Det var inte länge sedan det genomfördes en höjning av viltvårdsavgiften från 300 kronor till 400 kronor (33 procent) per jaktår.
I jaktlagsutredningen framkommer förslag om att återigen höja avgiften med 90 kronor (23 procent). De som systematiskt avstår från att betala får en höjning om 0 procent.
Att höja avgiften för dem som redan betalar kommer i längden inte att fungera.
Bör inte första prioritet vara att få till en så nära hundraprocentig betalningsgrad som möjligt? Sällan förekommer tillsyn och förekommer den så är det oftast licenserna som kontrolleras eftersom den frågan är Polismyndigheten närmast i och med att myndigheten äger tillståndsgivningen av vapentillstånd.
Alternativ lösning
I över tio år har jag funderat på en alternativ lösning som jag nu vill vädra.
Vid ansökan om vapenlicens för ändamålet jakt så anges att behov av vapen finns eftersom man jagar eller ska börja jaga. Det är därför som man beviljas tillstånd att inneha vapen. Men vilken kontroll sker över tid av detta behov som den enskilde uppgav? Ingen.
Därför är min tanke att behovet av jaktvapen delvis ska bevisas av att man betalar viltvårdsavgift.
Polismyndigheten får använda jaktkorts- och jägarexamensregistren enligt 52 g § jaktförordningen för att informera jägarna utöver sitt eget register över vapentillstånd. (Självklart kan man arbeta fram regler kring undantag vid sjukdom eller om Polisen ska agera efter ett, tre eller fem års utebliven betalning etcetera).
En rad fördelar
Jag ser en rad fördelar som bygger på antaganden:
- Avgiften behöver inte höjas eftersom vi kommer att få en högre betalningsgrad (givet ett i nuläget statiskt behov ur viltvårdsfonden).
- Polismyndigheten kan regelbundet följa upp det angivna behovet till vapentillståndet.
- Äldre jägare, eller jägare som slutar jaga av andra anledningar, kommer i större utsträckning att sälja sina vapen.
- Det i sin tur leder till att begagnatmarknaden ökar.
- Som i sin tur leder till att fler nya jägare har råd att skaffa sitt första vapen till en rimlig peng.
- Färre vapen kommer att gå till ofrivillig skrotning till exempel vid dödsbo.
Det här kan ses som en skatt på att inneha vapen, men för oss som redan betalar viltvårdsavgift förblir verkligheten oförändrad.
Om jag en dag slutar jaga kommer jag sälja mina vapen. Ångrar jag mig kan jag återigen skaffa vapen eftersom jag har jägarexamen som gäller på livstid. Kanske köper jag då ett bättre begagnat vapen.
