Det är härligt att den mörka vintern håller på att ta slut och dagsljuset vänder åter till vårt nordliga land. Det känns skönt att åter få vakna med visst ljus och att dagsljuset dröjer sig kvar framåt kvällen.
Det har varit en vintersäsong med ovanligt vackra norrsken som gett oförglömliga bilder på näthinnan. Men nu känns det bra att se fram mot det ljusa halvåret, där flyttfåglar, grönska och nya årsungar av vilt ger en annan typ av starka minnesbilder som ger glädje till vardagen.
Vi som gillar jakt, och att vistas i naturen, har ett överflöd av stunder, som ger både avkoppling, spänning och ett liv av hög kvalitet.
Färre politiska ljusglimtar
Byråkrati och politik, som påverkar både jakt och markägares brukande av skog och mark, visar desto färre om ens några ljusglimtar.
Ett exempel är skogsvårdslagen, som ses över med syfte att slå fast vilka beslut som miljöorganisationer ska få överklaga.
Min farhåga från i höstas om att överklaganden av beslut om jakt efter stora rovdjur bara skulle vara början har tyvärr besannats.
Överklaganderätten för miljöorganisationer när det gäller ärenden med koppling till miljö gör att rovdjursförvaltningen havererar.
Obegriplig rätt
Det är alltmer obegripligt att små miljöorganisationer (vissa är klart odemokratiska och storstadsfokuserade) ges rätt att fördröja och försvåra förvaltande och brukande av naturresurser (till exempel skogsbruk och jakt) som myndigheter gett tillstånd till.
Det är ett totalt feltänk för långsiktigt hållbart brukandet av naturresurser.
Här behöver markägare istället uppmuntras att bruka förnybara resurser allt mer.
Det är den enda hållbara framtidsvägen på jordklotet och vi behöver sätta människan som en naturlig del i detta – inte se människan som något främmande och farligt.
Lojakten gav nya konster
Överklagandecirkusen kring besluten om jakt efter stora rovdjur har nått mörka bottennivåer.
Licensjakten på lodjur har resulterat i nya överklagandekonster. Länsstyrelserna har fått lära att snabbt skriva nya, anpassade beslut när avslag kommer från högre instans.
Vargöverklagandena snurrar runt i förvaltningsdomstolarnas nyvunna domstolsuppdrag, ett uppdrag de själva gett sig genom att tolka EU-principer före svensk förordning.
Vi får se vad som händer när beslut om jakt efter björn fattas senare framåt sommaren.
Uppenbart är att vår nationella viltmyndighet, Naturvårdsverket, inte försöker hitta någon lösning på detta. Det bör gå att finna vägar. EU-kommissionen har ju slagit fast att det är genomförandet i medlemsstaterna som brister. Det är lätt att hålla med om att det är betydande brister i svenskt genomförande.
Även sammanställningen av säsongens älgjakt pekar mot ytterligare ett år där vi inte nått beslutade mål och betesskadorna varierar.
Det har tyvärr även varit ett ökande antal viltolyckor med dödlig utgång för inblandade människor i några fall.
Vi har, till och med lokalt, i det närmaste utarmade älgstammar särskilt i vargområden.
Beslut om lokal anpassning och adaptivitet mals sönder i flera länsstyrelsers byråkratiska administration.
Nu arbetas det på många håll med att involvera även kronviltet i motsvarande kostsamma och överadministrerade förvaltningssystem.
Allmän jakt bäst system
För Jägarnas Riksförbund (JRF) är det allmän jakt som är den kostnadseffektiva och lokalt anpassade, adaptiva lösningen. Allmän jakt är ett system som fungerar utmärkt när det gäller övrigt vilt.
Andra veckan i mars påstod miljöåklagare Christer B Jarlås att jag skulle uppmuntra illegal jakt genom att jag tillsammans med andra i en debattartikel dristade oss till att kritisera en enskild tjänsteman och anse att Lillhärdalfallet var fel handlagt.
Jag kan försäkra miljöåklagare Jarlås att JRF som organisation och jag personligen tar kraftfullt avstånd till alla former av illegal jakt. Men vi tar lika stort avstånd mot myndighetsövergrepp mot enskilda.
Men om inte ledande företrädare för myndigheter accepterar att deras arbete blir granskat och kommenterat, då har vi stora problem med demokratin och enskilda tjänstemäns opartiskhet i detta land.
Svepande teorier
Däremot verkar företrädare för myndigheter ha mycket lätt för att svepande utgå från att stora rovdjur är illegalt dödade när inte myndigheter kan hitta dem.
Det verkar betydligt svårare att lyfta fram att nya individer dyker upp. Generellt har de stora rovdjuren i Sverige ökat så kraftigt i antal att det betecknas som en framgångssaga bland rovdjursforskarna. Tyvärr har vi samtidigt misslyckats totalt att tillgodose livskvalitet och säkerhet för dem som bor och verkar i rovdjursområden, där både rennäring och fäbodbruk står på branten till kollaps.
Svårare för företagen
Meningsfull jakt har i många fall försvunnit. Därmed får företag och servicenäring svårare att rekrytera medarbetare, eftersom jakt inte kan erbjudas som förmån.
Var och en kan sätta sig in i Lillhärdalfallet genom boken ”De jagade jägarna” och själv bilda sig en uppfattning.
Mina otåliga rader omkring utvecklingen i jaktpolitiken pekar på att det behövs en jägarorganisation som står upp för jakt och markägande. Tack för att du är medlem i Jägarnas Riksförbund!
FOTNOT
Denna text skrevs i början av mars för Jakt & Jägares aprilnummer.
SOLVEIG LARSSON, FÖRBUNDSORDFÖRANDE JÄGARNAS RIKSFÖRBUND
