Solveig Larsson från Jägarnas Riksförbund hävdar att regelverket kring licensjakten på lodjur inte är värdigt en rättsstat eftersom miljöorganisationer kan överklaga jaktbeslut. Resonemanget är märkligt. Att kunna överklaga myndighetsbeslut är en grundläggande demokratisk rättighet – inte ett hot mot rättsstaten.
Kraven är tydliga
Århuskonventionen, som Sverige har anslutit sig till, slår fast att allmänheten ska ha tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Vilda djur har inga egna juridiska ombud, därför måste någon kunna föra naturens talan när beslut riskerar att stå i konflikt med lagstiftning eller internationella åtaganden.
Påståendet att ”Facebookgrupper” kan överklaga är dessutom felaktigt. Kraven är tydliga: organisationer måste vara etablerade föreningar som funnits i minst tre år och ha miljöskydd som ändamål. Det är alltså långt ifrån en lös och okontrollerad ordning.
Jägare har stort inflytande
Samtidigt har jaktintresset redan i dag ett mycket stort inflytande över förvaltningen av våra vilda djur. Beslut om licensjakt på lodjur fattas i stor utsträckning genom viltförvaltningsdelegationer där jaktintressen är kraftigt överrepresenterade. Resultatet har blivit att lodjursstammen pressats ned mot mycket låga nivåer.
Att Sverige ska ha minst 870 lodjur bygger dessutom på ett minimivärde för kortsiktig överlevnad – inte för en långsiktigt livskraftig population. Den svenska lodjursstammen är dessutom genetiskt isolerad från den finska och uppvisar tecken på inavel. Som jämförelse bedöms den iberiska lodjursstammen behöva över 2 000 individer för att vara långsiktigt livskraftig.
Kan driva frågan politiskt
Om jaktorganisationerna vill ha egen talerätt i domstol står det dem fritt att driva den frågan politiskt. Men att påstå att miljöorganisationers rätt att överklaga skulle vara odemokratisk är helt enkelt fel.
I en rättsstat måste också naturen ha någon som kan tala för den.
