Foto: Erik Mandre/Mostphotos Vi förtjänar en rovdjursförvaltning som är långsiktig, förutsägbar och effektiv, inte en som bygger på brandkårsutryckningar, skriver Erika Sjöö.

DEBATT: Dags att ifrågasätta björnförvaltningen i Norrbotten

Vi är många som är överens om att licensjakt ska vara det huvudsakliga verktyget för att reglera björnstammen. Skyddsjakt bör vara ett undantag, en sista utväg när andra alternativ inte räcker till. Trots det är det uppenbart att Norrbotten går i motsatt riktning, skriver Erika Sjöö, JRF Norrbotten.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

År efter år sticker Norrbotten ut med en hög andel björnar som fälls på skyddsjakt, medan licenstilldelningen hålls på en låg nivå. I år handlar det om 33 björnar på skyddsjakt (och snart kanske än fler) samt en licenstilldelning om 24 björnar.

Jämför det med Västerbotten där endast 5 björnar har fällts på skyddsjakt och licenstilldelningen är 100 björnar. Skillnaden är slående.

Vad beror det på?

Erika Sjöö.

En hypotes som blir svår att blunda för är att Västerbottens höga licenstilldelning faktiskt bidrar till färre fall där skyddsjakt måste tillgripas. En tillräcklig licensjakt minskar trycket och förebygger skador samt incidenter där skyddsjakt annars krävs. Det är logiskt och det är en effektiv viltförvaltning.

I Norrbotten ser det däremot ut som att vi i praktiken har valt att förvalta björnstammen genom skyddsjakt i stället för licensjakt. Det är rent ineffektivt och en hård belastning för dem som tvingas skydda sina djur och för dem som utför själva skyddsjakten. Skyddsjakt kräver akuta beslut, administration och ofta svårare förhållanden för utförandet. Dessutom innebär det en sämre möjlighet att planera för en hållbar förvaltning av rovdjursstammen.

Den bristande balansen i förvaltningen får särskilt allvarliga konsekvenser för renskötseln då björnpredationen på ren är omfattande. På våren, i renens kalvningstid, är björnen nyvaken och hungrig, vilket innebär att dräktiga vajor och renkalvar är enkla byten. Det medför påtagliga effekter på rennäringens ekonomi och framtid. När licensjakten hålls nere och björnstammen inte regleras i tid, tvingas samebyarna gång på gång att söka skyddsjakt som en desperat lösning (om än ett viktigt komplement). Det är orimligt att ansvaret för en skev förvaltning ska läggas på dem som redan drabbas hårdast.

Dags att tänka nytt

Varför ser det ut så här? Har vi fastnat i gamla förvaltningsmönster som inte längre håller?

Vi förtjänar en rovdjursförvaltning som är långsiktig, förutsägbar och effektiv, inte en som bygger på brandkårsutryckningar. Det måste vara möjligt att skydda både rovdjursstammar och tamdjur utan att ställa dem i ständig konflikt med varandra.

Låt oss våga lyfta blicken. Norrbotten kan bättre än så här.