Mikael Hultnäs, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas Riksförbund, JRF, hänvisar till Naturvårdsverkets rapport ”Samförvaltning älg och skog”.
I den har en stor mängd analyser utförts med utgångspunkt i hur älgförvaltningen påverkar betesskadorna på skog. Data har hämtats från Sveriges samtliga älgförvaltningsområden och Skogsstyrelsens älgbetesinventeringar, ÄBIN.
Svagt samband
Sedan den nya älgförvaltningen infördes har stammen sänkts med tio procent. Enligt rapporten är det tydligt att älgstammens storlek har svagt eller inget samband med skadenivåerna i tallskogen.
– Det som i mitt tycke sticker ut i rapporten är den höga mellanårsvariationen av betesskador. En hög mellanårsvariation innebär i praktiken att även om orsaken till skadorna skulle vara åtgärdat, skulle ÄBIN-inventeringarna fortfarande kunna visa på höga skadorna under ett antal år innan man ser en tydlig trend nedåt för skadorna, kommenterar Mikael Hultnäs.
Tydligt exempel
Ett tydligt exempel på det svaga sambandet mellan älgstammens storlek och skadenivån hämtar han från Gotland där det under 2021 för första gången genomfördes en inventering av betesskador orsakade av rådjur.
Resultatet visade att ön, som saknar älg, hade tolv procent färska betesskador på tall – samma nivå som i Svealand.
– Jägarnas Riksförbund anser att det inte är rimligt att fortsätta minska älgstammen med motiveringen att beteskadorna ska minska. Vi efterlyser därför en seriös diskussion kring hur vi tillsammans kan nå målen kring acceptabla beteskador samtidigt som vi har en älgstam av hög kvalitet och erbjuder jägare en meningsfull älgjakt, säger Mikael Hultnäs.
Han tillägger:
– Problemet är att man har grävt ner sig i skyttegravarna. Många har svårt att släppa gamla sanningar, trots att de inte har stöd av forskningen.
