Naturskyddsföreningen reagerar kraftigt och meddelar att man omedelbart överklagar till Kammarrätten i Sundsvall samt begär att jakten stoppas.
Men hur starka är egentligen föreningens invändningar – och vad säger domstolen?
“Strider mot EU-rätten”
Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall menar att jakten bryter mot både EU:s art- och habitatdirektiv och svensk jaktlagstiftning. Lodjuret är en strikt skyddad art och att skjuta “mer än vart tionde djur” riskerar enligt föreningen att hota stammens långsiktiga överlevnad.
Samtidigt är det värt att notera att förvaltningsrätten – som prövat just de rättsliga frågorna – inte delar den bedömningen. Domstolen har efter genomgång av underlag och lagstiftning kommit fram till att förutsättningarna för licensjakt är uppfyllda.
Licensjakt på lodjur är inte något nytt. Den har bedrivits under många år inom ramen för EU:s undantagsregler, just med hänvisning till att arten i Sverige bedömts ha gynnsam bevarandestatus.
153 lodjur – fler än i fjol
Att tilldelningen i år är högre än förra året lyfts fram som ett argument för att jakten skulle vara oproportionerlig. Men tilldelningen baseras på inventeringsresultat och regionala förvaltningsmål.
I flera län ligger lodjursstammen över de beslutade förvaltningsnivåerna. Syftet med licensjakten är enligt myndigheterna att anpassa stammen till dessa nivåer och minska konflikter med tamdjurshållning.
Frågan blir då: Är det antalet i sig som är avgörande – eller om stammen även efter jakt ligger över miniminivå och nationella mål?
Domstolen har uppenbarligen bedömt att uttaget inte hotar artens gynnsamma bevarandestatus.
Parningsperioden – ett återkommande argument
Naturskyddsföreningen kritiserar att jakten sker under lodjurens parningsperiod och pekar på risken att ungar och honor skjuts. Jakttiden är dock fastställd i jaktförordningen och har tillämpats under lång tid. Det finns dessutom särskilda regler om hur familjegrupper ska hanteras.
Att jakt sker under parningstid är i sig inte ovanligt i svensk rovdjursförvaltning – och har tidigare bedömts förenligt med lagstiftningen. Det betyder inte att frågan är oproblematisk, men den är heller inte juridiskt oprövad.
Gävleborg – ett exempel på hur systemet fungerar
I Gävleborg upphävde Förvaltningsrätten nyligen ett beslut om 20 lodjur eftersom det saknades en särskild begränsning av hur många honor som fick fällas. Länsstyrelsen har nu fattat ett nytt beslut med en tydlig honkvot: högst sju vuxna honor får skjutas.
Det visar att den rättsliga kontrollen fungerar. När domstolen identifierar brister justeras besluten. Naturskyddsföreningen har även överklagat detta.
Rättslig prövning – inte politisk kampanj
Naturskyddsföreningen talar om att man inte ger sig “förrän lodjuret får det skydd som lagen faktiskt kräver”. Samtidigt är det just lagens krav som nu har prövats i domstol. Förvaltningsrätten har gjort en annan bedömning än föreningen.
Att organisationer överklagar är en självklar del av rättssystemet. Men när budskapet formuleras som att domstolen “ger grönt ljus för en jakt som strider mot EU-rätten”, uppstår frågan om retoriken speglar den juridiska verkligheten – eller är en del av en mer principiell motståndslinje mot licensjakt som sådan.
Vad händer nu?
Nu går frågan vidare till Kammarrätten i Sundsvall. Om domstolen beviljar inhibition kan jakten stoppas i väntan på ny prövning. Något prövningstillstånd lär dock inte hinna komma innan helgen och den planerade jaktstarten på söndag. Tills dess gäller förvaltningsrättens beslut – och 1 mars inleds lodjursjakten.
Debatten lär fortsätta. Frågan är bara om den främst kommer att handla om juridik och biologiska fakta – eller om den, som så ofta när det gäller rovdjur, fastnar i ideologiska låsningar.
