Debatt

Jägareförbundet Värmland skrev för en tid sedan på sin nätupplaga om den gångna vinterns omfattande insamling av vargspillning. Länsstyrelsen har samlat in mängder med spillning som genomgått DNA-analys för att kunna särskilja individer och föryngringar inom de olika reviren i länet. Enligt Jägareförbundet visar analysen på en fördubbling av antalet vargar i Värmland.

Björnattacken mot en tolvårig skidåkare i Funäsdalen är bara ett exempel på att de cirka 1 000 björnarna i Jämtland trängs på en alldeles för liten yta. I snitt förfogar varje björn över endast 1,85 kvadratmil. Björnar som inte lyckas hävda revir i vildmarken tvingas söka sig mot bebyggelsen där de blir problem för människor, konstaterar Bengt Bixo, ordförande för Jägarnas Riksförbund i Jämtland.

Jag har alltsedan mina första inhopp i rovdjursdebatten efterlyst ordentliga utredningar, som visar vilka konsekvenser olika storlekar på rovdjursstammarna skulle kunna få. Ännu har inga sådana utredningar gjorts, vilket har lett till den minst sagt besvärliga situation, som miljöministern nu står inför, när han skall försöka lösa problemet med inaveln i den svenska vargstammen och samtidigt få en ökad acceptans för den svenska rovdjurspolitiken.

1 000 vargar i Sverige förstör 25 procent av vår mest miljövänliga och ekologiskt uthålliga köttproduktion. Detta i sin tur leder till en import av varor från länder, som bidrar till en klimat- och miljöförstöring av stora mått. Det är det häpnadsväckande resultatet som Svenska Naturskyddsföreningen med Mikael Karlsson i spetsen uppnår med sin rovdjurspolitik. Det här stöttas av en regering som själva vill ägna sig åt politisk centralstyrning av markanvändningen? undrar Mats Persson i ett debattinlägg.