De mynningsladdade jaktvapnen fungerade bra. Den stora nackdelen var att det tog lång tid och var omständligt att ladda om dem. Man skulle ha laddstake, krut, förladdning och kula eller hagel samt en tändhatt som tände det hela.
I början av 1800-talet efterlyste främst den militära sidan vapen som snabbt kunde laddas om och det kom många konstruktioner. Liksom många nya konstruktioner hade systemen barnsjukdomar, men efterhand utkristalliserade sig några system. Eftersom det inte fanns några patroner då, utvecklades var och en av de tidigare bakladdarna tillsammans med patroner just för dem.
En av de tidigaste bakladdarna för patroner var Dreyses tändnålsgevär. Det antogs av Preussen som 1844 beställde 60 000 för militärt bruk. Systemet användes även i liten omfattning till jaktgevär. Jag har sett ett fåtal, de flesta har varit dubbelpipiga Sauer & Sohn för hagel eller kula. Systemet hade emellertid flera svagheter: patronerna var inte gastäta, tändningen med en lång, tunn nål som dessutom låg i det brinnande krutet fungerade inte så bra. Tändnålssystemet försvann snart i dimmorna.
Det första systemet som kom till större användning i jaktvapen var av franskt ursprung. Casimir Lefaucheux (1802–1852) patenterade redan 1835 ett system som mycket påminner om moderna sida/sida-vapen. Lefaucheux-systemet har en baskyl med pipupphängning framtill, reglingen sker i underliggande pipklackar med en roterande regel. Den manövreras med en framåtliggande hävarm. Låsregeln är bara lagrad undertill, vilket är en svaghet. Men den konstruerades för lätt laddade svartkrutspatroner, vilket den höll för.
Patronerna påminner om en modern hagelpatron. De har en culot och hård hylsa. Baktill, på sidan av culoten, sticker det upp ett stift som står i förbindelse med tändhatten. Hanarna är utformade så att de slår på stiftet uppifrån, vi kallar systemet för stiftantändning. Den engelska beteckningen är pinfire. Pinnen försvinner inte helt in i patronen när den är avfyrad, den kan användas för att dra ut tomhylsan. Hela konstruktionen med stiftantändaren är enkel. Även om det tillverkades många fina lyxbössor på systemet så var flertalet billiga och enkla bössor.
I början tillverkades Lefaucheux-vapen mest i hemlandet Frankrike. Men vid den stora världsutställningen i London 1851 visades Lefaucheux-bössor och fick stor uppmärksamhet. Speciellt den kände bössmakaren Joseph Lang i London tog sig an systemet, vidareutvecklade det och drog i gång tillverkning.
Det blev en succé, snart tillverkade eller sålde alla vapenfirmor pinfirevapen, främst dubbelpipiga hagelbössor. Många var fina lyxvapen. Det gäller i hela Europa. Höjdpunkten för detta var 1850- och 1860-talet, sedan kom de centralantända patronerna.
Lefaucheux-systemet, kompletterat med utdragare för hylsorna, kom emellertid att användas även för centralantända patroner in på 1900-talet. De belgiska vapentillverkarna producerade mängder av sådana bössor ända fram till andra världskriget. Det var då bara enkla vapen, för den som ville ha det allra billigaste.
Även Husqvarna tillverkade hanbössor på Lefaucheux-systemet, dock inga av låg kvalitet. Det var modellerna 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 29, 30 och 33. Några av dem var fint graverade. Modell 20 i olika varianter tillverkades i cirka 80 000 exemplar. Modell 17 fanns även som kombi i olika kaliberkombinationer fram till 1942.
Totalt tillverkade Husqvarna runt 150 000 bössor med Lefaucheux-system under årens lopp. Den modell som tillverkades längst var hagelbössan 20 B, som 1944–1956 tillverkades i inte mindre än 28 000 exemplar.
Om vi ser på priserna på Husqvarnas vapen så kostade modell 20 med Lefaucheux-system 90 kronor i mitten av 1930-talet. För den enklaste Husqvarna hanbössan med toplever, modell 51, fick man betala 145 kronor och en hammerless modell 310 startade på 245 kronor. En modell 310 Eckermann kostade 750 kronor.
Jag fällde som ung mina första vilt med en Husqvarna modell 20. Som på alla gårdar var en sådan standardutrustning förr i tiden. Vi pojkar sköt även våra första lerduvor med sådana bössor.
En av mina vänner som var ivrig taxjägare, främst efter rådjur och hare, använde hela sitt långa jägarliv enbart Husqvarna modell 20, först farfars, sedan sin fars. Han var helt ointresserad av vapen. De skulle alltid bara fungera, och det gjorde de gamla Husqvarnabössorna. Men han var besviken att hans söner inte ville ta över och använda dem.
