Vilt och viltförvaltning har en särskild roll och historia i vårt samhälle. De första människor som kom hit när istiden drog sig tillbaka levde på jakt, och det samarbete och den samverkan som behövdes för att överlista stora djur är embryo till dagens demokratiska samhällsbygge. Som viktig medhjälpare i jakt fanns redan då hundar.
I dag är allt vilt fredat och jakt får enbart bedrivas enligt jaktlagstiftningen. Det levande viltet ägs inte av någon, men jakträtt och fällt vilt tillhör markägare. Markägaren kan upplåta jakträtt och en stor del av jakten genomförs av enskilda jägare och sammanslutningar inom jakt.
Det viktigaste jaktredskapet
Jaktvapen är det viktigaste redskapet. Och att etiskt kunna fälla vilt genom säkra dödande skott kräver väl förtrogenhet med vapnet, som behöver ha rätt kapacitet för det villebråd som jagas. Det fällda viltet är ett betydande tillskott av mat för många familjer, särskilt i glesbygd, och ökar livsmedelssäkerheten.
För att ha rätt att jaga måste ett teoretiskt prov samt praktiska skjutprov göras och godkännas av staten. Att på sin fritid skapa balans mellan vilt och produktion av gröda och skog, samt vid viltolyckor i trafiken, är ett betydande samhällsuppdrag samtidigt som det ger livskvalitet av rang. För det betalar enskilda jägare årligen.
Detta unika sammanvävda samarbete mellan statliga myndigheter, markägare och privatpersoner som genomför viltförvaltningen förtjänar en sammanhållande myndighet. En myndighet som har förmåga att ta till vara engagemang och tillit hos aktörerna och kan utveckla viltförvaltningen så att den följer samhällets förändringar och med det ändrad natur, som nu förstärks genom förändring av klimatet.
God grund för en viltmyndighet
Utredningen synliggör utmärkt, trots kort tid och begränsade resurser, att ett flertal svenska myndigheter hanterar viltförvaltningsfrågor, många utan tydliga instruktioner för genomförandet.
Den lämnar också flera förslag som ger en god grund för en dedikerad viltmyndighet som tar till vara helhetsperspektivet i att bruka, bevara och begränsa skador i viltförvaltning och en myndighetsutövning som har förmåga att ta till vara det stora engagemanget hos medborgare, markägare och det ideella verkställandet av jägarna som kännetecknar jakt och viltförvaltning i Sverige.
Polismyndigheten behöver avlastas
När det gäller hantering av viktiga delar kring vapen, viltolyckor samt skjutbanor är nuvarande hantering inte effektiv. Den överbelastade Polismyndigheten behöver avlastas dessa frågor. Under utredningen har det synliggjorts att vapenlicenshanteringen är en mycket liten artfrämmande verksamhet för Polismyndigheten.
Det är även uppenbart att Polismyndigheten inte klarar av samverkan och samarbete med ideella aktörer och tilliten från den mycket laglydiga jägarkåren har under senare år alltmer försämrats. Det är en följd av många års bristande hantering med långa handläggningstider och regler som förändras till det sämre. Till exempel har det blivit svårare för jägare som har jagat och ägt vapen sedan innan jägarexamen tillkom och andra nordiska medborgare att skaffa vapen.
Polismyndigheten har ofta genomfört förändringar utan att konsultera representanter för jägare eller skyttars intressen, vilket tydligt visar att Polismyndighetens uppdrag inte är service och samråd utan brottsbekämpning, något som myndigheten behöver få fokusera fullt ut på.
Tillsätt en myndighetsgemensam utredning
Utredningens förslag att avlasta Polismyndigheten med uppdrag kring skjutbanor och viltolyckor är steg i rätt riktning. Däremot delar jag inte utredningens förslag i sak avseende vapenhantering. De frågorna behöver flyttas till den nya viltmyndigheten.
Utredningens förslag i sak behöver vara att en myndighetsgemensam utredning tillsätts för att närmare ta fram en struktur som överför vapenfrågorna till den nya viltmyndigheten och införa digitalt teknikstöd som möjliggör betydande personell besparing, samtidigt som rättssäkerheten i bedömningar för enskilda stärks. Det är av högsta vikt att hanteringen av vapentillstånd sker rättssäkert och upprätthåller hög säkerhetsnivå för samhället. Genom ett tydligt och förutsägbart regelverk som reglerar tillståndsgivning kommer hög säkerhetsnivå att erhållas och tillit återfås hos den mycket laglydiga gruppen jägare och skyttar som i dag saknar tilltro till myndighetsutövningen hos Polismyndigheten.
”Genom att överföra vapenfrågorna till den nya vilt- och vapenmyndigheten hamnar de hos den myndighet som har störst kompetens inom jakt och viltvård att bestämma vilka regelverk som ska gälla för att vapen ska var lämpliga att jaga med.”
Genom att överföra vapenfrågorna till den nya vilt- och vapenmyndigheten hamnar de hos den myndighet som har störst kompetens inom jakt och viltvård att bestämma vilka regelverk som ska gälla för att vapen ska var lämpliga att jaga med. När samma myndighet har sakkunskap om jakt och jaktvapen och utfärdar vapentillstånd kommer positiva synergieffekter att synas och handläggningstiden blir kortare för sökande. Personal som handlägger vapenfrågorna blir en viktig del inom vilt- och vapenmyndigheten, vilket även ger positiva utfall med effektiviserad handläggning.
Uppdraget har hämmat utredningen
Utredningen har inte haft i uppdrag att granska eller överpröva polismyndighetens interna arbete med vapenärenden, vilket har hämmat utredningens arbete med att lägga förslag som utvecklar en effektiv vilt- och vapenmyndighet.
Sammanfattningsvis delar jag inte utredarens uppfattning om hantering av vapenfrågor i sak. Min uppfattning är att utredningen bör föreslå att en myndighetsgemensam utredning mellan Polismyndigheten och den nya vilt- och vapenmyndigheten genomförs för överföring av vapenfrågorna från Polismyndigheten till den nya vilt- och vapenmyndigheten.
