Förvaltningsrätten i Luleå har nu beslutat att upphäva samtliga beslut om licensjakt i Dalarna, Södermanland, Örebro, Västra Götaland och Västmanlands län. Domarna riskerar i praktiken att omintetgöra hela årets vargförvaltning.
Redan innan domstolens utslag stod det klart att de 48 vargar som beslutats för licensjakt inte räcker för att nå de politiskt fastställda målen. Nu finns risken att inte en enda varg skjuts. Resultatet blir ännu ett år av osäkerhet för markägare, tamdjursägare och jägare – medan vargstammen fortsätter att växa utan faktisk styrning.
Det är inte rovdjursförvaltning. Det är ett haveri.
Demokratisk konflikt
Systemet bygger på att länsstyrelsernas beslut ska väga samman bevarandestatus, regionala förutsättningar och lokala konsekvenser. När dessa beslut gång på gång upphävs i domstol, trots att riksdag och regering tydligt har uttalat att vargstammen ska minska, uppstår en demokratisk konflikt som inte längre går att bortförklara.
Ska vi ha politiskt styrda mål – eller ska rättsprocesser i praktiken ta över hela rovdjurspolitiken?
Människor bär konsekvenserna
Foto: Mari Edman
Jag förutsätter att länsstyrelserna i de berörda länen omedelbart överklagar förvaltningsrättens domar. Allt annat vore ett svek mot de människor som lever och verkar i vargtäta områden och som år efter år tvingas bära konsekvenserna av en förvaltning som aldrig levererar.
Samtidigt måste andra län, som redan i dag har vargstammar långt över vad som kan anses rimligt, tänka ett varv till. Inför 2026 bör möjligheten inte bara vara att återuppta licensjakt – utan att utöka den. Alternativet är fortsatt misstro mot myndigheter, ökad polarisering och ett växande avstånd mellan beslut och verklighet.
Vill vi ha en fungerande rovdjurspolitik krävs tydlighet, ansvar och respekt för de beslut som fattas. Annars kan vi lika gärna sluta kalla det licensjakt – och börja kalla det vad det är: en fars.
