De flesta sportskyttar har länge levt med att polismyndigheten ställer krav utöver vad som står i vapenlagen, att man upphöjer sitt egna sätt att tolka lagar och regler till absolut sanning. Beroende var den som söker vapenlicens bor det bli helt olika besked om vad man kan få licens på.
Sedan några år tillbaka har polismyndigheten även lagt sig i vad jägarna ska få använda för verktyg i skogen, oberoende av vad det står i vapenlagen och vad Naturvårdsverket har fastslagit om lämpliga jaktvapen.
Till för något år sedan hade polisen draghjälp av Svenska Jägareförbundet, men de har ju sedermera insett att det är något kontraproduktivt att motarbeta sina medlemmar med en vapenpolicy som bygger på subjektivt tyckande hos enskilda tjänstemän i förbundet.
Ett typexempel
Ett typexempel på polismyndighetens sätt att hantera ett modernt vapen gäller Rugers RPR.
I vissa distrikt godkänns modellen direkt, som sig bör eftersom det gäller ett repetergevär.
Andra handläggare ”överväger att avslå ansökan”. Polismyndigheten i en del regioner skickar ansökan vidare till rättsenheten i Stockholm.
I det senare fallet, som region Syd praktiserar, blir ärendet handlagt efter 20-22 veckor för att sedan bli liggande i Stockholm ytterligare cirka 20 veckor.
Efter ca 40 veckors väntan får den sökande besked att handläggaren överväger att avslå ansökan på grund av militärt utseende och attribut som vikkolv och fritt pistolgrepp, vilka enligt polismyndigheten inte är jaktligt motiverade.
Tillämpar egna regler
Att denna bedömning inte sammanfaller med regelverket hos den myndighet som har statens uppdrag att reglera jaktredskap, nämligen Naturvårdsverket, bortser polisens rättsenhet konsekvent ifrån.
Vi kan ju ta följande exempel för att tydliggöra. Du kör 69 km/h på en 70-sträcka. Du blir stoppad av polisen som hälsar med ett glatt ”här gick nog lite för fort”.
När du påpekar att du inte körde fortare än 70 km/h säger polisen: Det spelar ingen roll vad trafikverket bestämmer att det ska stå på skylten för JAG TYCKER att det ska vara 50 här.
Vad det gäller licensärenden finns ju möjlighet att överklaga polisens beslut. I det fallet som beskrivs ovan kan man då lägga på ytterligare ett år eller två till processen att få en licens på en repeterbössa. Det finns goda möjligheter att få rätt, i synnerhet om man tar hjälp av en jurist som är insatt i vapenfrågor. Dock måste man höja ett varningens finger då man kan ifrågasätta domstolarnas vapentekniska kompetens.
Motsägelsefullt
Det är ju dock få som har lust att vänta så länge eftersom man ju söker licens för att man har ett behov att tillgodose. Alternativet är då att köpa lösa delar vilket ägaren till bössan på bilden har gjort.
I stället för en helt civil Ruger i en helt civil kaliber (6,5 creedmoor) köpte personen ett repetergevär som används av militära styrkor (Tikka T3x) i en ”millitärlik” kaliber (.308W). Polisen hänger upp sig på att en del repetergevär är för ”militärlik” i utformningen, men har inga problem med utfärda licenser på vapen som de facto används av militära förband. Att utrycket militärlik kommer från Naturvårdsverkets regelverk för halvautomater, och inte gäller för repetergevär, har polisen som tidigare nämnts överseende med.
Ett spel för galleriet
Vän av ordning kan ju då fråga sig hur det kommer sig att polisen lägger så mycket resurser för att förbjuda lagliga vapen, när bilar brinner och dåligt integrerade förortsbor skjuter på varandra dagligdags. De borde kanske komma till insikt att vapentekniken från 1800-talets slut har utvecklats. Liksom förslaget om EU:s vapendirektiv håller man på med ett spel för galleriet som endast påverkar legala vapenägare negativt.
Michael Steppa
