Den svenska löshundsjakten är upptagen som immateriellt kulturarv av Institutet för språk och folkminnen , och den här veckan har riksdagen beslutat att uppmana regeringen att se över jaktlagstiftningen så att löshundsjakten värnas.
Vi vet att löshundsjakten är unik. Vi vet att våra jakthundar genomför ett viktigt, hårt men belönade arbete för tusentals jägare i vårt avlånga land. Vi vet också att vår jakt med hund är satt under hård press på grund av en totalt ursinnig rovdjursförvaltning av tjänstemän.
Riksdagsbeslut ska följas
Jag begär inget mer av tjänstemännen än att de följer de beslut som riksdagen fattar, det gäller oss andra i allra högsta grad. Det jag tänker på är riksdagsbeslutet som fattades 2013 angående att gynnsam bevarandestatus ska vara 170–270 individer.
Att jaga och leva med vargen som granne. Vad innebär det för människor i Sverige?
Jo, att vi inte längre kan fortsätta i samma utsträckning med det gemensamma intresse som har varit med oss i många generationer. Det innebär att vi inte längre kan röra oss fritt i skog och mark. Det innebär att vi än en gång behöver anpassa oss till något som andra väljer att bestämma, utan någon som helst tanke på hur det påverkar de människor som lever mitt i det.
Vad händer med vårt kulturarv? Vad händer med vårt sätt att leva? Räknas inte landsbygdens befolkning som verkliga människor?
Demokratin är hotad
Jag är beredd att gå så långt som att säga att demokratin är hotad.
Är det överdrivet?
Vår demokrati bygger på att vi jobbar för vårt samhälles bästa, att vi tillsammans följer de beslut som Sveriges riksdag beslutar. Gör vi egna tolkningar, driver vi en egen agenda, är det inte demokrati.
Visst ställer jag upp på att det vi ägnar oss åt är kulturarv. Att vara jägare är att vara människa. Men ska det kosta livet på mina hundar vet jag inte om jag vill vara del av det kulturarvet mer.
