över din jakt – inklusive rovdjursjakten. Trenden fortsätter vilket märks genom att höga tjänstemän på länsstyrelserna profilerar sig. Naturvårdsdirektör Lennart Nordvarg på länsstyrelsen i Uppland är ett exempel som syns. Susanna Löfgren, länsråd i Jämtland, är ett annat. Hon var nuvarande regeringens utredare i frågan om en ny jakt- och viltvårdsmyndighet.

Viltförvaltningsdelegationen på länsstyrelsen är rådgivande. Den leds av landshövdingen, politiker och intressegrupperingar som jägare, skogsägare, naturskydd och turism. I delegationen vägs intressena mot varandra och de övergripande riktlinjerna föreslås.

Även älgförvaltningsgruppen som är kopplad till länsstyrelsen är rådgivande. Där deltar jägarna, men det är markägarna som har utslagsrösten.

Det är också länsstyrelsen som bestämmer över rovdjursjakten, inklusive vargjakten. I praktiken är det tjänstemän på länsstyrelsen som beslutar om skydds- och licensjakt.

NATURVÅRDSVERKET: I dag fungerar Naturvårdsverket som en expertmyndighet. Ger råd, utvärderar och har uppsikt över att viltförvaltningen fungerar. Johan Kuylenstierna är generaldirektör, men i praktiken är Fredrik Hannerz, chef för avdelningen för natur och vilt, viktigare för jakten. På hans avdelning finns Viltförvaltningsenheten, som leds av Hanna Ek, och Viltanalysenheten, som leds av Mona HansErs. En tredje enhet är Artenheten, med Maria Widemo som chef, som hanterar hotade arter generellt.

Naturvårdsverket är främst expertmyndighet och bygger upp sin expertis på att involvera olika intresseorganisationer i forum. I Nationella rovdjursrådet sitter organisationer för jägare, miljörörelsen och länsstyrelser. I Nationella klövviltsrådet är det främst jägare och markägare som deltar, liksom i Storfågelforum. Det här är alltså rådgivande forum och de fattar inga beslut.

Naturvårdsverket bestämmer också över en majoritet av pengarna som du som jägare betalar för ditt jaktkort (se faktaruta om viltvårdsfonden nedan).

SVENSKA JÄGAREFÖRBUNDET: Unikt för jaktfrågorna är att en intresseorganisation har ett myndighetsliknande uppdrag. Vi förklarar den historiska bakgrunden på annan plats, men Jägareförbundet sköter i dag en viktig del av den svenska viltförvaltningen och får pengar från staten för den uppgiften. 2021 fråntogs Jägareförbundet den formella statusen som viltförvaltare. I stället har Naturvårdsverket ansvaret och upphandlar tjänsterna från Jägareförbundet. I praktiken har inget förändrats.

POLISEN: Det är fortfarande Polismyndigheten som godkänner din vapenlicens och har inflytande över vilka jaktvapen som anses lämpliga.

JORDBRUKSVERKET: Har en del att bidra med när det gäller viltskador.

SVERIGES LANTBRUKSUNIVERSITET, SLU: Det är SLU-forskare som tar fram evidensbaserat underlag för att rimliga beslut om jakten ska kunna tas.

Regeringen

Regeringen är landets högsta myndighet. Regeringen bestämmer, regeringen lägger fram förslag, verkställer riksdagens beslut, fördelar statens budget och utser myndighetschefer. Ungefär så. Således är det regeringen som driver frågan om ny jaktlag, som bestämmer hur mycket pengar viltförvaltningen ska få och utser ordförande i din viltförvaltningsdelegation (det vill säga landshövdingen). På sikt styr regeringen över hur ditt jaktpass utvecklar sig.

För jakten finns det tre viktiga ministrar: landsbygdsminister Peter Kullgren, miljöminister Romina Pourmokhtari och justitieminister Gunnar Strömmer (vapenlagar). Statsminister Ulf Kristersson har inte jakt på sitt bord, men är en känd jägare.

EU-kommissionen

Över all jakt ruvar EU:s art- och habitatdirektiv. För svensk del är det intressant att EU:s miljökommissionär är svenska Jessika Roswall. I Bryssel finns ett myller av byråkrater och lobbyister, vilket gör det extremt svårt att påverka.

I Bryssel finns dock den europeiska jägarfederationen/lobbyorganisationen FACE, där Svenska Jägareförbundet är drivande. På plats i Bryssel finns även Johan Svalby för att driva de svenska jägarnas frågor i EU.

Politiken

Debatten om svensk jakt kan ibland uppfattas som upphetsad. Men Emma Nohrén, miljöpartistisk ordförande för miljö- och jordbruksutskottet, säger att stämningen bland politikerna i utskottet är god. Vice ordförande Kjell-Arne Ottosson, Kristdemokraterna, håller med. Det finns olika åsikter, men alla talar med varandra.

Det har nyss varit riksdagsval, och du kan förvänta dig en del ommöbleringar i maktens korridorer. Den senaste mandatperioden har moderaten John Widegren agerat som jakttalesperson och varit ordförande i riksdagens jakt- och fiskeklubb. Men han ställer inte upp för omval. Sten Bergheden är en annan jakttalesperson för Moderaterna, men han har petats ned några platser på valsedlarna.

Alla i miljö- och jordbruksutskottet är inte jaktentusiaster. Miljöpartisten Rebecka Le Moine och vänsterpartisten Kajsa Fredholm driver främst djurrättsfrågor.

En politiker som är viktig att notera är Peter Eriksson som förra året gick direkt från ordförandeposten i Svenska Jägareförbundet till att bli Sverigedemokraternas talesperson i landsbygdsfrågor.

“2019 hamnade sekretessfrågan för jägare överst på agendan. Den utlösande faktorn var en skandal.”

Licensjakt på varg

Det finns som i alla särintressen en stor sfär av informell makt inom jakten. Vi återkommer till den. Men först en titt på den rent formella makten. Den som vi (ibland) kan påverka.

Deltog du i licensjakten på varg 2010? Det var en annan tid.

Djurrättsaktivism var inte ovanlig i Sverige men drabbade mest mink- och svinuppfödare. Du som jägare var fortfarande någorlunda fredad.

Därför hände det i början av 2010-talet att du eller dina kollegor framträdde i media för att berätta om era upplevelser från licensjakten på varg. Trots allt hade ni ju gjort staten en tjänst.

I dag kan vi nog säga att det var naivt. För snabbt fick jägare erfara hur deras telefonnummer spreds i sociala medier och hoten strömmade in.

Redan då diskuterades det om sekretess för dem som jobbade med varg. För vargen har en förmåga att framkalla riktigt dåliga sidor hos människor. Samma år som licensjakten började berättade radioprogrammet Kaliber om hur handläggare på länsstyrelser i vargtäta län hade blivit trakasserade av vargmotståndare. Vargspårare med uppgift att ha koll på vargstammen kände sig utsatta och länsstyrelsen i Värmland bad regeringen att personalens identitet skulle hemligstämplas.

Vargaktivisterna föddes

En anledning till att riksdagen 2009 beslutade att vargstammen ska regleras med licens- och skyddsjakt var ett växande missnöje på landsbygden. Folk kände sig hotade och det rapporterades om illegal jakt. Så förutom att riksdagen ansåg att det fanns utrymme för att skjuta ett antal vargar var förhoppningen att en licensjakt skulle dämpa landsbygdens ilska.

I stället föddes de nya vargaktivisterna. Jaktprofilen Thomas Ekberg minns.

– Jag blev mordhotad, det stämmer, ett par gånger, kanske flera. Det var en bild på mig med ett hårkors på huvudet. Klart att det var fruktansvärt obehagligt. Inte minst för min familj.

EU i toppen

I grunden – eller i toppen, om man så vill – styrs svensk vargpolitik av EU. EU-inträdet 1995 innebar, bland mycket annat, att Sverige fick anpassa jaktlagen efter det så kallade art- och habitatdirektivet. En regelsamling som antogs mot bakgrund av en ökning av antalet hotade arter. Konkret betyder det att Sverige måste skydda listade rovdjur som varg, björn och lo. Undantag, till exempel licensjakt, måste motiveras. Som all lagstiftning finns det tolkningsmöjligheter vilket bäddar för konflikter.

Art- och habitatdirektivet är en yttre gräns för hur vi hanterar vargen. Frustrationen är utbredd. Men EU-medlemskapet sätter gränsen, och den gränsen rubbas inte på i Sverige. Som enskild jägare och/eller landsbygdsbo upplevs det naturligtvis som en hopplös situation.

Konflikten kring tolkningen av direktivet kvarstod. 2011 stoppade den svenska regeringen licensjakten för att slippa en process med EU.

Jägare blev bombhotad

Men trakasserierna mot jägare fortsatte. Vargaktivisterna slog vilt omkring sig. Eftersöksjägaren Mattias Heed i Värmland bombhotades efter att han, på uppdrag av polisen, hade dödat en trafikskadad varg längs vägen mellan Karlstad och Kil.

Han fick ett överfallslarm av polisen.

Erfarenheterna ledde till att jägare höll sig borta från media.

Thomas Ekberg har liknande erfarenheter av att känna sig utlämnad.

– Nej, det var aldrig tal om något stöd. På den tiden var det väldigt mycket aktivism, människor som protesterade mot all jakt överhuvudtaget och det var ganska jobbigt.

Djuraktivisterna hade fått luft under vingarna. De störde jakter och trakasserade jägare mitt under pågående jakt. Jägarorganisationerna började med rådgivning om hur aktivisterna skulle hanteras.

– Det har lugnat sig mycket sedan dess. Jag tror också att jägarna har tagit det lugnare, att de har fått bättre information om hur man ska agera, säger Thomas Ekberg.

Under tiden omstrukturerades den svenska rovdjursförvaltningen. Beslut om vargjakt delegerades ned till länsstyrelserna medan Naturvårdsverket kvarstod som expertmyndighet. Mestadels var det administrativa åtgärder med mindre betydelse för en vanlig jägare.

Samtidigt omformulerades den nya rovdjurspolitiken och referensnivåer för vargstammen infördes. EU godkände åtgärderna och 2015 var det licensjakt på varg igen. Under förändringsarbetet framgick det att hoten mot jägarna hade nått fram till myndigheten. I en utredning uppmärksammade Naturvårdsverket hoten och menade att om jägare inte vågar anmäla sig till en av myndigheten beslutad jakt, på grund av rädsla för hot, är det ett problem – inte bara för jägare utan för rättssäkerheten generellt.

I sitt remissvar på Naturvårdsverkets utredning påpekade Jägarnas Riksförbund vikten av att samhället markerar mot trakasserierna och att alla som involveras i vargjakten ska omfattas av sekretess.

För tidigt för sekretess

Men det var för tidigt för sekretess. Däremot blev hot mot jägare en rikspolitisk fråga. De borgerliga partierna, framför allt Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, såg jägare och landsbygdsfolk som en väljargrupp. Ivrigast var kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson från, som han själv uttrycker det, vargreviret Värmland. Han har varit med under polisbevakade vargjakter och i riksdagen har han systematiskt skrivit motioner om strängare straff för aktivistiska jaktmotståndare. Han kallar det opinionsbildning.

– Det har ju varit frågor som varit viktiga för mig att lyfta. Jag kan framhålla att: jo – det finns värmlänningar och jägare i riksdagen som har sett den här problematiken och sett hur aktivister agerar.

Utan att göra Ottosson till hjälte kan man säga att han inte nöjde sig med att prata i jaktlaget, klaga hos länsstyrelsen eller engagera sig i jaktorganisationen utan tog lagstiftningen i egna händer. På ett lagligt sätt.

2019 hamnade sekretessfrågan för jägare överst på agendan. Den utlösande faktorn var en skandal. Länsstyrelsen i Jämtland hade anlitat en före detta anställd på Naturvårdsverket, som visade sig vara aktiv jaktmotståndare, som konsult med uppgift att städa upp i en databas. Konsulten/jaktmotståndaren fick av misstag tillgång till känslig information om jägare. Länsstyrelsen anmälde sig själv till Datainspektionen.

Ett akut behov

Behovet att skydda information om jägare blev akut.

Händelsen sänkte jägarnas förtroende för Naturvårdsverket. Det blev inte bättre 2022 när Naturvårdsverkets datasystem utsattes för en extern hackerattack. Naturvårdsverket kunde inte utesluta att samtliga uppgifter om landets jägare hade stulits.

Regeringen krävde en utredning om sekretess för uppgifter om jägare. Det togs fram förslag som drogs in i det nya arbetet med en förenklad jaktlagstiftning som efter en fyra år lång process klubbades i riksdagen i maj i år.

Konkret innebär det att jägares och markägares identitet är hemliga vid rovdjursjakt. Syftet är att motverka hot och hat mot de inblandade.

Tog 16 år

1 juli 2026 trädde sekretessen i kraft. Det tog 16 år efter den första licensjakten på varg, och många trakasserade jägare längs vägen, för att nå en lösning.

– Jag brukar säga att vi lider under Axel Oxenstierna på gott och ont. Vi ska utreda allting och se till att det blir så bra som möjligt. Och det är helt rätt, men det tar tid. Men jag är glad att vi nu äntligen har det på plats i alla fall, säger Kjell-Arne Ottosson.

Thomas Ekberg är nöjd.

– Att vi har sekretess är otroligt viktigt för att undvika mordhot och att aktivister uppsöker jakter.

Men – sekretess är ingen lättviktig lagändring. Offentlighetsprincipen är en viktig del i svensk grundlag. Är det värt att göra intrång i allas rätt att ta del av statens handlingar?

Det finns jägare som inte är övertygade.

– Folk ska inte känna sig hotade, men det är kanske ett pris vi måste betala för ett öppet samhälle, säger en medlem i Jägarnas Riksförbund.

Sekretess – från behov till regel

Historien om att skydda jägare med sekretess är en studie i hur makten i Jaktsverige fungerar.

EU:s art- och habitatdirektiv är en övergripande ram för svensk rovdjursförvaltning.

När direktivet inte anpassades till svenska förhållanden uppstod missnöje bland dem som drabbades av vargen.

Riksdagen beslutade om att införa licensjakt 2009. Men regeringen stoppade jakten för att Naturvårdsverket och rovdjurspolitiken inte var tillräckligt anpassade till art- och habitatdirektivet.

Jaktsverige är byggt utifrån olika intresseorganisationer. Det kan vara Jägarnas Riksförbund eller Naturskyddsföreningen. Men vid licensjakten 2010 angreps jägarna av utomparlamentariska grupper som ville stoppa jakten. Det försvårade arbetet med hoten och blev mest en fråga för polisen. Med tiden sög jägarorganisationerna upp missnöjet bland hotade jägare och formulerade det till ett problem, och myndigheterna började diskutera behovet av sekretess.

När frågan om hot mot jägare började mogna blev den intressant för de politiska partierna. Sedan fick den extra skjuts av en medial skandal med sekretessbelagda uppgifter om jägare som hade läckt. Frågan om sekretess hade nått en kritisk punkt, och när väl regeringen fick den på bordet gick det relativt snabbt. Att det ändå tog fyra år berodde på regimskifte och att frågan om sekretess integrerades i arbetet med ny jaktlagstiftning som är den övergripande lagstiftningen för svensk jakt.

Känslorna

Så här ser den emotionella jaktmakten ut. Och håll i den lilla hatten, för nu blir det åka av!

Historien om när Ulf Kristersson och Ebba Busch åkte till Åkers Styckebruk i Sörmland för att jaga klövvilt en oktoberdag 2021 är ganska etablerad vid det här laget. Moderaternas presstjänst tog bilder medan partiledarna förklarade i ett pressmeddelande att de var överens om att EU inte ska lägga sig i snus, jakt och varg.

Vid fototillfället var det ett år kvar till valet och den efterföljande debatten handlade mest om varför de hade valt att posera som de gjorde. Var det ett sätt att liera sig med väljarna, eller ville de förmedla något om vilka de var?

När man talar om informell makt i dag handlar det ofta om möjligheten att bestämma bilden av verkligheten. Med tanke på jägarnas höga förtroende hos svenskarna är ett tänkbart budskap från den där jaktdagen för fem år sedan att det handlade om rejält folk som kunde ta ansvar och inte tvekade att göra jobbet.

Nu ska det här inte handla om politisk retorik utan om den informella makten inom svensk jakt. Vem sätter bilden av viltet och jägaren? Och vad säger den?

Olika bilder av jakt

Under rubriken ”Jakt och vilt” på Naturvårdsverkets webbplats går det att läsa om svenska statens syn på vad svensk jakt och viltförvaltning är för något.

En annan bild ger jaktkreatören Filip Örnerkrans. På hans Youtubekanal Jaktdrömmar ångar det om nedlagda djur, den storslagna naturen är pastoral och det dramaturgiska temat är äventyr. En annan bild av jakt.

Rätt eller fel – vems bild når flest? Och vad betyder det för den vanliga jägaren som varken är grå byråkrat eller adrenalinstinn äventyrare?

I statens jaktapparat förhandlas det om makten. Hur mycket älg ska det skjutas av, under vilka jakttider, och så vidare? Beslut fattas och i bästa fall följs besluten.

Informell makt är svårare att syna. Vem bestämmer vad och med vilket syfte?

Drivna opinionsbildare

I Jaktsverige finns flera drivna opinionsbildare. Vassa åsikter kan ge makt, men den är också lätt att förlora. Folk byter åsikter eller slutar att bry sig.

Känslor är svårare att värja sig mot. En anledning till framgången med bilden på Kristersson och Busch i jaktkläder på en grusväg någonstans i Sörmland var att den gav en känsla av harmoni.

På 2020-talet handlar bilden av verkligheten alltmer om känslor. Den enkla anledningen är att det är lättare att tjäna pengar på känslor. Filip Örnerkrans dramatiska Youtubevideor om jakt har närmare 100 000 visningar. Mer känslor ger fler visningar som går att kapitalisera.

Inget fel med det. Tvärtom. Att fler ser på videor om jakt borde vara bra för jakten och kanske kan det generera mer intresse. Inte minst bland unga.

Frågan är var gränsen mellan jägare och underhållare går och vad det betyder om den gränsen överskrids. I USA är det inte ovanligt att bönder drar in mer pengar på sitt Instagramkonto där de gullar med sina kossor än vad de får när de skickar samma kor till slakt.

Om vi räknar ihop alla visningar från Sveriges mest framgångsrika Youtubejägare har de hundratusentals tittare. Och tittandet växer. Samtidigt – i dag löser ungefär 270 000 personer jaktkort i Sverige. På tio års sikt är det en siffra som sjunker.

Intresset för jakt – om den är spännande och känsloladdad – ökar. Men antalet jägare minskar. Hur känns det?

Kändisjägarna

Har Zlatan mycket makt i Jaktsverige? Ja, på sitt sätt. Antalet jaktkortslösare blir färre och medelåldern bland jägarna är hög. Det behövs föryngring och tillökning i jaktkåren. Det är svårt. En ung generation har många alternativ till jakt att välja på. Kan man göra jakt tillgänglig i ungas huvuden är det en början. Och en genväg dit är kändisar.

Steffo Törnquist, TV4-profil och förespråkare för det goda livet. Blev jägare först för tio år sedan och berättar gärna om jakter med kungen.

Marko ”Markoolio” Lehtosalo, populär på dagis för sin musik och populär bland jägare för sitt jaktintresse. Tog jägarexamen mer eller mindre publikt och rapporterar kontinuerligt om sina jakter.

Zlatan Ibrahimovic tog jägarexamen 2013 och utövar jakt som han utövar allting annat. Storslaget och imposant. Har köpt gigantiska skogsfastigheter i Jämtland, tagit över öar i Mälaren och har skjutit lejon i Sydafrika. Jakt ”bigger than life”.

Per Moberg, expressiv skådespelare, kock och jägare.

Hooja, de maskerade EPA-dunkarna från Gällivare, marknadsför sig med jägarestetik.

Magdalena Forsberg lade skidskytteskidorna på hyllan för ett kvartssekel sedan, men har inte lämnat det publika. Jagar älg på gården vid Höga kusten och har varit programledare för Mitt i naturen.

Kalle Zackari Wahlström. Träningsprofil, tv-profil, jägarprofil med en stor hjort tatuerad på bröstet.

Folkrörelsesverige

Vi fortsätter vår resa för att kartlägga svensk jaktmakt och landar då ofrånkomligen rakt ned i några konflikthärdar som helt eller delvis är med och skapar och underblåser denna maktstruktur. På både gott och ont kan tyckas. Hör här:

Den svenska jakten skiljer sig genom sin folklighet. Ute i skogen kan du träffa både kungar och bönder med bössan över axeln. Företrädesvis bönder.

Sverige är ett land av självbestämmande bönder. Så har det varit genom historien. I övriga Europa har aristokratin varit starkare vilket har satt sin prägel. Inte minst på jakten.

Sedan organiserade sig svensken i slutet av 1800-talet. Formade Folkrörelsesverige. I kombination med en stark socialdemokrati skapades en unik situation där intressegrupper involverades i bygget av den svenska välfärdsstaten. Fackliga organisationer, böndernas organisationer, företagare – och jägarna – plus många fler gjordes delaktiga i den svenska moderniseringen under 1900-talet.

Det skapade stabilitet för staten medan intresseorganisationer fick inflytande på de politiska besluten och legitimitet. Folkrörelserna bedömdes vara pålitliga.

Ett tveeggat svärd

1938 gav staten Svenska Jägareförbundet i uppdrag att sköta delar av den svenska jakten och viltvården – det så kallade Allmänna uppdraget. På så sätt minskar staten sitt finansiella och politiska ansvar. Det var ett tveeggat svärd för jägarna. Med ett så stort ansvar kunde de inte bråka med staten om hur jakten skulle bedrivas (vilket öppnade upp för andra organisationer, som Jägarnas Riksförbund).

Systemet har också en tendens att leda till tröga beslutsvägar och byråkrati. Jägarnas inflytande på makten balanseras mot andra intressen – från naturvården, skogsbolagen, turism, andra jägarorganisationer som Jägarnas Riksförbund och så vidare – i expertkommittéer och delegationer. Det ökar trögheten i systemet när alla ska säga sitt.

Därför har Folkrörelsesverige i område efter område avreglerats. Även jakten, då Svenska Jägareförbundet 2021 blev av med det Allmänna uppdraget. I praktiken finns det dock kvar, eftersom förbundet har en organisation på plats.

Oro i jägarkollektivet

Trots att inte så mycket hände i praktiken väckte det misstänksamhet bland jägare. Oron i jägarkollektivet handlade om att Naturvårdsverkets bevarandeperspektiv skulle ta över viltförvaltningen. Kristdemokratiske riksdagspolitikern Kjell-Arne Ottosson uttryckte det tydligt i en debattartikel: ”Jägarkåren har generellt lågt förtroende för Naturvårdsverket och att blanda in Naturvårdsverket ännu mer är att sätta bocken till trädgårdsmästare.”

Allmänna uppdraget visade sig alltså ha politisk laddning. I förlängningen ledde misstroendet till att Tidöregeringen tillsatte en utredning om en ny jaktmyndighet.

Frågan är hur länge systemet där olika intressen är involverade i makten över jakten håller ihop. Det rapporteras att antalet jägare minskar. Åtminstone är det färre som löser jaktkort. En förklaring kan vara att respekten för motstridiga intressen – som modellen bygger på – är på väg att krackelera.

Det har precis varit riksdagsval. Oavsett valutgång kan nog jägare förvänta sig förändringar. Oklart i vilken omfattning.

EU har visat sin makt genom att ifrågasätta den svenska vargpolitiken. Makten har kommit längre bort från den vanliga jägaren. Samtidigt har länsstyrelserna tagit över mer av besluten runt jakt. Makten över jakten kommer alltså också närmare jägarna.

Och – ute i skogen är det jägaren som har den ultimata makten över liv och död.

Konflikterna

Makten blir tydligast vid konflikter. När allting fungerar är det svårare att se vem som egentligen bestämmer och vilka regler som egentligen gäller. Men när det blir obalans i systemet blir makten tydligare. Vem bestämmer, vem bestämmer inte och vem har störst maktresurser?

För att gestalta lyfter vi fram fem kända konflikter i Jaktsverige, för att på så sätt frilägga var makten egentligen befinner sig.

“Det är uppenbart känslan av att inte bli lyssnad på hos dem som lever nära vargar som har gjort vargfrågan infekterad.”

1. VARGEN MED MAKT: Vad händer om lille Martin är ute i skogen och det kommer en varg?

En upprörd farfar i mellersta Västergötland. Det är ett område med både får och många hundar. I skogen finns hjort, vildsvin och några älgar. Nu har en ensam varg observerats för första gången och känslorna är starka.

”Not in my backyard” är ett känt begrepp inom sociologi som beskriver människors attityd till kärnkraftverk, flyktingförläggningar – och varg.

De flesta har inget emot varg så länge den inte hotar deras får, friluftsliv och hundar. Därför finns de flesta varganhängarna i storstäderna.

Vargens existens har i stället blivit en fråga för jägare och glesbygdsbor. Framför allt har vargen blivit ett väldigt konkret hot mot en livsstil som redan har åderlåtits av nedlagd samhällsservice, höga bränslepriser och få arbetstillfällen.

De som är kvar i glesbygden låser in sina hundar och blir kvar hemma eftersom det känns otryggt att gå ut om det finns varg i skogen.

Vargen har makt över deras liv.

Det stöd som finns att tillgå är avlägset. Byråkratin är upptagen med frågor om genetik, etik och ekologisk balans. Och det handlar företrädesvis om vargens överlevnad och inte om känslan när en varg går över gårdsplan eller när jakthunden blir angripen.

Det lämnar kvar bitterhet, på sina håll varghat och det sägs hända att en del tar lagen i egna händer. Vilket i sin tur polariserar mot miljö- och djurrättsorganisationer som har begränsad förståelse för vargmotståndet.

Det är uppenbart att känslan av att inte bli lyssnad på hos dem som lever nära vargar som har gjort vargfrågan infekterad.

I och med att Sverige är EU-medlem måste den svenska lagstiftningen förhålla sig till art- och habitatdirektivet som skyddar vargen. Därför var det med politiska, inte vetenskapliga, argument som regeringen förra året sänkte referensvärdet på den svenska vargstammen från 300 djur till 170. Landsbygdsminister Peter Kullgren motiverade beslutet med behovet att mildra de negativa effekterna som vargen orsakar på landsbygden. Att det blev 170 baserades på en hårt tolkad siffra i en forskningsrapport. För hårt tolkad. Ganska snart hörde EU av sig med kritik av beslutet som inte ansågs vetenskapligt. Senare stoppade kammarrätten den planerade licensjakten på varg med samma argument.

Vilket orsakade ännu mer bitterhet bland vargmotståndarna. Inte ens demokratiskt fattade beslut gav dem rätt.

När regeringen sedan insåg att det kan leda till dryga böter om man inte följer EU:s direktiv justerades referensvärdet för varg nyligen upp till 220 djur. Vilket uppfattades som att man offrade landsbygden för EU.

Någon dag efter regeringens beslut var en typisk kommentar på Facebook: ”Det börjar låta som att ett varguppror är i faggorna, har landsbygdens folk till slut tröttnat på att bli överkörda av stat, Naturvårdsverket och stadsbor?”

Vargfrågan visar hur delar av maktapparaten runt den svenska jakten håller på att urholkas. Det spelar ingen roll vad alla instanser i jaktbyråkratin anser, det spelar inte ens roll vad landets högsta politiker beslutar om – EU:s direktiv gäller.

2. FJÄLLJAKT UTAN MAKT: Du har kanske jagat ripa uppe i svenska fjällen. Eller i vilket fall pratat om det. Få uppleva luften och färgerna i fjällandskapet under tidig höst.

För tusentals svenskar och nästan lika många norrmän och italienare har det blivit en tradition.

Traditionen riskerar att ta slut nu.

Den infekterade konflikten om fjällnära jakt och samernas rättigheter är känslosamt laddad. En fråga om jakt, äganderätt, jakträttigheter, urfolksbefolkning, historiska oförrätter – rätten att utöva sin kultur för både samer och jägare. Hur det än blir så blir det fel. En rikspolitiker med rötter i Norrbotten beskriver det som att sticka in huvudet i ett getingbo för att sedan dra ut huvudet långsamt.

Här finns inslag av hat, hot och även rasism på båda sidor.

På ena sidan samerna som har stöd av en internationell vilja att ge ursprungsbefolkningar upprättelse generellt. På andra sidan staten som kan förlora makten över enorma landområden till några tusen samiska renägare. Vilket drabbar jägare, turismen och gruvnäringen.

En slutsats är att det finns stora fördelar med en tydlig lagstiftning som kan lösa konflikter mellan olika intressen. Så är inte fallet med den fjällnära jakten.

För om all annan jakt kan upplevas vara politiserad i övermått – just för att tillgodose många intressen – har det varit tvärtom med fjällnära jakt. Vilket fick till konsekvens att Högsta domstolen 2020 använde sig av det juridiska begreppet ”urminnes hävd” när den gav samebyn Girjas rätten över jakt och fiske i sitt område på statens mark ovan odlingsgränsen.

För att förstå backar vi bandet.

Det råder inget tvivel om att svenska staten historiskt har begått övergrepp mot samer och den samiska kulturen.

Dagens konflikt kan spåras till början av 1990-talet och fjälljaktsreformen. Staten upplät de svenska fjällen för allmän småviltsjakt och fiske. Jägarna var nöjda medan samerna kände sig överkörda eftersom det försvårade deras rennäring. Det är grunden till dagens laddade konflikt.

Vilket till slut ledde till att samebyn Girjas stämde staten och utgick från att samebyn hade rätt till jakten av ”urminnes hävd”. Stämningen drevs i olika instanser under drygt tio år för att till slut hamna i Högsta domstolen. Där hänvisade domarna bland annat till internationella urfolksrättsliga principer, som pekar på att man ska ta hänsyn till sedvanor och traditionella rättigheter.

Men rättigheter kan tolkas. Det som gjorde många, både jägare och lokalbor i Norrbotten, konfunderade var att staten var så passiv i domstolarna.

Sedan ifrågasätts om Girjasdomen har gett rättvisa till den samiska befolkningen. Bara en bråkdel av samerna sysslar med rennäring, och andra minoriteter i Norrbotten har också renar. Det handlar heller inte bara om ”urminnes hävd” och kultur. Jakträttigheter betyder också pengar. Det är en tillgång att kapitalisera på, vilket Girjas har gjort.

Och det stannade inte vid Girjas. Det finns 50 samebyar till, och flera har stämt staten med Girjasdomen som prejudikat.

Det finns även farhågor utanför samebyarna om att ”urminnes hävd” skulle kunna användas nedanför odlingsgränsen, gälla mark som inte tillhör staten, stoppa ännu mer jakt, vindkraftverk och gruvnäring.

Polariseringen har ökat betydligt de senaste åren. Stämningen är bitvis hatisk.

2021 tillsatte regeringen Renmarkskommittén för att hitta en lösning på konflikten efter Girjasdomen. Renmarkskommitténs delbetänkande presenterades 2023 och reaktionen visar på problemet: ingen gillade kommitténs förslag. Året därpå lade regeringen ned utredningen.

Den juridiska processen maler vidare. Nu agerar staten, i form av Justitiekanslern, mer aktivt och hävdar att frågan måste prövas enligt rennäringslagen innan ”urminnes hävd” används. Samerna är av annan åsikt. Och politiker fortsätter att vara passiva.

Den fjällnära jakten och Girjasdomen är ett exempel på illa skött jaktpolitik som inte löser intressekonflikter. Där till slut domstolen får ta det ansvar som politiker inte mäktar med.

3. MER MAKT TILL MARKÄGAREN: Mikaela Johnsson driver tillsammans med sin man en större gård i sydvästra Småland. Svinuppfödning, spannmålsodling, ett vilthägn och 450 hektar skog där hon själv jagar. Men inte tillräckligt, eftersom vildsvinen varje år bökar upp hennes åkrar och skapar skador.

– Vi måste göra mer åt viltskadorna, säger hon.

Hon är inte bara arg bonde utan kanske mest känd för att vara vice förbundsordförande och talesperson i jaktfrågor hos Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. En lobbyorganisation som i sina mest radikala utspel vill minska dagens vildsvinsstam, cirka en halv miljon djur, med 90 procent. Det handlar om en massaker.

Skadorna för svenska lantbruket bedöms årligen ligga på över en miljard kronor, viltolyckorna ökar och kostar samhället ännu mer. Underförstått tycker LRF att kostnaden att hålla jägarna med vilt är för hög.

LRF är inte ensamt i sin kamp mot viltskador. Branschorganisationen Skogsindustrierna bedömde för några år sedan att viltet orsakar betesskador i skogen som motsvarar 20 miljarder kronor. Lösningen på miljardförlusterna: minska älgstammen, om än inte med 90 procent.

Således vill svenska jägare gå ut i en skog där det finns vilt att skjuta. LRF och Skogsindustrierna vill ha så lite vilt som möjligt.

En klassisk intressekonflikt.

Det som gör det speciellt är att den svenska jaktbyråkratin är riggad för att lösa den här typen av problem. Markägare och jägare sitter med i råd och delegationer hos Naturvårdsverket och länsstyrelserna, där de förhandlar om frågorna. Intressen vägs mot varandra och det kompromissas. Svensk maktutövning by kommitté, så att säga. Trögt men stabilt.

Men nu larmar markägarna i media om viltskador i stället. De vill ändra förhandlingsreglerna. LRF och skogsbolagen vet att de är betydelsefulla för Sverige och vill ha mer inflytande.

Men det är knappast så att de har blivit orättvist behandlade tidigare. Det är markägarna som är starkast i älgförvaltningsgrupperna och jakten på vildsvin är så fri som den kan vara inom etiska gränser.

Tidigare i år förklarade Mikaela Johnsson att vildsvinen inte är en intressekonflikt mellan bönder och jägare utan ett större samhällsproblem. Hon vill flytta samtalet till en annan arena. Det är också ett sätt att utöva makt.

Jaktsverige är uppbyggt runt viltförvaltning. Den byråkratiska processen handlar om att balansera det svenska viltet utifrån olika behov. För att det ska fungera måste åtminstone de viktigaste parterna godta spelreglerna. Om markägarna nu inte känner att de får tillräckligt utbyte och agerar utanför den processen betyder det att den inte längre fungerar som det var tänkt.

“Fler markägare har insett möjligheten att kapitalisera på sin mark. Dagsjakter och auktioner på arrenden driver upp priserna samtidigt som arrendetiderna blir kortare.”

4. DU FÅR VAD DU BETALAR FÖR: Är du ny jägare? Bor du i en lite större stad? Utan kontakter på landsbygden? Utan jättemycket pengar?

Lycka till.

Jaktarrende är en oreglerad marknad. Tillgång och efterfrågan styr, vilket i dag betyder att det är markägarna, de med jakträttigheter, som bestämmer prisbilden.

I vissa delar av landet har priserna mångdubblats de senaste åren. Jaktmarker som ligger en överkomlig bilresa bort från Stockholm och Köpenhamn har blivit mycket mer värda. I storstäder finns fler som har råd att betala mer för jakt och bekväma bilar som tar dem dit.

Tillgången på vilt är en annan faktor som gör jakten dyrare. Antalet vildsvin i skogen står i korrelation till arrendepriset. Böndernas organisation kräver en decimerad vildsvinsstam. Men i dag finns inga hinder för att göra det. Det kan vara så att vildsvinen tillför markägarna, i många fall bönderna, ett så stort värde att de egentligen inte vill att de skjuts av.

Tänk att du har en gård i Sörmland på 500 hektar, varav 100 hektar är åkermark. Du arrenderar ut jordbruksmarken. Arrendepriserna för åker ligger på 2 000 kronor per hektar vilket ger 200 000 kronor per år.

Skogen ger en avkastning på lång sikt (lågt räknat 2 000 kronor per hektar och år), men i väntan på att den är färdig att avverkas kan du få 500 kronor per hektar för jakten. Inte minst om tillgången på vilt är bra. Det är 250 000 kronor till. Är alla vildsvin borta sjunker intresset för att betala höga jaktarrenden. Det kan förklara tillgången på vildsvin i skogarna.

Fler markägare har insett möjligheten att kapitalisera på sin mark. Dagsjakter och auktioner på arrenden driver upp priserna samtidigt som arrendetiderna blir kortare. Priserna på den öppna marknaden går upp, markägaren bestämmer.

Det finns inte heller någon vilja att ändra på systemet. Alla vill ha ut maximalt värde.

Ett alternativ är att jägarna är mer generösa mot nybörjarna och de som inte har rätt kontakter. Jaga 95 dagar i stället för 100 dagar om året. Det kan ha ett värde det också.

Vill du jaga nära större städer i jaktmarker fulla med vilt så kostar det. Det bestämmer markägaren.

5. MORALPANIK KRING VAPEN: Sommaren 2025 – du var kanske en av många jägare som hade lämnat in en licensansökan för halvautomatiska AR-10 eller AR-15. Två år tidigare hade Naturvårdsverket insett att myndigheten inte kunde förbjuda vapnet baserat på utseende. Att myndigheten överhuvudtaget hade funderat på vapendesign bottnade i EU:s vapendirektiv, som skärptes efter terrordåden i Paris 2015. Svensk vapenlagstiftning anpassade sig.

Men 2023 strök Naturvårdsverket den estetiska restriktionen. Det innebar att de halvautomatiska modellerna AR-15 och AR-10, som är civila varianter av det militära vapnet M16, kunde säljas.

2025 ändrade regeringen beslutet och förbjöd vapnen från och med 1 augusti. Därför blev det kö att lösa vapenlicens innan förbudet skulle slå igenom.

Vad många förhoppningsfulla då inte visste var att deras ansökningar redan var döda. Placerade i ett politiskt limbo.

Trots Naturvårdsverkets synpunkter på jaktvapens utseende sorterar vapen inte under jaktlagstiftningen. Det är regeringen, riksdagen och Polismyndigheten som beslutar om vapen. Det gör frågan mer komplicerad, utan den förutsägbarhet och långsiktighet som präglar jaktens övriga regler.

Eller det fanns/finns en förutsägbarhet i Polisens hantering av vapenlicenser. Den är långsam, väldigt långsam. Det har varit en återkommande kritik från jägare: De har fått medhåll från Justitieombudsmannen som flera gånger har kritiserat Polisen.

Poliserna är inte bara långsamma. Ett annat utmärkande drag är misstänksamheten. Sedan decennier har det funnits teorier inom Polisen att det ”läcker” jaktvapen ut på den kriminella marknaden. Men det finns inget som tyder på att det stämmer.

Långsamheten och misstänksamheten från Polisen var en tung anledning till att utreda en ny jakt- och viltvårdsmyndighet.

Men den kritiska punkten i den här historien var naturligtvis den tragiska masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro i februari 2025. En man gick in på skolan och dödade tio personer med ett halvautomatiskt vapen. Dock inte AR-15 eller AR-10.

Ett nationellt trauma som utlöste politisk moralpanik.

Det fanns stort behov av att visa handlingskraft. Kosta vad det kostade ville. Sverige led samtidigt av gängrelaterade skjutningar. Att det fanns ett utredningsförslag sedan tidigare plus att Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill stoppa vapentypen underlättade.

På väldigt kort tid tvingade Tidöpartierna igenom ett förbud mot ”militärliknande halvautomatiska vapen”. Trots internt motstånd. Sverigedemokraterna fick uppleva en kris när ledande Richard Jomshof i protest mot förslaget lämnade sin ordförandepost i justitieutskottet.

Regeringen hade dock visat handlingskraft. Vad jägarna tyckte hann ingen fråga.

Problemet var att även Polisen visade handlingskraft. Förbudet mot ”militärliknande halvautomatiska vapen” gällde från och med 1 augusti 2025. Men i praktiken förföll vapenlicenser som inte hunnit godkännas före augusti – trots inlämnad ansökan. En högst rättsosäker situation, vilket förvärrade den politiska krisen.

Vapenbeslutet löstes med ett politiskt sammelsurium av kompromisser, kompensationer och att de vapen som jägare utan licens lämnade tillbaka skänktes till Ukraina.

Det finns olika åsikter men en fördel med makten i Jaktsverige är att det är relativt lite politik inblandad. Det är en modell där olika parter förhandlar med varandra utifrån givna regler. Visserligen gnälls det och det gnisslar, men det rullar på. Det politiska kaoset runt militärliknande halvautomatiska vapen visar på riskerna med politisering. Vad som helst kan hända av anledningar som är omöjliga att förutse. Makten i Jaktsverige är kanske trög och komplex. Men samtidigt ger den lite utrymme för moralpanik, estetik och politiska quickfixar.

Vad betalar du för att vara jägare?

Jägarexamen (inklusive proven)

Självstudier, cirka 5 000 kr

Intensivkurs, cirka 10 000 kr

Utrustning

En branschkälla uppskattar att jakthandeln omsätter 3,5 miljarder kronor per år. Vilket ger ett snitt på drygt 13 000 kronor per jägare och år. Men variationen är naturligtvis stor. Från bonden med ärvd studsare och samma fleecetröja hon använde på 1990-talet, till graverad bössa i valnöt och pälsfodrad lodenväst från Habsburg. Och allt däremellan.

Nedan är nypris men allt går naturligtvis att köpa begagnat till lägre pris. Men oavsett så ökar omsättningen i jakthandeln, vilket kan förklaras med att det pågår ett generationsskifte just nu – och vildsvinsjakten.

Jaktpaket

med gevär, sikte, vapenskåp, utrustning som hörselkåpor, ryggsäck, jaktkniv, värmekamera, gps, jaktradio, hund-gps.

Budget, cirka 35 000 kr

Premium, cirka 350 000 kr

Jaktkläder

jacka, byxa, underställ, kängor, handskar och keps.

Budget, cirka 5 000 kr

Premium, cirka 35 000 kr

Jaktarrende

Har du egen mark, grattis!

Arrenderar du, 10–500 kr/hektar

Jaktlag, 1 500–20 000 kr/år

Betaljakt, 1 000–10 000 kr/dag

Annat

Ammunition, 1 500–5 000 kr

Fällavgift, 1 500 kronor

Slakt, 2 000 kronor

Resor, boende, 0–50 000 kr

Jaktkort, 400 kr

Ja, jakt är inte gratis. Det vet alla jägare. Om du dessutom har hund(ar) kan kostnaderna sticka i väg till det dubbla innan du hinner säga ”sitt”. Samt: tid är pengar och jägare lägger ner otroligt mycket tid på det som de älskar mest.

En uträkning från Jakt & Jägare tidigare i år visade att ett skott på en älg som tar mycket kort tid att avlossa totalt kan rendera över 450 timmar i arbete före och efter, hela vägen fram till att du sköljer ned den sista älgsteksbiten med nära kära kring bordet. Men kostar det, så smakar det. Och vi är beredda att betala priset.

Viltvårdsfonden – så funkar den

Du som har varit med ett tag minns när viltvårdsavgiften låg på 200 kronor. För drygt 20 år sedan fanns det till och med förslag på att helt ta bort avgiften, med argumentet att jägarkåren redan gör mer för viltvården än alla andra som använder svensk natur.

Det är en avgift men den uppfattas som en skatt. Framför allt de gånger pengarna sipprar i väg till jaktkritiska organisationer.

Det kan uppfattas som märkligt att man måste betala staten för att gå ut i skogen och jaga. Jo, bilägare betalar också fordonsskatt och broavgifter, men de behöver inte vara med och asfaltera vägarna. Viltvårdsavgiften är ingen jättesumma, men är ändå det som länkar samman Jaktsverige som vi känner det.

I dag är avgiften 400 kronor. Under jakten ska jaktledaren informera om att du måste ha jaktkort som viltvårdsavgiften betalar för. Men formellt har ingen annan än Polisen rätt att kontrollera ditt jaktkort.

Så vart tar dina pengar vägen? De skickas först till Kommerskollegium som förvaltar dem. 2025 kom det in nästan 109 miljoner kronor på kontot. Samma år betalades det ut 120 miljoner kronor. Viltvårdsfonden går alltså back, vilket förklarar behovet att höja avgiften ytterligare.

Hit gick pengarna 2025

Naturvårdsverket, 71 miljoner kronor

Svenska Jägareförbundet, 43 miljoner kronor

Statens veterinärmedicinska anstalt, 5 miljoner kronor

Sedan gick småposter till länsstyrelser och Polismyndigheten.

Pengarna till Jägareförbundet är ett organisationsbidrag för att … ”säkerställa en rikstäckande kompetensstark organisation som kan förmedla faktabaserad kunskap och leda delar av den praktiska jakten samt viltvården i landet” …, som det står i ansökan.

Utöver den posten får Jägareförbundet 20,5 miljoner för det som förr kallades Allmänna uppdraget, men som nu upphandlas av Naturvårdsverket. Alltså betalt för skattning av avskjutning, klövviltsförvaltning, organisering av trafikeftersök med mera.

Sedan har Naturvårdsverket en post som delas ut till organisationer som har ansökt om projekt som gynnar viltvården. Förra året var den posten 16,8 miljoner kronor.

Jägarnas Riksförbund fick mest, knappt 9 miljoner kronor i ett organisationsbidrag som baserar sig på antal medlemmar (Jägareförbundets 43 miljoner kronor baseras på en andel av viltvårdsavgiften som alla betalar). I den här posten plockar Svenska Jägareförbundet hem ytterligare 6 miljoner kronor för olika projekt.

Totalt går alltså drygt 70 miljoner kronor, eller 58 procent, av viltvårdsfondens årliga ”intäkt” till jaktorganisationer.

Utöver dessa stora poster fick några jakthundsklubbar dela på 800 000 kronor.

Resten av pengarna placerades i viltforskning, 23 miljoner kronor, medan administrationen av jägarnas pengar kostade 8 miljoner kronor.