Länsstyrelserna: ”Grova uppskattningar på omöjliga frågor”

I den första granskningen av kostnaderna för ett minskat referensvärde för varg i Sverige kunde Jakt & Jägare konstatera att de ökade kostnader som de olika länsstyrelserna har beräknat och skickat till Naturvårdsverket, NVV, ligger på 121 600 000 kronor. Och det är lågt räknat, då länsstyrelserna av olika anledningar bara har lämnat svar på drygt hälften av frågorna.

Kostsamma konsekvenser

Konsekvenserna av att minska antalet vargar till regeringens mål, 170 individer, är alltså mycket kostsamma. Många av länen betonar även att vargförvaltningen i grund och botten kommer att förändras.

Detta för att i princip varje varg nogsamt måste följas, speciellt om det är en ”genetisk viktig” individ. Hela den nya vargförvaltningen bygger nämligen på att friska gener ska spridas för att undvika den inavel, som nu är förhärskande inom svenska vargpopulationen. Därför krävs manuell flytt av vissa individer till andra områden i landet, en kostsam och inte helt enkel operation.

”Viktiga” vargar flyttas

Vi granskar i den här artikeln svaren på vad en flytt av genetisk viktig varg skulle kosta.

NVV väljer att uttrycka frågan i en mening, formulerat så här i mejlet till länsstyrelserna: Ungefärlig kostnadsberäkning önskas för åtgärder med koppling till flytt av varg. Och här är svaren:

Blekinge: ”Frågan är omöjlig att besvara. Det är ohållbart att bekosta per länsstyrelse.”
Västerbotten: ”300 000 kronor per flytt.”
Halland: ”En okänd kostnad som bör belastas nationell resurs.”
Dalarna: ”2 490 000 kronor per flytt och mottagande av varg.”
Norrbotten: ”400 000 kronor per varg + märkning och gps.”
Östergötland: Mellan 4 675 000 och 13 675 000 kronor.
Västmanland: ”Svårt att uppskatta.”
Jämtland: 780 000 kronor. ”Riskerar att bli högre.”
Stockholm: 2 825 000 kronor.
Jönköping: ”Svårbedömt.”
Södermanland: ”Kostnader uppskattade gällande ett scenario med så mycket lösa trådar som detta kan omöjligt förutses. Länsstyrelsen förutsätter en ytterligare förfrågan.”
Örebro: 8 385 000 kronor.
Västra Götaland: 2 700 00 kronor.
Värmland: 954 000 kronor.
Kronoberg: 2 000 000 kronor.
Uppsala: 3 000 000 kronor.
Skåne: ”Det krävs en nationell resurs, ett nationellt team med särskild kompetens för att flytta varg. Länsstyrelsen saknar erfarenhet av flytt av varg och lämnar därför inga kostnadsuppskattningar.”

Övriga tre länsstyrelser har helt enkelt inte besvarat frågan.

”Komplicerat, känsligt och dyrt”

Man behöver inte läsa mellan raderna för att förstå länsstyrelsernas frustration. Här är ett axplock med citat från svaren till NVV.

”Länsstyrelsen anser att regeringens planer att införa en vargförvaltning som baseras på ett referensvärde om 170 vargar ändrar förutsättningarna för myndigheternas arbete med denna art på ett genomgripande sätt. Förvaltningssystemet riskerar att bli mer komplicerat, känsligt och dyrt. Ju större vargpopulationen är i Sverige desto enklare är det att aktivt förvalta den genom jakt. Ju mindre vargpopulationen är desto fler effektiva immigranter behövs för att problemen med inavel inte ska bli för stora. Sannolikt kommer det att krävas kostnadsdrivande och kontinuerliga åtgärder för att upprätthålla populationen med hjälp av ökade insatser för genetisk förstärkning.” (LST Västerbotten)

Västerbotten är inte ensam i sin analys. LST i Dalarna skriver bland annat att ”kostnadsuppskattningarna är grova uppskattningar som är gjorda med kort tidsfrist och på en situation som är svår att förutse. Länsstyrelsen vill tydliggöra att det är stor risk att vårt arbete kan bli dyrare än vad som angetts i dessa bedömningar.”

Mycket pengar på en art

I några svar skräds inte orden. Gävleborgs LST: ”Länsstyrelsen ifrågasätter kraftigt riktningen för förvaltningen av varg som detta uppdrag anger. Länsstyrelsen pekar på orimligheten i att bekosta en förvaltning som är så enskilt fokuserad på en art och poängterar även riskerna med en så tydlig särskiljning.”

Det spretar naturligt bland svaren, beroende på om det är ”varglän” eller något av de norra länen där varg inte ska finnas som har svarat. Men den stora diskrepansen i svaren beror på största delen på att man fick så orimligt kort tid på sig att besvara komplicerade frågeställningar.

Tar flera år

Uppskattningarna av kostnader är inte det enda som efterfrågas. Även tid att skala upp verksamheten till en nivå som klarar av den nya vargförvaltningen förväntas få svar. De flesta länsstyrelser svarar att det krävs ett antal nya tjänster. Personer som ska läras upp samtidigt som den nya förvaltningen ska sätta sig. Två, tre år är en vanlig uppskattning i svaren till NVV.

Dessutom efterfrågas kostnader och tidsåtgång för följande:

• Hitta och provta alla individer i reviren.
• Samla förvaltningsprover året om.
• Ökad närvaro i områden med genetiskt viktiga individer.
• Kostnader för åtgärder att förebygga skador på tamdjur i områden med genetiskt viktiga individer.
• Ser länsstyrelsen några ökade kostnader vid skydds- och licensjakt vid en sänkning av referensvärdet? Ex ökat antal besiktningspersoner, ökad handläggning, ökad information i skadedrabbade områden.

Även här har länsstyrelserna svarat väldigt spretigt, om än alls. Intressant är frågan om skydds- och licensjakt. Så här går tankarna hos länsstyrelsen i Skåne:

”För att skydda genetiskt viktiga individer och säkerställa att populationen inte understiger referensvärdet, bedömer Länsstyrelsen att antalet vargar som fälls genom skyddsjakt och paragraf 28 kommer behöva minska. Nuvarande riktlinjer för skyddsjakt behöver därför revideras vilket innebär att acceptansen för skador orsakade av varg behöver öka.”

Varje varg ”värd” miljoner

Det kommer helt enkelt inte att bli lika lätt att bli av med en varg som härjar i en får- eller renhjord, menar man i Skåne. Processen att bevilja skyddsjakt kommer att kompliceras och förlängas då man måste vara absolut säker på vargens dna-tillhörighet. Och om det är en genetiskt viktig individ ­– ska man då låta den härja fritt och ersätta djurägaren? Eller ska man skjuta vargen som det förmodligen lagts ner många miljoner kronor på att spår, märka och följa? Eller ska man flytta djuret manuellt till ett annat område?

Det är förståeligt att man inte bara mellan raderna i länsstyrelsernas svar ser framför sig hur irriterade de är på att försöka besvara NVV:s och regeringens luddiga frågor. Det tål också att påpekas att alla siffror i dessa artiklar innebär ökade kostnader mot nuvarande rovdjursförvaltning.

Löshundsjakten i fara?

I nästa artikel granskar vi de konsekvenser av förvaltningen av 170 vargar som länsstyrelserna befarar. Bland annat hur den nya vargförvaltningen kan drabba oss jägare – löshundsjakten kan förbjudas.