Den matematik som används för att räkna ut antalet vargar, och därmed även hur många vargar som kan skjutas, är föråldrad och felaktig. Dessutom måste antalet fällda vargar ökas drastiskt för att en minskning ska ske i vargstammen, något som krävs för att nå det riksdagsmål som måste ligga till grund för vargarnas antal.
I grunden ligger en strävan att nå det politiska beslutet om att det räcker med 170-270 vargar i Sverige för att vargen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Detta beslut fattades av riksdagen (med siffrorna 275 mot 41) i december 2013 och angav, förutom siffrorna som då fastställer vargens gynnsamma bevarandestatus, till exempel att vargens koncentration ska minskas där den är som tätast och att förekomsten i län med till exempel fårskötsel ska begränsas till de områden där den gör minst skada.
2013 beräknades det enligt Viltskadecenters inventeringar finnas ungefär 370 vargar i Sverige. Redan där fanns alltså möjligheten för myndigheterna att besluta om omfattande vargjakter för att sänka stammen och samtidigt minska konflikterna.
En omfattande jakt minskar inte bara de direkta konflikterna som vargen orsakar, utan det skapar även en högre acceptans hos de som tvingas leva med vargen i sin närhet. Tyvärr har myndigheterna inte tagit denna möjlighet, utan valt att återkommande negligera riksdagens beslut.
Det har lett till den situation vi befinner oss i nu. Vargarna har ökat och koncentrationerna förtätats där de redan var som tätast. Allt i motsats till intentionerna i det förkrossande majoritetsbeslutet i riksdagen. Acceptansen för varg i Sverige minskar stadigt, när allt fler får vargarna inpå sig. Något som inte blir bättre av att vargar med onaturliga beteenden dyker, nu senast både söder och norr om Stockholm.
Jägarnas Riksförbunds förslag om att 166 vargar skulle få fällas är ett steg i att uppnå riksdagens beslut och intentioner. Det innebär inte att förbundet håller med riksdagen. För Jägarnas Riksförbund är det självklart att på demokratisk väg försöka få till ett nytt riksdagsbeslut som överensstämmer med det Nej till frilevande varg som förbundet arbetar utifrån.
I grunden för länsstyrelsernas jaktbeslut ligger inventeringarna. Den gammalmodiga och svårgenomförbara inventeringsmetodiken har tyvärr kraftigt underskattat vargstammen. Den omräkningsfaktor som används, där antalet dokumenterade föryngringar multipliceras med 10 för att uppskatta stammens totalstorlek, är baserad på data från en tid då vargstammen var mycket mindre.
Nu finns det betydligt fler strövargar och revirens gränser är flytande och överlappar i många fall varandra. Omräkningsfaktorn måste därför vara betydligt högre än 10 för att komma i närheten av det faktiska antalet vargar som finns i Sverige.
Debatten om inventeringsmodellen för varg har gått het det senaste året. En forskargrupp har framfört att det vore mer rätt att använda sig av omräkningsfaktor 8 istället för 10. Jägarnas Riksförbund har länge, på goda grunder, hävdat att vargstammen redan med dagens inventeringsmetodik är kraftigt underskattad.
Nya inventeringsmetoder måste till och en ny omräkningsfaktor är ett krav för att stammens storlek ska speglas på ett rättvist sätt. Till exempel vill vi att myndigheterna redan inför årets inventeringssäsong tar i bruk ett system för att på ett bra och trovärdigt sätt ta del av de viltbevakningskameror som finns i skogarna.
Viltbevakningskameror kommer under 2018 sannolikt att bli tillåtna för allmänheten att använda och bilderna från dessa kameror kommer att kunna ligga till grund för mycket mer noggranna inventeringar.
Det här styrks av den spillningsinventering som genomförts där resultaten nyligen kommit fram. Totalt hittades under inventeringsperioden spillning från 330 olika vargar i Sverige. Efter inventeringsperioden återfanns även spillning från ytterligare 23 vargar, så totalt har det alltså identifierats 353 olika vargar i Sverige. Den traditionella inventeringen visar på 355 vargar, så där kommer siffrorna alltså väldigt nära varandra.
Vid spillningsinventeringen kan dock omöjligt spillning från samtliga vargar i Sverige hittas. Hur många vargar som missats går naturligtvis bara att spekulera kring. Men spillningsinventeringen visar det som varit så uppenbart för de som har levt och rört sig i vargtäta områden länge; det finns mycket fler vargar än vad de officiella inventeringarna anger.
När beslut om jakt ska fattas är det också viktigt att föryngringen vägs in. Det är nämligen så att 2018-års vargjaktsbeslut grundar sig i en inventering som är gjord under vintern 2016-2017. Efter inventeringssäsongens slut har nya revir bildats, nya familjegrupper skapats och många nya föryngringar har skett.
Hänsyn till dessa vargar tas inte med i tillräcklig omfattning i samband med Viltskadecenters modelleringar av stammens storlek i händelse av olika jaktliga uttag. Dessutom är de teoretiska modeller som används av Viltskadecenter just teoretiska och saknar därför ofta relevans i den praktiska förvaltningen, något som också försiktigt omnämns i rapporten med orden ”det pågår processer i vargpopulationen som modellen inte fångar upp på ett korrekt sätt”.
I besluten om licensjakt tas även höjd för en eventuell skyddsjakt som kan komma att bli aktuell. Det här är något som Jägarnas Riksförbund anser inte är förenligt med övrig svensk viltförvaltning.
Samtidigt arbetar Jägarnas Riksförbund vidare med att ändra den politiska viljan till att överensstämma med vårt slutmål – nämligen Nej till frilevande varg.
Vargarna behöver jagas och jakten måste vara omfattande. Det är det enda sättet att minska trycket för dem som drabbas av varg och att få de vargar som är kvar att uppvisa en naturlig skygghet.
JENS GUSTAFSSON
LÄS MER
I nummer 12 av Jakt Jägares pappersupplaga finns den här debattartikeln i en längre version.
